Mohammedanernas gudstjänster är mycket enkla. Deras kyrkor kallas moskéer. Vi besökte flera sådana både i Cairo, Damaskus och Jerusalem. Inne i dessa finns ingen grannlåt av något slag förutom de fina mattor, som helt betäcker moskéernas golv. Många personer, som slutat sin andakt låg och sov på de mjuka mattorna. Det hela verkade lugnande och rogivande på en jäktad nutidsturist.

Mohammedanerna är mycket ivriga att utvidga sitt område. De har, kan man säga, ett enastående missionsnit. Medlen, som användes, är de inte så noga med. Stiftaren själv använde sig t.o.m. av kriget. Mot den heliga staden Jerusalem vände de tidigt sina ögon. Redan fem år efter profetens död föll Jerusalem för kalifen Omar, som byggde sin moské på tempelplatsen. Inom de närmast följande 100 åren erövrade mohammedanerna Syrien, Egypten och hela norra Afrika, vilka länder ännu är i Islams hårda grepp. Även i stora delar av den övriga världen har mohammedanismen ett starkt fotfäste. Att bedriva kristen mission i den mohammedanska världen är ytterst svårt, emedan mohammedanerna tror, att de i sin egen bok Koranen har en uppenbarelse, som står över både Mose lag och Kristi evangelium. Kristen mission pågår dock så gott som överallt bland mohammedanerna, och ganska många har trots starkt motstånd vunnits för kristendomen. På vår resa sökte vi upp danska, svenska och amerikanska missionärer som arbetade bland de arabiska mohammedanerna både i Tunisien och Syrien.