Ett av de förnämsta fornminnena i Larnaca är Lasarus’ grav med den däröver byggda Lasaruskyrkan. Av Johannesevangeliet vet vi, att efter det att Lasarus blivit uppväckt från de döda, man sökte efter tillfälle att döda honom. Legenden berättar vidare, att Lasarus blivit kastad i havet utanför Haifa. Emellertid blev han räddad och kom så småningom till Cypern. Här undkom han alla sina fiender och kunde fritt i mer än 30 år frimodigt vittna om sin Mästare, som en gång genom ett under förlängt hans liv. Man tror, att Lasarus blev Cyperns förste biskop och att han dog på denna ö omkring 60 år gammal. På åttahundratalet fann man hans ben, vilka fördes till Konstantinopel. Hans grav är alltså tom, men en kyrka till hans minne är byggd över platsen där hans stoft blev funnet.

Majoriteten av folket på Cypern utgöres av greker. Många av dem lämnar i dag med Messapia sin hemö. En del reser till England, andra till Italien. Avskedsscenerna på stranden kan jag ej skildra. Jag har aldrig förr sett så många människor på en gång högljutt gråta. Poliserna stöder en gammal kvinna, som stapplar ned mot stranden, högljutt ropande: "Min son, min son." Sonen reser till London för att få bättre möjligheter att leva. Grekerna på Cypern är alla fattiga.