Berea gör ett vemodigt intryck på oss. Gatorna är små och trånga, kantade av fallfärdiga ruckel. Vi förstår, att vi ännu befinner oss i den primitiva östern. Kanske staden såg ut ungefär så på Pauli tid. Någon kristen kyrka kunde vi inte upptäcka, men en och annan ortodox präst skymtade förbi oss. Korgmakare, smeder och övriga hantverkare ser godmodiga ut och vill gärna sälja sina alster, men vår kassa är skral, så vi lämnar Berea utan någon minnessak. Färden genom hela Grekland var underbart vacker. Aldrig hade jag tänkt mig detta land som ett alpland. Och vägen är inte tröttande som i södra Italien. Man bara väntar på nästa natursensation. Vägen från Verria till Saloniki är ganska bra. Vi ökar farten och blir slarvigare med observationen. Plötsligt åker vi i ett nästan halvmeterdjupt hål. Passagerarna far i en hög, takräcket slits loss och bagaget kastas flera meter framför bilen. Stöten var hård, men Volvon håller. Jag trodde att både axlar och fjädrar var brutna men kunde efter en översyn med stor belåtenhet konstatera, att vagnen inte tagit någon skada av den hårda törnen. Men en olycka kommer sällan ensam. När vi kört några kilometer till, springer helt plötsligt en oxe upp på vägbanan, fyra meter framför bilen. Vi har omkring 80 kilometers fart. Ingenting är att göra. Jag slår till alla bromsar, men sträckan är för kort. Kollisionen blir fruktansvärt hård. Oxen far ihop som en boll och skärmen blir illa tillbucklad. Oxen fick också en del skador, dock icke av allvarligare art. Han låg en stund på vägbanan. När han omsider reste på sig, linkade han på vänstra frambenet. Bonden och jag jämförde skadorna på bilen och oxen och beslutade att göra upp i godo. D.v.s. låta udda vara jämnt. Jag skulle reparera bilen och han skulle plåstra om oxen. Vi skildes åt som de allra bästa vänner. Bonden talade grekiska och jag gjorde mig förstådd medelst armar och ben.