Hagbysen

De var en dag pa summan. Ängslie regnbuckar staig upp yvar holmar, sum lag pa vakt äut äi väiki. De gynt till syd äi träii, soli försvant, u snart skvaläd regne yvar backar u tvangg mänskar ti ga ifran va di hadd för händar u söik sköile undar tak. Ättar a stund gynt Anna, a läiti töis, fäir pa de femte are, till far ikringg äi stäu´u sum a vilsi hynå.

- Va ska ja gärä? sägd ha till sin pappa, sum sat bäi köksbore u glod iginum finstre.

- Ta en knäiv u skärä, svard han mekaniskt mens han käikäd pa en regndrupe sum knykläd si ner langgs äutsäidu pa finstaräutu.

- Pappa, kan du in berätt någ rolit! sägd ha ättar a stund.

Han fokuseräd um augu u fick söin pa den mörk hagen, sum skulläd där hänne äi regntjåcku.

- De var en gangg en byse, sum grasseräd ner i en stäurar hage, gynt han pa läit fundersamt.

- Va jär en byse för nåntingg? huggd ha tvärt av mens ha sättäd si ner pa en stol bäi bore.

 Jo, en byse, de jär en slags osali u fördöimdar varelse, sum oe Herre har sätte till världen ti dail den ihop me all andre varelsar, sum livar där. Den hjär bysen, sum ja ska berätt um, han kalldäs för Hagbysen.

Töisi sätted bäggi armbugar pa bore u läggd käpen millum händar u sag förväntningsfullt pa pappan, sum fortsätted:

- En dag när soli ränd upp äi austar me gullstrålar yvar himlen känd si Hagbysen sällsöint argar u galen äi sitt elände. Den hjär dagen vidd han var för si självar äutn intrangg fran fålk ällar fä. De var den dagen sum en bonde, som bod inn bäi hagen skudd ga u hämt hästn, sum gick ner äi hagen u baited.

Bonden gav si av. När han klaiv yvar haglide känd han en snarvar kyldaim sla imot si pa sam gangg sum fäuglar släutäd singä u soli gick i moln. Han fraus till u känd en gysningg laup iginum kruppen. Han knäppt till tråiu, drog myssu ner yvar pan-nu mens han fortsättäd in äi skäumningsljause, sum läured millum kramp u knyklue träi.

Han gick u käiked u laited läit varstans. Till släut fick han söin pa hästen, där han sto inn bäi en tall. Men när han skudd ta tak äi russe stack de till äi fingrar pa'n, för hästen hadd tvärt blitt till en ainesbuske, u där sto bonden me händar inkåirne äi busken u fulle me bärresputtar! Pa sam gangg håird han en oskapli fäugel, sum ro-päd fran tuppen pa en tall: "Durren gick pa burren, ha, ha! Durren gick pa burren!"

Bonden försto att han hadd kumm äut för någ gäiskaräi, u hjärte gynt till bank sum en näthammare äi brauste pa'n. Men han fatted mod, spytted tre ganggar u mumb-led:

"Tvärs pa kryss gir bot mot hyss!" De hjälped u fäugeln försvant.

- Varför de, pappa? frågd töisi.

Varför   de!   sägd   pappan   läit förargen yvar att han blai avbruten nå när han hadd raidut kumm igång me historju. Så lugnäd han si u gynt förklarä:

- Jo, iblant har di ret årdi sägd pade ret ställe större makt än vör mänskar nåksens kan anä, u issn hjär bonden, han kund di ret årdi.

Han gärd en läiten paus, retäd pa baini u skräuäd pa stolen. Sen gynt han pa igen:

- När bonden hadd sans si a lånå fortsättäd han in äi hagen, sum famnäd allt täitare um han. Så fick han håir hästen gnäggä, men när han kom däit sum'än gnägged gynt de gnägg tvärs pa dann hålle. Bonden   lauped  däit,   men  da gnäggäd de pa flair otiie håll, u han visst int var han skudd ränn hänn. Da fick han söin pa en läiten gra´ar gubbe, sum sat pa en stain u sag inmarur äut. Bonden blai gladar att han äntlien fick tak pa en varelse sum kund hjälp han till hitt hästen sin.

Da var de någ sum skräiäd sått de skaldräd yvar hail skogen: "Akt di för bysen, sum sitar pa gysen!" Pa sam gangg fick han si en snöitingg yvar fläuren sått´n var naug ti flaug pa nasar. Han blai stäivar av skrämsel. Men så kom han till tänk pa en knäiv, sum han hadd äi lummu. Den var av gutt stål, u slikt var stark doninggar mot trull u fanskap, så han drägd kvickt upp den u kasted den me all kraft mot bysen. Men han var så upp jagen sått han kund int prick ret, äutn knäiven träffäd bärr dain baine. Bysen vaiftäd me armar u sparkäd me baini u flaug haugt upp äi luftn u damp ner pa ryggen. De gynt till ras u riggerä äi hail hagen me dundar u brak sum den värst torne. Bysen dormäd u skräiäd mens han haldäd händar för baine. Bonden sto oröirlir sum en stain u käikäd pa me augu pa gain.

Stackels  bysen,   sägd töisi, sucked djaupt u sparkäd me dain fotn mot bors- baine.

Pappan kom av si u sat tystar a stund u funderäd. Sen fortsätted han:

- Ret sum de var fick bonden för si att så hjär kund int gubben ligg, äutn han gick fram u frågd um de var någ sum han kund gärä. Da händäd någ mik förundarlit.  De blai tyst äi skogen. Bysen lag stain åiden mot marki, hans elackne ansikte skiftäd u blai lungt u fridsamt mens augu häpet käikäd pa bonden. "Dumbeln frälsar stumbeln fran bas u bann", sägd han sakte. Bonden visst int va han skudd ta si till. Men såsum han sto där u käikäd så försvant gubben u blai till ingentingg!

De vimbläd för häude pa bonden, så han sätted si ner u päusted äut. Sen snod han tråiu u gynt till ga pa ho mot haglide. Ättar a stund träffä han ret pa de, u säi, där sto hästen u soped me rumpu!

- Pappa, jär de verklien sant de du berättar? frågd töisi me missto äi augu.

- Sant u sant, de jär svårt till sägä. De jär mangg mänskar sum har funderä pa den saken äi all täidar äutn ti kumm pa de ret svare. Var sak har bad fram u bak. Kanhänd liggar de någ äi va ja berättar, för ättar den dagen sum bonden hämtäd hästen äi hagen jär de ingen sum har set till Hagbysen någ mair.

Soli braut fram u de var fagat igen. Duri skrambläd till när töisi ränd äut pa gardn för ti fortsätt u laik gullstäuå.

Början av sidan