På sträckan Hamburg-Stuttgart hade vi autostrada hela vägen. Vi körde med en genomsnittshastighet av 100 kilometer i timmen och ändå höll vi på att bli omkörda av en liten Ford av s.k. höghattsmodell. Det gick vår ära för nära, varför vi ytterligare ökade farten och såg honom aldrig mer. För snabba transporter är dessa autostrador nummer ett, men vill man se mera av landet och lära känna folket, är de vanliga vägarna att föredraga. Mellan Kassel och Stuttgart körde alla mötande bilar med ljuset på. Vi undrade varför, men förstod det snart, då vi kom in i ett stort dimbälte, genom vilket vi hade att köra med starkt nedsatt fart. I "Gamla Heidelberg" åt vi middag på ett litet Gasthaus. Efter måltiden utdelades tandpetare. Jag har saknat dessa nyttiga instrument, alltsedan jag lämnade Newyork. Återseendet var kärt.

I Stuttgart bodde vi hos Hildegard Lang. Jag mötte henne för två år sedan på en färd på Elbe. Nu bodde hon med sin snälla mamma i ett nytt hus. De hade tio rum och kök, så vi fick var sitt rum. Jag kunde inte undgå att tänka på mig, som bara har rum och fotogenkök. Alltsedan vi kom in i amerikanska zonen, har vi inte kunnat undgå att se den rusch, som är kännetecknande för amerikanarna.