Enligt legenden upptäcktes teet för 5000 år sedan genom att några blad en dag blåste ner i grytan hos den kinesiske kejsaren som alltid kokade sitt dricksvatten. Han blev så förtjust i smaken på drycken att han beordrade att busken som bladen hade kommit från skulle börja planteras. Det var den vilda teplantan.

En annan historia berättar att Buddha, när hans koncentration sviktade under meditation, skar av sina ögonlock för att undvika att somna. Där ögonlocken föll ned växte en teplanta upp.

Hur det än är med de sagorna så vet vi i alla fall att tekulturens vagga står i Kina. Man vet att te odlades där redan för 2000 år sedan. På 500-talet eKr började te bli var mans dryck i landet. För att lättare kunna sprida teet både inom landet och utomlands skrev Lu Yu år 800 boken Ch´a ching, 'Boken om te'.

Japan följde temodet under 700-talet och utvecklade den japanska teceremonien. I väst förblev teet en okänd dryck länge. Visserligen kände man i Venedig till te vid mitten av 1500-talet, men där användes det som medicin mot magbesvär och gikt.

År 1606 lossades till slut den första telasten från Kina i Amsterdam. Till en början var teet väldigt dyrt men det blev ändå snabbt innedrycken i landet. Te dracks trots priset i alla samhällsklasser. Framgången på exportmarknaden var däremot växlande. I Frankrike blev drycken en intensiv men kortvarig modefluga medan England tog emot teet med stor misstro. I gengäld vet vi ju nu att teet kom till England för att stanna... Under tiden 1721 till 1833 hade Ostindiska kompaniet monopol på tehandel och importerade endast te från Kina. Därför kom det gröna teet från Kina år 1715, utan att bli någon succé, medan det dröjde ända till 1838 innan te från Indien hittade till Europa. Te från Ceylon började importeras först år 1875.

Thomas Twining, den första tekungen i Europa, öppnade i början på 1700-talet sitt tehus Det gyllene lejonet på The Strand i London. Det var förresten här det engelska ordet tip, dricks, uppkom. På väggarna satt små lådor där kunderna fick lägga i pengar om de ville ha bra och snabb service. På lådorna stod 'To Insure Promptness', dvs för att befrämja snabbhet. Teet blev snabbt den populäraste drycken på kaffehusen i London och ansågs vara ett universalbotemedel så Twining öppnade även den första butiken som sålde teblad i lösvikt. 1876 öppnade en annan känd te-man, Thomas Lipton, sin första tebutik i Glasgow.

Fram till 1784 beskattades te mycket hårt i England och tesmuggling blev vanligt. Holländska skepp ankrade en bit utanför kusten och småbåtar förde i land lasten som gömdes i grottor. Även i kolonin Amerika blev te en högt beskattad lyxvara som ledde till smuggling av den åtråvärda drycken. Det Ostindiska kompaniet såg sitt tehandelsmonopol hotat av den allt större smugglingen och drev 1773 igenom ett parlamentsbeslut i London, the Tea Act, som gav dem ensamrätt att exportera te direkt från Kina till Amerika utan mellanhänder. Importörer i Amerika och England protesterade, liksom folket i kolonierna som vägrade acceptera det hutlöst dyra teet. Detta resulterade så småningom i det vi känner som The Boston Tea Party, då 50 män utklädda till indianer smög ombord på brittiska skepp i Bostons hamn och dumpade te för 10000 pund över bord. Andra hamnar följde exemplet och det förolämpade brittiska parlamentet vidtog kraftiga motåtgärder. Detta har kallats startskottet till det amerikanska frihetskriget (1775-1783).

Teets första framträdande i Sverige skedde år 1685 då en last te förtullades i Göteborgs hamn. Under 1700-talet började även svenskarna att dricka te. Carl von Linné, som gav teplantan sitt namn, ville skapa en inhemsk teodling och lyckades faktiskt hålla en kinesisk teplanta vid liv i nästan 20 år. Linné ansåg att te visserligen kunde ha en välgörande effekt på kroppen men försvagade hjärnan och nerverna. Liksom många läkare menade Linné att te var bra för blodet, dvs det gjorde blodet tunnare så att det flöt lättare i ådrorna.