Sid. 3
Nästa fas ..... värre än så här kunde det väl ändå inte bli ?
Det var en söndag. Hela förmiddagen hade gått till att svara i telefonen.
Det var antingen mamma eller någon som hon ringt till. Det var kaos både i
och omkring mig och jag bestämde mig för att i morgon så ska jag se till
att mamma får träffa en läkare.
Jag bad: Gode Gud hjälp oss att få en ändring på detta elände.
Jag hade precis uttalat min bön när telefonen ringde igen.. Det var mamma. Hon var
fruktansvärt förtvivlad. Hon hade fått näsblod och fick inte stopp på det.
Jag kastade mig i bilen. När jag kom hem till henne mötte mig en hemsk syn. Hon
måste ha förlorat mycket blod. I sin rädsla hade hon varit runt i hela lägenheten.
Det var blod överallt. Nu hade stunden kommit som fick henne under läkarvård utan
några diskussioner oss emellan. Nu var det bråttom.
Hade jag blivit bönhörd ?
När läkaren på akutmottagningen stoppat blödningen och skulle skicka hem oss, så
vägrade jag att åka därifrån med mamma. Jag berättade om vår situation och fick
till sist en akutremiss till psyk.mottagningen, som i sin tur resulterade i att
mamma blev inlagd på utredningsavdelningen för demens, avd. 32 vid Norra Klinikerna,
Västervik.
Jag körde henne själv mellan de båda sjukhusen. Det var en ångestfylld resa. Mamma
var mycket väl medveten om vart jag var på väg med henne och hos en gammal Västerviksbo
finns många fördomar om "Norra" eller "Sankta" som man sade förr. Mentalsjukhuset.
Jag kände hennes rädsla och jag fylldes av samvetskval. Nu hade jag verkligen tagit
steget och bestämt över henne. Jag hade gjort ett stort intrång i hennes integritet
och det gjorde så ont i oss båda två.
Nästa fas ... Avd. 32 ... utredningen ... anhörigstödet ... mitt andrum
|