GENOM TUNISIEN.

Klockan är 10, vi kastar en blick tillbaka på Tunis. Vägen är fin och kantas av palmer och cypresser. Snart möter vi den ena kamelkaravanen efter den andra. De är på väg från Sfax till Tunis. Sju dagar tar en sådan färd, medan vi använder fyra timmar för samma sträcka. Kamelerna går inte på vägen utan bredvid densamma. Deras fötter skulle aldrig hålla på den nästan glödheta asfalten. Karavanmännen vinkar åt oss, precis som om de vill säga: "Inga nymodigheter, bättre hålla sig till det gamla vanliga färdsättet, beprövat sedan tusen år. Tänk om ni får sand i motorn, tappar ett hjul eller en axel går sönder. Ja, då står ni där mitt i ödsligheten." Visst är det sant, men det går litet för sakta med kamel. Vi ska så långt, så vi får väl tro på vårt moderna fortskaffningsmedel och fara vidare.

Denna dagen går fort. Afrikas natt breder sin dunkla slöja över oss. Sfax har vi passerat, och till Gabez kan det inte vara så långt. Vi har inga kartor. Dem tog tjuven i Rom, och i hela det väldiga Tunis fanns inte en karta att uppbringa. Uruselt tycker jag. Vi får fråga araber och en och annan fransk medborgare som vi möter efter avstånd o.dyl. Köra fel kan man knappast. Det finns blott en väg genom öknen. Gabez är en oas, har man sagt oss. Det låter ju romantiskt. Alltså en plats med tre eller fyra palmer samt en liten sprudlande källa, ungefär så stor som en ordinärt tilltagen tvättbalja. Ja, så var våra associationer av en oas. Vi hade ju aldrig sett någon tidigare. Döm om vår förvåning, när vi kom fram. Här var t.o.m. en sjö jämte stora palmlundar och en mängd vitkalkade, vackra hus.