Vi är på väg till Atén. Det är redan nästan nermörkt. En och annan stor regndroppe faller på vindrutan. Någon kilometer från Korint står en ung liftare vid vägkanten. Det är en flicka. "Ska vi ta upp henne?" frågar jag schweizarna. "Ja, det är synd om henne i regnet", säger de. Vi stannar och tar upp henne. Hon skall till Atén, så det passar ju bra. Hon är våt, men vi skruvar på värme och om en liten stund är hon torr och välmående i den svenska Volvon. Flickans namn är Helen, men hon kan varken tala engelska, tyska eller franska. Till sist lyckas vi finna ut, att hon ska besöka en moster i Atén. Vid 11-tiden är vi åter i denna stad.

Jag lämnar av mina vänner från Basel. Vår första uppgift är att försöka finna den där mostern. Vi kör men kommer bara galet. Helen läser på den skrynkliga adresslappen. En halv timma har gått, men ingen moster är inom synhåll. Vi träffar en man, visar honom adressen. Han skakar på huvudet och säger: "Den platsen ligger 40 km. utanför Atén". Vad skulle jag göra? Det finns blott ett val, att köra dit. Vi kör, frågar och kör igen. När vi äntligen kommer till platsen, har mostern flyttat, om hon nu någon gång hade bott på platsen. Det blir jag aldrig riktigt klok på. Alla samtal med Helen måste föras på grekiska och jag är inte så värst slängd i detta tungomål. Vi har inget annat att göra än att åka tillbaka till Atén. Mannen, som vi sista stycket haft som guide, är otålig för att det blev så sent.