OMRINGADE AV TJUVAR.

Helt ovetande om vad som skulle komma att hända oss denna vår första kväll i Rom, promenerade vi på de upplysta gatorna. Några hade varnat oss för Italien. Det finns så gott om tjuvar där, hade man sagt. Men vi hade hittills endast mött ärligt och bra folk i detta land. På grund av den utpressning, som vi utsattes för i Venedig, när det gällde vårt bagage, beslutade vi att låta bagaget vara kvar i bilen. Sedan vi ordentligt låst alla dörrar, och även bundit ned handtagen på insidan med läderremmar, lämnade vi vår vagn, parkerad i bländade ljus, på en av Roms huvudgator. Om en stund kommer en man med andan i halsen och ropar: "Die Auto, die Auto". Vi anar oråd och följer med till bilen. Vad skådar vårt öga! Tjuvar hade brutit upp det högra vindfönstret, genom vilket de trätt in handen och vevat ned ena rutan, varpå de öppnat dörren och stulit vårt bagage. Allt vi hade, utom sovsäckarna, skrivmaskinen och litet proviant samt det vi gick och stod i, blev tjuvarnas byte. Vindfönstret hade brutits upp med ett specialtillverkat verktyg. I plåten syntes tre tydliga märken. Bilen, i vilken tjuvarna inlastade vårt bagage, var också stulen. Den återfanns av polisen fyra timmar senare. I jakten på tjuvarna var polisen en gång så nära, att han lyckades få bilens nummer, men tjuvarna undkom. En poliskedja slogs runt hela staden och vi fraktades från plats till plats i en jeep. Till sist hamnade vi på en polisstation på Piazza Venezia. Här skrevs rapporter och togs fingeravtryck. Alla poliser skrek och gestikulerade, men inte en enda av dem kunde ett enda engelskt eller tyskt ord. Till sist hämtade man en tolk, men han var totalt oduglig, så vi skickade hem honom. Dock måste vi erkänna, att bortsett ifrån att poliserna inte kunde något främmande språk, gjorde de allt vad de kunde både för oss och för att få fast tjuvarna. Hela natten pågick spaningsarbetet, och först på morgonen kunde vi gå tillbaka till vårt hotell. Vi försökte sova litet, men det var inte lätt. Vi hade förlorat alla våra kläder jämte tre dyrbara filmkameror samt omkring 40 rullar färgfilm. Även tullhandlingarna på bilen var stulna. Klockan nio var vi på polisstationen igen. Man meddelade oss den sorgliga nyheten, att man inte hade funnit något som helst spår efter tjuvarna. Det var intet annat att göra än att vänta. Just som vi stod vid bilen och försökte medelst armar och ben göra oss förstådda för polisen, kom en "ängel" till oss. Det var Giuliana di Carpegna. Vi är vissa om att Gud sände henne i vår väg. Hon förstod, att något var på tok och kom fram och frågade, om vi behövde någon hjälp. När jag hörde hennes klingande fina engelska, blev jag så glad, att jag höll på att taga henne i famn. Med en gång var nu alla språksvårigheter borta. Hon talade förutom engelska även tyska, franska och spanska. Alla språken lika flytande. Detta var ett stort plus för oss, emedan vi måste ha de olika dokumenten från polisen översatta till dessa språk. Detta gjorde Guiliana lekande lätt utan att en enda gång slå i ett lexikon. Polisrapportens franska översättning hade vi nytta av i Nordafrika och den engelska vid hemkomsten till Sverige, då vi skulle kontakta försäkringsbolaget. Vi hade nämligen allt bagage försäkrat utom filmen. Det blev den största förlusten, på grund av att vi måste under resans lopp köpa ny film, vilken vi fick betala med dubbelt pris. Genom Guilianas försorg lyckades det oss att få låna en filmkamera mor en avgift av 10,000 lire. Hon tog alltså hand om oss och gav oss mat och logi under hela vår vistelse i hennes stad. Vi har som tack sänt henne 20,000 lire samt boken "Sweden in colour".