Vi åker till mitt hotell. Jag försöker förklara situationen för portiern. Som en inspekterande överste vid I 12 synar han både mig och Helen och förklarar, att det var omöjligt att få ut ett rum för flickan. Därtill fordrades personligt pass, och sådant ägde inte Helen. Solen håller på att gå upp över Akropolis. Jag är gränslöst trött och håller på att förlora modet. Nu försöker vi att få tag på schweizarna, men efter som alla gatunamn är på grekiska och Helen är främling i Atén så lyckas vi inte hitta deras hotell. Än en gång far vi till mitt hotell. Gubben är nu litet mjukare i rösten och lovar Helen att sova i mitt rum mot att jag delade rum med en turk. Naturligtvis gick jag med på det. Jag höll på att dö av trötthet. Klockan 10 vaknar jag. Helen står redan nere i tamburen. Jag måste bjuda på frukost varefter vi söker reda på herrskapet Fatzer, som skall åka med mig även denna dag. Helen blir mycket fäst vid fru Fatzer och vill så gärna följa med oss på vår två dagars tur till de historiska platserna. Vi låter Helen följa med. Hon gör alla tjänster hon kan åt oss. Mycket gudfruktig som hon är, beder hon alltid en bön för var och en av oss, då jag kanske något ovarsamt rundar kurvorna i Greklands bergiga kustland. Återkomna till Atén gör Helen klart för oss, att hon vill till Korint. Och fastän vi var trötta och det var nio mil dit, följde vi med vår reskamrat till det gamla antika Korint, där vi lämnade av henne vid en liten fallfärdig koja inte så långt från ruinerna av det gamla Afroditetemplet. Om det var hennes hem vet vi inte. Vi tar farväl av Helen. Visst hade hon åsamkat oss en hel del bekymmer, men det uppvägdes av glädjen av att få ha henne med i vår gemenskap.