2002-03-29

Följande är en fotnot hämtad från Hjärnans futurum från 2001 av David H. Ingvar

Brain mapping innebär i princip samtidig mätning i smärre delar av hjärnan av genomblödning, ämnesomsättning, koncentration av signalsubstanser etc. Brain mapping utvecklades i slutet av 1950-talet (Lassen NA & Ingvar OH [1961] Experientia, s. 42-43, Fig. I). Inledningsvis använde vi gammastrålande radioaktiva isotoper (85 Krypton eller 133 Xenon) som tillfördes hjärnan i saltlösning via en av dess artärer (arteria carotis interna). Isotopens ankomst till hjärnan och den följande utsköljningen via hjärnans genomblödning kunde följas utanpå den intakta skallen. Utsköljningskurvans form bestämdes av genomblödningens storlek, som i sin tur varierade med hjärnvävnadens aktivitet. Med mätningar på många ställen utanpå skallen erhölls en mosaikartad bild av genomblödningens, dvs. aktivitetens, fördelning i hjärnbarken. Denna ursprungliga metod hade nackdelar. Den erfordrade punktion av en artär till hjärnan och metodens rumsliga och tidsmässiga upplösning var begränsad. Den intraarteriella metoden för isotoptillförsel har senare ersatts av en tillförsel genom intravenös injektion eller inhalation. Brain mapping idag omfattar i huvudsak två tekniker. Den ena använder kortlivade isotoper, positronstrålare, vars fördelning i hjärnan kan mätas med tomografisk teknik (Positron Emission Tomography, PET). Vanligen användes ¹⁵0₂, positronstrålande syrgas, kopplad till en vattenmolekyl, som tillförs intravenöst Med denna metod når isotopen hela hjärnan, dvs. båda hemisfärerna och även lilla hjärnan samt hjärnstammen. Spårämnets (¹⁵0₂) fördelning i hjärnan registreras med en positronkamera med parvis motställda detektorer. På detta sätt kan man erhålla snabba serier av bilder av blodflödet i samtliga delar av hjärnan. PET-mätningar kan göras med korta tidsmellanrum på några minuter, eftersom stråldosen är mycket låg. Blodflödet kan mätas i begränsade delar av hjärnan på enbart några kubikmillimeter. Om man använder andra positronstrålande isotoper kan man ta ett mått på glykosförbrukningen i små delar av hjärnan. PET-kameran är kopplad till en dator med betydande kapacitet som snabbt räknar fram regionala blodflödes- och ämnesomsättningsvärden. Den andra metoden, undersökning med magnetkarnera (fMRI), behandlas ej i texten. Den innebär att man utsätter hjärnan för ett kraftfullt magnetfält och sedan mäter variationer i hjärnvävnadens magnetiska egenskaper. Metoden har mycket hög rumslig och tidsmässig upplösning.

Return to Introduction