Under de dagar jag hade trafik på Peloponessos hade jag ingen bestämd taxa. De som åkte med mig fick ge vad de ville. Ty sanningen att säga så var jag så gott som pank, när jag landsteg i Pireus. Jag hade blott resechecker för två engelska pund. Och det var inte mycket att hurra för. I svenskt mynt är det ungefär 30 kronor. Av detta skulle jag leva och bo under tre veckor och dessutom skulle det räcka till bensin för flera hundra mil. Genom mina färder i Grekland körde jag i omkring 260 kronor i svenskt mynt och dessutom lyckades jag att få passagerare ända från Atén till Frankfurt. Dessa var det förut nämnda förlovade paret från U.S.A., en österrikisk student från Wien, samt slutligen Mr T.C. Reece från Boston, Mass. Earl och Maryleen skulle åka med till Frankfurt i Tyskland, Mr Willis från Wien, till Belgrad samt slutligen Mr Reece till München. De två förstnämnda betalade med grekiska drakmer och turkiska pund, medan de sistnämnda höll sig till hårdvalutan och betalade i dollars.

ATÉN - TESSALONIKA.

På morgonen tisdagen den 11 maj står Volvon parkerad utanför Hotell Metropol i Atén. Den ser ut som en packåsna. Mr Reece hade mycket bagage. Likaså de andra passagerarna. Hur skall det gå! Fem passagerare, av vilka två väger sina modiga 100 kilogram och så allt bagage. Man får hoppas det bästa. Vi är mycket försenade. I fyra dagar, flera gånger om dagen, har jag besökt automobilklubben i Atén men alltid fått till svar, att det papper från K.A.K., som skulle ge mig rätt att köra bilen hem, ej kommit. Till slut kan vi ej vänta längre utan kör på vinst och förlust, sedan bi besökt jugoslaviska konsulatet i Atén och av konsuln där fått ett brev till tullpersonalen vid grekisk-jugoslaviska gränsen. På automobilklubben lovar man att eftersända det viktiga dokumentet till Belgrad.