Berättelser och händelser

Berättelser och händelser från förr och nu

********************************************************************************************

Äventyret Polar Distans 150, 2004

Tävlingen som blev en seger bara av att genomföra. Av Annica Uppström

Natasha och Khatanga i led har vilat ut efter en paus och är redo att åter ge sig iväg.

Många gånger genom åren har jag stått i olika startområden och släppt iväg min man Nisse och våra hundar ut på tävlingsspåren. Visst har jag kört ett antal tävlingar själv, men det har då uteslutande varit sprintdistanser. I år var det dock min tur att ge mig iväg, nu hade jag bestämt mig för att prova både norska P-löpet (108 km) och Polar Disans 150 km, detta med endast 4 dagars mellanrum. Hundarna var vältränade för uppgiften och jag såg verkligen fram emot att köra dessa tävlingar.

Till tävlingen i Norge hade jag anmält i öppenklass, men valde att starta i 6-spannsklassen för att inte bli ensam klassdeltagare. Tävlingen gick som den skulle, dvs. vi tog oss igenom, och jag lärde mig mycket, inte minst att man inte skall agera som om 108 km är en sprintsträcka! Med P-löpets erfarenhet i bagaget var det med mycket gott mod som vi anlände till Särna för att starta i Polar Distans 150. Ett efter ett kom ekipagen till tävlingsområdet, och hundbilarnas landskyltar visade att här kom det deltagare även från Norge, Schweiz, Holland och Tyskland. En gemytlig atmosfär infann sig direkt, och det var kul att gå runt och titta på andras hundar, slädar och utrustningslösningar.

185 km

På tisdagen startade pulkaekipagen gemensamt på Särnasjön kl 09.00. En viss spänning spred sig över fältet när alla gav sig iväg. Hundarna kämpade i bredd för att hitta till huvudspåret, efter några minuter var alla startande borta ur synfältet, och de hade påbörjat sitt äventyr. Nu gick den mesta tiden, för vår del, åt till att förbereda morgondagens start. Tassar och klor kontrollerades en sista gång, hundarna vattnades upp ordentligt, släden kontrollpackades. Veterinären Anki Heinonen besiktigade alla hundarna, böjde på handlovar, klämde på trampdynor, kontrollerade slemhinnor m.m. Tävlingsdomaren Allan Carlsson tittade igenom packningen; jodå, allt var med: tält, sovsäck, liggunderlag, uppställningskätting, kök, mat till hundar och förare, extra kläder, extra mat, pannlampa med extra batterier och reservlampa m.m. Släden var välpackad, men det fanns gott om plats kvar om någon hund skulle bli trött och vilja åka med. Kvällens förarmöte gällde onsdagens slädhundsklass 300 km + 150 km, och här kom tävlingsledaren Ulf Jönsson med en, för mig, oväntad redogörelse. Den kortare varianten av Polar Distans skulle INTE bli 150 km som den var utlyst, utan istället 185 km! Med denna vetskap, samt beskedet att övriga deltagare i klassen dragit sig ur tävlingen av olika anledningar, drog jag en liten suck av besvikelse inombords.

Polar Distans var uppdelad i 3 olika delsträckor som avslutades på en och samma checkpoint. De som körde hela distansen (311 km) skulle starta västerut på Särnasjön, medan jag skulle starta norrut och gå direkt in på delsträcka nr 2. Snabbt insåg jag att detta skulle bli ett ganska ensamt löp, men vad sjutton, jag var ju här, och med en stunds eftertanke kom jag fram till att 150 km var en sträcka som man kanske skulle pressa sig att köra utan övernattning, medan 185 km absolut krävde ett längre stopp för mig och mina hundar. Med andra ord kändes det plötsligt riktigt positivt med den nya sträckningen.

Start

Onsdagens start gick väldigt fint. Öppenklassen startade först, strax därefter 6-spannsklassen. För att mina hundar inte skulle hänga på de övriga, och vi skulle starta tävlingen i ett kaos, fick jag hjälp av Skoter-Micke som körde norrut en liten sträcka före mig på skotern. Nu var vi iväg! 8 hundar som sprang på i ett behagligt tempo. Skulle det gå att hitta alla skyltar som visade banan? Nästan alla skyltar var försedda med reflex, så om inget oförutsett hände skulle det gå fint att se dem även på natten.

Ensamma på kalfjället - hundarna och jag

Vi lade mil efter mil bakom oss, och naturen ändrades från skogslandskap till fjällterräng med allt lägre vegetation. Ensamma, med hela fjället och ett stort äventyr framför oss, kom vi upp på kalfjället och jag kände en otrolig känsla av frihet. Hundarna gjorde ett fantastiskt jobb.Jag stannade till en stund, snacksade dem med ett hopkok av ister, cocosfett och leverpastej, och njöt själv av vidderna. Insåg plötsligt att jag var oerhört privilegierad som ensam fått chansen att starta i en långdistans tävling, en hel stab med människor fanns någonstans i periferin som en slags trygghet. Inte behövde jag vända på huvudet stup i ett för att se om det kom något spann bakom mig; nej, detta var en upplevelse som var ämnad endast mig och mina hundar.

