|
|
|
|
De var en gangg en bonde, sum bod pa äut sudre. Han var oskaplit nöifiken av si u skudd ha raidå pa alltingg äntn de angick han ällar inte. En dag gav han si ste för till lait raid pa Hoburgsgubben u häls pa han, för han vidd säi lains en släikar beröimdhait bod u hadd de där ner i berge pa Hoburgen. Han laitäd pa backar blant häll u hul tiss han kom fram till a dur, sum sto gain ypi. Han klaiv in. Där sat en stäurvaxen gammel gra gubbe pa en stain u glod bistat mot den obudne gästen. - Va jäst däu för en kal u va hart du för ärende till fram här! raut han me gråvt mål. Bondn hacked fram: - Ja vill bärr säi Hoburgsgubben. Da gräined gubben till u svaräd stäurt u haugt: - Jo, de jär ja de! Me slikt ärende jäst du välkummen. Men just nå har ja bråttum, för ja skall ste u hals pa en goar vän, sum bor hänn pa Stäur Kalsåi. Um däu vitt så kanst du fa fylg me. Natäurlitväis vidd den förvitne bonden lali gänn fa säi lains bergtrulle pa Stäur Kalsåi hadd de, så han sägd därför ja till bjaudninggi. Där blai di bjaudnä bäggi täu pa dain sum danne, u de tuld en bra täid tiss di kom tillbaks till Hoburgen. Allt sum täidn gick gynt bondns källingi bläi oroli yvar att bonden hennes int kom haim fran sitt besöik bäi Hoburgsgubben. Vissarligen sägd man um han att han var gomaintar u beskedli, men man kund aldri vitä. Ti släut gav ha si därför ste för till lait ättar bondn sin. För till nyttä täidn pa bäst väis tok ha me si någ hanklar, sum ha haldäd pa ti saum pa för gubben sin. De var en kaldar dag. Ha laited bad längg u väl, men ha kund int fa tak pa bondn. Så fick ha söin pa en stäurar gubbe, sum sat u darräd av kyld upp pa berge. Källinggi tyckt synd um han, u ha gav han hanklar, sum ha just hadd saum färdue.
Gubben blai mik gladar u tacked så mik för de välkumne gåvu. Han maint pa att de var gutt ti gi av de man har u njaut av de man far. Sum laun skudd ha fa ynsk si träi sakar. Källinggi försto da att ha hadd kumm i lag me själve Hoburgsgubben, u ha var int sain till säg säin ynskar. Den fyst ynsken var, att ha skudd fa tillbaks bondn sin. Gubben slo me käppen sin tre slag äi berge, u me ains sto bonden bäi säidu av na. Den andre ynsken var att di skudd fa goar fisktäur.
- Ja, de mainar ja att de jär int för mik begärt si, så de skall er fa. Men huks pa att aldri ro så langgt ifrån land att man int kan håir en hane galä ällar en hund gåi, för de jär en atvarsl um olyckå u bud ti u ro i land. Hennes trid ynske var till fa go lyckå me jård u kräk. Hoburgsgubben gick u me pa iss ynsken, u sen försvant han äuten att någen sag va han to vägen. Gladar i hågen gick bondn u källinggi hans haim, u sägni sägar, att di i all sin täid hadd go lyckå u täur me bad fiske u jårdbräuk. (Källa: "Sägner från Gotland" av K.G. Anderson) |
|
|
