Vad man upplever i Gravkyrkan, beror alltså på med vilka känslor man inträder i denna märkliga helgedom. Tror man inte, går man där hård och kall som granit och med ett kritiskt sinne. En sådan människa upplever ingenting i Den heliga gravens kyrka. Kommer man däremot dit i tron på att här är platsen, där min älskade Frälsare dog för mina och all världens synder, genombävas ens själ av en underbar glädje och tacksamhet, och alla sånger, som man sjungit om Golgata, sedan man var liten, tonar mäktigt i ens inre. Man böjer knä på kullen, där korset stod! Tror man inte, har man strängt taget inte i Jerusalem att göra. För övrigt, varför har man mera fog att betvivla Golgatas äkthet än de andra heliga platserna i Jerusalem?

Inne i kyrkan pågår olika mässor, på olika språk vid olika altaren. Det är inte mindre än sex olika kyrkor som har monopol på gudstjänsten i Gravkyrkan. Kristendomen är splittrad även här, sorgligt nog. Följande kyrkor har här sina kapell och altaren: grekiskt-ortodoxa, romerskt-katolska, koptiska, armeniska och syriska. Grekernas kapell är byggt över platsen, där korset stod. Guiden väntade på mig, medan jag i stillhet dröjde här. "Och när de hade kommit till den plats, som kallades Golgata, korsfäste de honom där." Detta ord ur Den heliga skrift kom osökt över mina läppar. I min guides sällskap besökte jag alla andra heliga platser inom kyrkan. De var så många, att jag ej minns dem alla. De koptiska kristna syntes ha det trängst i Gravkyrkan. De bodde på taket.