Sid. 5
Total förvirring .....
Allt verkade ha fallit på plats. Nu skulle det väl bli bra för oss. Men ack så fel det blev.
Mamma som verkat ha kommit i balans blev helt förvirrad. Nu började det handla om
telefonterror. Alla ringde till alla och jag blev slutstationen.
Vad hade dottern nu ställt till med?
Tre och en halv månader pågick detta. Mamma blev allt sämre. Minnesförlust och ångest i en enda
röra. Jag var knäckt. Ryggsmärtorna var fasansfulla. Tröttheten låg som en tjock grå deg över
mig. Jag kunde inte tänka. Handlingsförlamad. Inget av detta syntes utanpå. Jag höll skenet uppe.
Vi skulle klara det här. Man hade sagt oss på sjukhuset att det kunde bli så här till en början.
Förändringar skapar förvirring och oro hos den som har Alzheimers.
Till slut såg personalen på servichemmet att jag höll på att ta slut. Jag bad om hjälp och
dom ordnade så mamma skulle komma in en tid på ett sjukhem. En avlastningsplats för att anhöriga
ska få andrum.
Allt blev så fel.
Mamma kom ju till ytterligare en ny plats. Hon blev psykotisk och personalen på sjukhemmet
hade inte resurser att klara av henne. Man ringde efter mig. Det var bara det att nu hade jag
flera mil att köra och jag var mycket smärtpåverkad. Jag åkte till sjukhemmet. Hur många gånger vet
jag inte. Det var fasansfullt. Mamma hatade mig. Hon slog efter mig med sin krycka. Hon
mat- och medicinvägrade. Allt var mitt fel.
Så här kunde det inte hålla på. I mammas förvirring såg jag ropet på hjälp. Hon ville inte vara
där hon var, men var kunde hon vara. Vad ville hon? Hon kunde inte förmedla det. Endast protestera
på sitt primitiva sätt och plötsligt såg jag friskhetstecken i sjukdomen.
Jag tog kontakt med hennes läkare som ordnade så att hon fick komma tillbaka till demensavdelning.
Resan från sjukhemmet till Norra kliniken var inte lätt. Min bror körde bilen och jag satt
tillsammans med en misstänksam och till oigenkännlighet förändrad förälder. Vid det här laget
hade jag på något sätt blivit avtrubbad i mina känslor, men min bror var förtvivlad. Rädd också,
tror jag.
Så var vi där igen. Underbara personal. Jag kan inte lovorda dem nog.
Dom tog över och mamma som hade matvägrat satte sig och åt det första hon gjorde. Mamma fick
en kontaktperson som jag tror hette Solveig. Så satte man igång att försöka få mamma i balans
ännu en gång. Jag fick samma fantastiska stöd och hjälp som förra gången. Mamma var kvar på
avdelningen cirka en månad.
Ansvarig för avdelningen tog kontakt med kommunen och sedan handlade det om tur eller Guds försyn.
Jag vet inte, men allt vände.
På kommunens gruppboende för dementa fanns en kvinna som behövde en sjukhemsplats och ett byte
ordnades. Mamma fick en liten fin etta på gruppboendet och Solveig började förbereda henne för
flytten. Jag var fylld av hopp, förfäran, ängslan och rädsla. Ännu ett nytt ställe. Var det dags
för förvirring igen ? Ja, omöjligt var det inte. Snarare sannolikt.
Hur Solveig gjorde vet jag inte, men hon fyllde mamma med förtröstan och hopp. Hon förberedde
flytten till gruppboendet. Var där tillsammans med mamma. Intalade mamma att här skulle det bli
bra. Här skulle hon trivas .......
Nästa fas ... gruppboendet ... inflyttning 5 august 1996.
|
