Gammeldansn

Oskar kummar ganäs yvar gardn haim bäi Jakens u gar fram till a boddur, sum står läit ypi. Han käikar in äi bodi. När augu har vänä si bäi dunkle stäivnar han till. Va jär de sum flackar därinne? Ättar någle augenblick av tvik ser han Jaken, sum huppar ikring blant gamble kärrar, stöivue säckar u ann klambar u räcknar haugt för si självar.  Va i jivi täid jär de me Jaken, finns de galne gaitingar hjär ällar har han fat någen sjaukdom pa si, tänkar Oskar. Han skuffar duri pa gain ypi så att kvällsljause spräidar säin rydme inne äi skjaule. Jaken stännar upp, käikar mot duri u kummar fram till Oskar. Han drägar handi yvar pannu u gräinar läit förlägen.

Jo, förklarar han, Ida hadd fat för si att di skudd ga u ler si dansä gammeldans. Jaken hadd immillartäid int väis mik lust u ivar, äutn han hadd main pa, att di danskonstar, sum han var kapabel till äuten danskursar var hailt u fullt nuck för hans bräuk u behov. Men Jak­ens kallsinnuhait batäd inte till u kväve ivans glöd, sum hadd flamme upp äi Idas själ. Ha gick pa u gnargäd u gnatäd ända tills Jaken för häusfridens skuld gav me si.

Fyst gangen gick de bra i gynningen. Men när di skudd dansä ättar musäik gynt de u bruddle till si. Han blai förvirren u kivled si äi räckningi u kund int fa de till u ga ihop u Ida treted pa han. Sen sagd dansmästan till dum att di skudd böit källingg, någ sum Jaken int sättäd si imot fast´n Ida glod pa han, men ha kund int gar någ bäi de.

Andre gangen blai de värre. Di skudd ler si dansä bad avut u ret, fast när Jaken dravläd ikringg blai de mest avut. I en snurrdans tappt han bort källinggi, så han fick laup

ikringg äi danssalen för till lait ret pa na. Sum täur var träfft han pa a ännu källingg, sum u hadd kumm bort si. Han var äutpäustn, svaiten floded ner langs at kinnar u käpen danggled mot brauste. Pa kvälden var han hailt åiden u fick ont äi baini.

Trid  gangen   blai  ett olycklit bröidaräi. Ida u all di andre gynt pa u huppe, dansä u sno runt så de klapsäd i golve. Sen stännäd di upp um tvärt, u så gynt di pa igen. Jaken klampäd me så langgt hans förmågu kund sträck si. Armar gick sum    kvännskaidar,  musäiken dynäd, fartn aukäd, han snubbläd yvar säin aigne u andres bain u han klaiv pa täiar runt ikring si. Kalar u källingar gynt till käik skaivt pa han. Håigdpunktn kom när a källingg ställd han äi a rängg u skraid därifrån. Da känd han si dråilur, bedröven u eländur. Men Ida vidd int gi me si, äutn ha skudd läikväl ha han me si pa dans nest gangg.

- Oskar, va ska ja gärä? De jär flair ganggar kvar. Däu bräukar int var radlausar, kan du int fräls mi ifran de här!

Oskar, sum hadd sätt si pa en säck, kåirar läilfinggre in i dain åire u snor runt u ser pa sam gangg fundersammar  äut. Så flaugar augenbröini upp, han knipsar me finggri u käikar pa Jaken me a bratt gräin.

- Va lains jär di me ryggvärken sum däu gytt ga till doktorn me hjärum are, har du känningg av de nå igen?

Undar dagar sum fylggäd gynt Jaken u känn ättar lains de var me ryg­gen, u destu mair han känd ättar, destu värre tyckt han att sjauku blai. Pa fjärde dagen glaid han ste till doktorn för ti fa ård pa att han int kund dansä, men doktorn kund int hitt någ fail pa han, äuten han skrivd barr äut någ mot allmän dinggluhait. Jaken fick hald pa me gam­meldansn.

De håirar titt Saken, att ättar de att Jaken hadd päin si iginum all danskväldar blai han så gevar me gammeldans, så att Ida fick lug till hald igen pa all dansningg sum han skudd äut pa.

 Början av sidan