Sid. 1

Alzheimers sjukdom .... berättelsen om mamma.

Det klingar så skrämmande .... demens.

Minnet försvinner. Man kan inte göra de enklaste saker själv längre. Tvätta sig. Klä på sig. Laga sin mat osv. Man bryr sig inte längre. För man har glömt.

Gå på toan. Man känner inte att man behöver och kommer inte ihåg att det är något man måste göra.

När sjukdomen började ge sig tillkänna på mamma så tog det alldeles för lång tid innan jag förstod hur sjuk hon var. Att hennes minne sviktade. Hon måste ha känt att något var alldeles galet, men hon kunde inte berätta. Istället blev hon förändrad. Humörsvängningar. Känslig. Hon blev en mästare på att misstolka. Att känna sig kritiserad. Det gällde att välja orden. Det blev många upprörda tillfällen mellan oss.

I början av 1994 fick mamma en propp i hjärnan. Efter den händelsen fick hon problem med balansen och blev rädd för att gå ut själv. Det blev en alldelse för stor förändring för henne. I hela sitt liv har hon haft det svårt med ångest och hennes bot för den plågan var att ta långa cykelturer. Nu kunde hon inte det längre.

Hon började vantrivas med sin tillvaro och bad mig om hjälp att skaffa sig en servicelägenhet. När det var dags att skriva hyreskontrakt blev hon helt ifrån sig. Det var fel på allt med det nya och jag backade. Det blev ingen flytt. Hemtjänsten kritiserade mig. De såg ju att hon inte klarade sig själv längre, men jag var alldeles slut och gav för tillfället upp.

Så gick tiden. Mamma fick mer hemtjänst. De kom med mat. Hon åt knappast något. Ställde in maten i ugnen istället för kylskåpet. Att hon inte blev matförgiftad är ett under. Egentligen så levde hon väl mest på choklad som hemsamariten köpte hem till henne. Suget efter choklad var enormt.

Nästa fas ... den svåraste ... trodde jag då.

Tillbaka till innehållsförteckning.

Hem