Skräddan u Päuken

Förr i täidn da grasserd päuken mik i körkar, u så var de a körkå sum än hadd kumm in äi så till sägnäs me bäggi baini. Han hadd säin haimvist a bit fran körku äi en sån där bergknalle, u ettarsum di sag allt gale däruppe i bergbacken, så fick än namne Gastkulln. För de meste så söintäs de jaus i körkfinstri um netnar, u da var päuken där, men va var u gärä! Ingen vågd ihop me'n. Så gynt di prat me kluckan, um int han u prästn kund jälpäs at u dräiv iväg än, sått'n aldri kåmm igen. - Jå, di skudd försöik u jälpäs at u dräiv rackan ör körku. Prästn hängd ain kappå pa axlar u ain pa läive, u to ain handbok i näven u ain undar armen, u så kåmm kluckan me a par eldbrandar. Prästn ställd si pa sangasgålve till u läsä, u kluckan tassäd ik­ring i körku. När'n kåmm ner i bakdailn av körku, så sto päuken mik riktut därnere. Da blai kluckan så räddar, sått svaitesboglar lag pa'n, u så sägd'n ti prästn:

- Kumm u ga, paston! Ja blai sjaukar.

- Ja tyckar u, att ja kännar mi dåli, sägd prästn. U så gick di ör körku bäggi täu.

Men så hadd di i de sokni en skräddare, u iss skräddan, han var annlundare än andre, han hadd raust u mod i braust, u så en dag gick han ti prästn u sägde:

- Ja ska ta u lag så, att päuken far flöi ör körku, u han skall aldri fa kumm in där mair.

När mänskar ikringg fick håir va skräddan had tat pa si, da trod fålki att'n hadd jag ör spure, ja, di pasto att'n var gilt galn. "En läitn skräddare mot en stäurar päuken", sum di sägdä.

Skräddan han blai lugen a summå penninggar um än vannt pa den äilackne u fick än ör körku. Han fick lan prästns stäutar u vagn, u så fick än lan hyvelbänken u a stäurt faslit skräustäde ör smidu, u så huggd'n nacken av någre hyns, u alltihop läs­stäs pa vagn'n u så iväg ti körku u så kåird än in me stäutar pa sangasgålve, men ingen skudd jälp än.

När'n gick in, så var de lali saint, u han hadd någ sårts löise me si, u när'n kåmm in u sätt si, så to än ihop me pluck hyns. Bäst de var - u klucku var yvar tåll - så flaug körkdurar upp, u in stäigar päuken självar u rautar till, när'n fick säi all hyns­fjädrar gär ringgdans i körku:

- Va gärt däu hjär, u va hart däu för årkå?

- Ja pluckar hyns, säirt du väl.

- De vill ja jälp di me!

- De kanst du fa, men däu hart så langg naglar, sått du räivar kyte sundar. Kumm häit, så skall ja klipp av di naglar!

U så gick skräddan ti skräustäde u sägdä:

- Sätt nå bäggi nävar äi pa en gangg, för vör skall ha bråttum. Prästn kummar snart u vill ha hynsi.

Päuken sätt ner nävar i skräusstäde, u skräddan var int sainar ti skräu till, sått blodn stratt äut gi­num nagelröitnar. U päuken raut u skräid att'n skudd släpp loss, u de skudd da skräddan gärä, men fyst fick päuken svär a döir aid, att'n int skudd ga u gär någ mair intrangg i körku ellar någen annarstans där ikringg.

- Men lug mi att ja far bihald Gastkulln, sägd päuken.

- Ja den fart du bihaldä.

- Um ja far dei, så vill ja att int någen trampar me a bain där upp, för da jetar ja upp dum!

När de hadd gat av en täid, så var skräddan u hans källing äut u gick, u to så vägen förbäi Gastkulln. Så sär Lasse (skräddan hait så):

- Ja skall ta u ga upp pa Gastkulln a slag.

U de gärd'n, u källinggi väntäd ner i sanku. När'n kåmm upp pa kulln, så var päuken gäinest ti raids u sägde:

- Nå har ja di, u nå jetar ja upp di!

- Jå, ja vait de, men däut fart lätt mi ga ner i daln u häls hadjö pa mäin källinggi! Ha väntar där.

- De fart du ga, men skynd di!

När skräddan kåmm ner till källinggi, så sägd'n:

- Nå far ja gär va ja vill bäi di, för ja gick läik pa päuken, u nå jär ja tvungen ti skräm än igen!

U så to än källinggi pa ryggen sått hennes knäi­viki lag mot hans axlar u häude hängd nerat pa na, u så gav än si av upp pa Gastkulln. När päu­ken fick säi skräddan me källinggi pa ryggen, så skräid'n u frågdä:

- Va hart du pa ryggen?

- Mitt skräustäde, svard skräddan.

- Ga till fandars me di u ditt skräustäde, skräid päuken, u väis di aldri mair! U skräddan laupt ner igen me källinggi, u päuken tråist int gär han någ gale, u pa de väise gick de till när di blai av  me päuken i körku u när skräddan frälst läive me sitt skräustäde.

 Av Lars Rosenqvist, När. Hämtat från "Från Gard u Gaimald".

Början av sidan