Kalfjället

Det tog oss 6 timmar att ta oss de 68 km upp till Lövhögens checkpoint, som var den första i ordningen, Den sista sträckan till Lövhögen följde i stora delar en bäckravin som var väldigt vacker, och jag tänkte att ”här måste jag slå upp tältet vid något annat tillfälle”. Nu var det tävling, och ingen vanlig fjälltur.

Utfodring på första checkpoint - Lövhögen

Väl framme vid checkpoint hade herrarna 2 x Falk, Öman och Gelotte fyllt på vatten i dunkar som det bara var att ta för sig av. Jag vattnade hundarna, och de åt med god aptit. Efter en halvtimmes vila i denna oas gav vi oss åter iväg, lämnade bäckravinen och kom ännu en gång upp på kalfjället. Plötsligt dök hundarna med nosen i backen som om de fått fatt på en lämmel. Det visade sig vara stora hårtussar från renar. Det såg mycket märkligt ut, tussarna var så stora så jag började fundera på om någon ren blivit fälld av ett rovdjur. Dessa tussar fanns överallt, och hundarna fick rejäl inspiration att springa framåt. Med en viss lättnad kom vi åter ner i skogslandskapet, där slutade pälsspåren efter renarna, men avtrycken av dess klövar tilltog betydligt, vilket som var mest intressant ur hundsynpunkt var svårt att säga. Hundarnas öron var på helspänn och de hade ett bra trav genom denna vackra dalgång med uråldriga träd som gav omgivningen en dramatisk karaktär.

Det började skymma samtidigt som vi närmade oss nästa checkpoint, Off Road. Jag tände pannlampan för att inte missa någon spårmarkering, och i en härlig fart tog vi oss den sista biten ner till Off Road där husse och funktionärer tog emot, medan marschallerna brann välkomnande. Ner med snöankaret, vattning av hundar, påfyllning av vattendepån, nästa uppgift för mig var att lägga mer torrfoder i blöt i kylbagen. Hundarna verkade nöjda av att stanna, och med det faktum att husse stod bredvid (utan att få hjälpa till med någonting, det stred mot tävlingens regler) hade de säkert lust att slå läger för natten. Min plan var en annan. Nu hade vi tillryggalagt drygt 100 km, och för min del kändes det mentalt riktigt att ha mindre än 85 km kvar nästkommande dag, så med ett par klapp i händerna och hejaropet ”OK, vovvarna, nu kör vi” blev det fart på dem igen. Nu var det ordentligt mörkt, och på helt främmande, slingriga vägar for vi fram i ett jehu.

Vi fortsatte efter Off Road i pannlampans sken

Alla som kört med hundar i pannlampans sken vet att farten känns mycket snabbare än verkligheten, men spännande var det eftersom man inte hade den blekaste aning om vad som gömde sig bakom nästa krök. Efter ca 18 km från Off Road gick spåret över Svegs-vägen, där stod tacknämligt vägvakter och lotsade oss på rätt spår. Några hundra meter därefter hittade jag ett väldigt fint ställe att stanna vid, och med en titt på klockan som stod på 21.00 var det lika bra att slå läger för natten. Åter vattning av hundar, stretchning och på med wristwraps för att hundarnas leder skulle hålla sig varma. Lite varm blåbärssaft och fläskpannkaka för egen del. Allt tog sin lilla tid, och med en kväll som såg stilla och fin ut bestämde jag mig för att rulla ut liggunderlaget direkt på snön och där krypa ner i sovsäcken. Jag kröp ner, lade mig tillrätta, och var precis på väg att somna när det började droppa på mig. Var det snö eller rent av regn? Med en stor suck kravlade jag mig ur sovsäcken, hämtade tältet i släden och satte upp det på två röda sekunder (nåja…). Kröp in och somnade direkt. Vaknade 02.45. ”Nej, jag sover en liten stund till”, tänkte jag och vaknade igen först efter två timmar. Otroligt att man skall försova sig mitt under pågående tävling! Nu var det bara att sätta full fart, riva tältet, snacksa hundarna, ge dem lite massage och hoppas på att de skulle vilja springa vidare.

Ny dag

Allt tog en timme innan vi åter var på spåret, och att hundarna skulle gallopera ut från lägerplatsen kunde jag aldrig drömma om. Khatanga och Natasha, som nu var i led, hade förmodligen fått korn på något vilt, samtidigt som 9 timmars vila gjort gott både för dem och mig.

Månen var inte full, men upplyst till 75 % ersatte den pannlampan på den lättkörda myren. Gryningsljuset kom som en dröm framför oss, medan ett dimstråk gav myren en extra karaktär av spänning. Vackert så man rös. Hade ingen termometer med, men det kändes att det var kallt, under -20ºC skulle jag tro, och fartvinden gjorde det naturligtvis ännu kallare. Det var en enorm kontrast till förnattens regn. Utandningsluften lade sig som kristaller på kapuschongens pälsfoder och hela slädens kapell var som ett frostpaket. Med en stigande sol som började värma kändes morgonen underbar.

