Bilen är i toppform. Den slukar autostradornas mil som ett vidunder och spinner hemtrevligt som en tam huskatt vid forcerandet av hissnande höga toppar i de italienska alperna. Blott en gång har vi behövt gå ned på ettans växel.

Vid vägen står en luffare och lutar. Vi förstår att vi närmar oss Pisa med det lutande tornet - en stad med 84.000 invånare. Mer än vi trodde. Vi stannar här en stund. Filmkameran spelar in det mest sevärda. Munkar, nunnor, präster och guider trängs med vanligt folk framför tornet, som utgör stadens centrum. Pisa ligger vackert vid floden Arno, en mil från Medelhavet. Under medeltiden var den en mäktig hamnstad. Liksom Milano blev den illa åtgången under kriget. Freskerna i Camposanto förstördes nästan helt. Den lilla kyrkan Santa Maria della Spina är som ett enda gotiskt smycke, dekorerad inuti och utanpå av bröderna Pisano.

Vi tar autostradan en bit mot Rom, stannar vid infarten för att köpa biljett. "Piano, piano", säger en svartmuskig vägfunktionär. "Munspel", svarar vi, betalar och fortsätter. Vi förstod senare, att vi skulle köra sakta, det vill säga ta det i piano. Nu ser vi vatten. Det är Medelhavet. På backiga serpentinvägar följer vi nu det blånande sagohavet. Vi ser på kartan och klockan. Allt talar för att vi hinner den eviga staden innan solen går ned.