Sid. 4
Avd. 32 ... utredningen ... anhörigstödet ... mitt andrum.
Vi anlände till avdelningen vid halvtiotiden på kvällen. Slutkörda. Upprivna. ångestfyllda.
Jag glömmer aldrig mottagandet. Så hänsynsfullt och varmt. Mamma fick eget
rum och hink att göra sina toalettbehov på. En kvinnlig skötare, tyvärr minns jag inte hennes
namn, så jag kallar henne för Ann, satte sig tillsammans med mig på en soffa utanför mammas rum
och började tala till mig.
Det skramlade till inne hos mamma och jag studsade upp. Ann tog tag i mig och tryckte
handgripligt ner mig i soffan igen med orden "Nu är det vi här på sjukhuset som har ansvaret.
Du kan koppla av nu."
Ann frågade om jag ville ha något att äta och jag tackade nej. Jag ville inte besvära.
Efter en stund kom hon med kaffe och smörgås. När mamma kommit i säng så skickade hon hem
mig med orden "Sov så mycket du kan. Varken ring eller kom hit. Du behöver vila nu och det ska
du inte känna samvetskval för. Vi tar hand om mamma."
Jag sov som om jag var död hela måndagsförmiddagen. På eftermiddagen fick jag telefon från
avdelningen att mamma mådde bra och att dom skulle höra av sig när dom ansåg att det var
dags för ett besök. Återigen uppmaningen att vila och hämta krafter.
Så här förflöt hela första veckan. Vilken fantastisk omsorg om den anhörige.
Mamma blev kvar på avdelningen cirka fyra veckor och jag hade kommit i balans. Hon hade
blivit utredd och fått diagnosen Alzheimers sjukdom.
Under tiden hade avdelningen tagit kontakt med kommunen och det var klart för mamma att flytta
in i ett servicehus. Hon skulle få en egen tvåa och möjlighet att gå en trappa ner till
restaurangen och äta tillsammans med de andra boende i huset.
Nu skulle väl allt bli bra. Trodde vi, men ... nu blev det ännu svårare.
 |