Underbart att vara på spåret medan solen går upp

Hundarna pinnade på, och för att avlasta dem varierade jag under hela resans gång med 5 olika ledarhundar. Det var som sagt ett ensamt lopp, men ca 15 km före sista chekpoint, just när jag var som mest ouppmärksam på mitt spann, mötte vi en skidåkare med en gråhund. Det var på absolut sämsta tänkbara ställe (en bred älv), och mina hundar som inte sett vare sig det ena eller det andra på flera mil glömde helt all disciplin och ville ABSOLUT fram och hälsa… Gud förbjude. Här skulle inte hälsas! Jag irriterade mig på att jag just då valt att sätta två hundar längst fram som inte alls lyssnade på kommando. Skidåkaren tog av sig skidorna och ställde sig mitt på isen, men mina hundar var på tok för hälsningsbenägna (?) i detta skede, och med ett ankare som inte fäste i isen undrade jag var all deras energi kom från. Plötsligt, som en skänk från ovan, kom första spannet bakom mig som körde hela distansen! Det var Karsten Grønås med sina siberians, och med sikte på dem istället för gråhunden ropade jag ”tack” till Karsten och vi kunde lämna isen. Gråhundsjakten tog mycket av energin från hundarna, men i ett sakta trav kom vi in till Off Road som var sista checkpoint före mål. Nu återstod bara 3 km. Solen sken, och vi med den. Den sista biten till Särna gick utan minsta intermezzo, och det var en härlig känsla att komma över mållinjen. I sådana här sammanhang tycker jag att det är viktigt att nämna hundarna som gjort ett fantastiskt jobb, och det var våra samojeder Natasha, Nansen, Khatanga, Larizza, Igor, Inja, Mitchenka och sist men verkligen inte minst, vår siberian husky Heidiburghs Åza-Nizza som gjorde sin första tävling i vårt team, delvis som ledarhund.

Arrangörerna av Polar Distans måste ha en stor eloge, det är helt fantastiskt vilket arbete de lägger ner för att vi skall kunna köra en långdistanstävling för renrasiga polarhundar. Denna tävling torde verkligen vara ett utomordentligt bra sätt att utvärdera hundarna både mentalt och fysiskt. Bara en sådan sak som att vattna hundarna mitt i spåret efter en stor fysisk ansträngning, här gäller det att de inte har anlag för magomvridning! Jag hoppas verkligen att det är fler som väljer att köra den kortare varianten av Polar Distans nästa år, det är en upplevelse jag varmt rekommenderar och en utmaning som inte på något vis är oövervinnelig, men som ger mersmak.

Tillbaka till index berättelser

Tillbaka till index

Novembertur (ur tidningen Polarhunden nr 5 1990)

Annica Uppström

I år var det min tur att premiärköra släden. Tack "husse"! I almanackan står det 4 november, men landskapet ser ut som julafton på vykort. Vi är naturligtvis inte hemma i Uddevalla, utan i vårt paradis i Jämtland. Nisse har kört ett par varv med skotern först innan hundarna selas på och sätts framför släden.

"Framåt! Jah!" Mmmmm, jag njuter. Solen skiner från en klarblå himmel. Träden dignar av snö och rör sig sakta i den svaga vinden. Och hundarna, dessa pärlor, sätter fart och verkar överlyckliga över att få springa på snö istället för den eviga barmarkträning vi så här års är hänvisade till.

Efter några kilometer har den första ivern lagt sig och jag får problem med Bessie, en av ledarhundarna. Hon vill inte längre, så jag sätter bak henne tillsammans med Rimskij och låter vår unghundshane, Dodo, gå ensam i led. Bessie trivs på sin nya plats och vi fortsätter framåt. Där är problemet med tikar, först var det löpet och nu är hon skendräktig. Dodo mal på som en maskin, framåt, framåt. Han imponerar på mig, vår gosse. Höger. Vänster. Framåt. Sitter det i blodet? Något strular, jag stannar ekipaget och fixar till linorna. Han står lugnt och tittar på mig och gör ingen antydan av att ge sig iväg innan jag står på släden igen och ger komando. Engångsföreteelse? Den kommande vintern får ge svaret. Man borde kanske ha fler hanar?

Tankarna går till Elga Carlsson. När vi köpte Rimskij av henne för över 7 år sedan sa hon "först skaffar man en, sen skaffar man två, sen tappar man räkningen". " Vi skall bara ha en", svarade vi. Nu har vi sju. Tror jag...

Vi viker av på en slingrig skogsstig och hundarna har gått ner i trav. Den lågt stående solen har gett ett gulrött ljus på snön och bildar långa skuggor. Kameran! Varför är inte den med? Nu börjar ett pr av hundarna få problem med snö under tassarna. Temp +2° C, 2,5 dm nysnö, inte så konstigt att snön fastnar. För den sakens skull är det tur att vi snart är tillbaks till stugan igen, men jag hade gärna fortsatt en stund till.

På lördag sticker vi till Kanarieöarna, kan det verkligen va´ nå´t?

Tillbaka till index