VULKANRÖK OCH MEDELHAVSSOL.

Vi åker in i Neapel, staden ligger skönt inklämd mellan Vesuvius och Medelhavet. Den verkar ogästvänlig och ruggig. Här möter vi det första regnet. Det faller så stilla bland fattiga människor i de gråa slumkvarteren. Vi letar inte efter slumkvarter, men finner endast sådana. Tiggarungar av alla kurlörer håller på att slå omkull vår bil. Varenda unge tigger cigarretter. Hotellens portier stoppar oss. De är alla engagerade i en skamlig service, som jag ej här vill nämna om. Vi är förståndiga och tackar nej. Av de tusen och en gatuförsäljare, som här finns, köper vi en amerikansk Parker för åtta kronor. Vi tror det är billigt. När vi lämnar Neapel har ingen av oss lust att dö, men väl att leva vidare och hoppas på bättre och renare städer. Så sover vi i vår bil över natten efter att ha parkerat under ett par lummiga palmer alldeles vid foten av Vesuvius, som sänder sina eldsflammor upp mot den mörka kvällshimlen.

Det är morgon. Vi börjar körningen upp till Vesuvius’ topp. I en timmas tid kryper vi på ettans växel. Efter femton minuters vandring från den plats, där vi måst ställa bilen, ser vi ned i vulkanens krater. Svavellukten sticker i näsan. Det bolmar och ryker i kraterns inre.