|
|
|
|
Ett förfaslit odjaur sum bräukar finnäs me i fålktro'i ihop me drakar, de jär lindarårmen, sum en bräukar beskriv sum a avholit stor nedre me a par laion- ellar örnbain u me a langg rumpe sum ringglar si u släutar äi en spjautspiss. Lindarårmen har u finnäs me i de gotländske fålktro'i um en ska ga ettar fylgnäs sägen. Hoburgen längst ner pa sudre Gotland bestar av flair s.k. burgar ellar backar. Den sum liggar nemest land haitar Årmkulln u jär hailt runtar. Äi gamble täidar fanns de där i trakti en lindarårm sum var så storar att'n kund bäit si självar äi rumpu när'n lag runt kringg backen. Man söikt pa all sätt ti jag iväg de förfaslie odjaure sum spräutäd gift u sum int alls licknäd vanlie årmar. Men de söintäs sum um int någ vidd hamp si. En dag straik en unggar kal fran Ottes i Sundre ste för ti söik u död årmen. För ti vär si mot årmens klauar u gift hadd'n klet si äi en kleningg sum han hadd gärt hårdar me bik u sand. Äi handi hadd'n a spjaut. Årmen försöikt u räiv'n u spräut sitt gift yvar'n, men hans bassidant kleningen skyddäd'n u han lycktäs ta läiv av de hemsk odjaure. När kaln kåmm haim, to han av si sin stäiv kleningen sum hadd skydd'n, men han märkt int att en drup av gifte falt pa dain handi, sum var oskyddi. Kaln var mik kråskar u knösar u sägd av sitt apartue mandat, men han hant int prat färdut förrn han falt dödar ner. Lindarårmen hadd hämnäs pa sin baneman ettar sin död. Hämtat från Sägner från Gotland, 3:e samlingen av K.G. Andersson under rubriken Ormkullen. Översatt vid en gutamålscirkel i Göteborg. |
|
|
