Sid. 2
Nästa fas ... den svåraste ... trodde jag då.
Mamma blev allt sämre. Psykotisk har jag så här i efterhand förstått att hon var. Det blev långa
förvirrade telefonsamtal mellan oss. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Min ryggvärk hade formligen
exploderat. Jag hade all möda i världen att hålla näsan över vattenytan. Till sist så orkade jag
inte jobba längre utan blev sjukskriven.
Så kom en mycket smärtsam period. Mamma började ringa runt till släkt och vänner. Hon ringde för
att ta adjö. Hon skulle ta sitt liv. Hennes dotter var elak, hade hon sagt till dem.
Dom hon ringt till, ringde till mig. Både för att berätta om hennes hot och samtidigt försiktigt
höra sig för om jag var elak emot henne. Jag åkte hem till mamma. Hon kom inte ihåg
sina telefonsamtal utan blev sårad av att vännerna talade illa om henne.
Jag började försiktigt tala med henne om att hon nog borde träffa sin doktor.
Mamma vägrade.
Jag kommer inte ihåg hur lång tid den här perioden varade. Jag levde inte.
Allt var kaos. Jag hade ingen kontroll över vare sig mig själv eller mamma. Varken hon eller jag
var kapabla att ta emot hjälp. Min sambo och bror stod maktlösa. Ingen av oss visste vad vi
skulle ta oss till.
I min förtvivlan önskade jag nästan att hon skulle göra verklighet av sina hot.
I min aningslöshet trodde jag att värre än så här kan det bara inte bli. Men, det skulle bli
ännu värre.
Nästa fas ... värre än så här kunde det väl ändå inte bli ...
 |