Uppsnappat

2000-09-14
Jan Guillou i Göteborgsposten debatt (2000-09-14):
Förlag förgår - litteratur består
Om förlaget Pirat som han förutspår kommer att tvinga fram ett ändrat beteende från de traditionella förlagen, bl a därför att Pirat erbjuder författarna betydligt högre andel av vinsten.

2000-09-15
(Förbehåll för namnens stavning)
Vår grundade mening
Jens Kerte på danska tidningen Politikken var kritisk mot medias totala ointresse beträffande den s k Bilderberggruppens möten. Där möts ett hundratal av världens mest inflytelserika personer. Nu senast i Bryssel. Han var ännu mer kritisk mot att de accepterar att sitta med på mötena och att de accepterar de föreskrifter som kräver att man håller tätt om vad som avhandlas. Förre chefred på DN, Hans Bergström, var enligt vgm tidigare deltagare i Bilderberggruppens möten. Hans Bergström förstod inte alls varför detta behövde diskuteras eller hans egen dubbla roll i sammanhanget. Han blev närmast uppbragt över att alls få frågan. DNs Joakim Berner och GPs utrikeschef Peter Andersen tycker däremot att frågan är i högsta grad befogad, men de har hittills inte hunnit omsätta detta i handling. Ekots utrikeschef Agneta Ramberg var, liksom de andra okunnig om att det nyligen hade varit ett möte i Bryssel. Det här är ett av problemen, säger hon, att man inte får veta när möten skall hållas. Handelsminister Leif Pagrotsky, som var en av deltagarna på mötet i år, tycker att det är märkligt att inte en enda journalist har frågat honom om mötet. Agneta Ramberg tyckte att man kanske skulle ha talat med Pagrotsky i alla fall. Andra deltagare än politiker är det nog meningslöst att ställa frågor till tror hon.
Min kommentar är att om man betalar journalister/team bra för att de är först med viktiga nyheter då borde det inte behöva bli så här. Det blir då givetvis avgörande vem som definierar vad som är viktigt.
Att mötena är hemliga och slutna, det är i alla fall ingen ursäkt för medierna att frivilligt gå åt sidan anser till sist Jens Kerte.
Ju mer hemligt de gör det desto viktigare är det att vi försöker ta reda på vad som pågår. Det är pinsamt att de inte ens knackar på dörren.
Sveriges Radio TV drar igång en serie mediegranskande program. En av dem som ingår i redaktionen, Dan Josefsson är också redaktör för boken Välkomna till dramafabriken, en avslöjande granskning av medieindustrin. Det är en samlingsvolym med ett antal artiklar från tidningen ETC, skrivna av Josefsson och andra. Volymen innehåller även artiklar av Maria-Pia Boethius, Arne Rut, Tor Wennerberg, Tomas Lapallainen.
Josefsson säger att han tycker ägarfrågorna är viktiga och säger att vi lever i ett samhälle där mediemakten är väldigt koncentrerad även internationellt sett. Bonniers dominans är lika stor som Rupert Murdochs i Storbrittanien.

2000-09-22
När jag som nedan citerar kritik av medierna önskar jag absolut inte att det leder till att journalisterna blir mer konflikträdda eller undviker kontroversiella ämnen eller på ngt annat vis passiviseras och 'oskadliggörs'.
I olika radioinslag var en del mediadebattörer kritiska mot att medias makthavare kräver av politiker att de skall vara tillgängliga och stå till svars för att slippa bli förföljda, medan medias makthavare tillåts hålla sig undan utan att de drabbas av ngn liknande kritik.
Vår grundade mening.
Smakprov från förlaget ordfronts medietribunal. Dan Josefsson ej nöjd med att mediernas makthavare tillåts hålla sig undan på ett helt annat sätt än tex politiker. Mediernas makthavare spelar med helt andra regler än andra makthavare måste göra. När han granskade Aftonbladets chefredaktör och utsatte honom för en mkt hårdare kritik än flera av politikerna någonsin haft anledning att vara utsatta för så har denne kunnat hålla tyst och hålla sig undan offentlighetens ljus på ett helt annat sätt. Han vägrade ställa upp i radio fast det var direktsänd debatt med P1 morgon. Först hade han inte tid sen gick han med på att komma. Sen ändrade han sig och ville ha med sig redaktionschefen och om inte det gick ville han läsa på i en vecka och när de lät honom läsa på i en vecka ändrade han sig igen och sen vill han inte vara med i alla fall. Om Mona Sahlin hade betett sig så då hade alla andra journalister i Sverige rest sig upp och kastat sig över henne, medan för ABs chefred blev det inga elaka skriverier eller uppföljningar utan det var helt enkelt i sin ordning att han valde att inte förklara sig. Enligt DJ fungerar kvällstidningarna tom som en sorts maffiafamiljer i den meningen att de säger att ingen tjänar på ett krig mellan familjerna. Det är bättre att man konkurrerar med hjälp av smaskiga löp än att börja avslöja varandras fiffel och trixande, det vinner ingen på, det slår bara tillbaka på en själv. Därför tror DJ, bestämmer sig Expressen för att inte skriva om AB. Beträffande frågan om enskilda journalister på redaktioner försöker göra uppror mot sådant säger DJ att svenska journalister är rätt fega, med ett litet antal lysande undantag. Han säger att framförallt inom SVT där DJ jobbade tidigare där råder en fruktansvärt förlamande feghet. Man vågar inte kritisera offentligt. Han menade att om högt uppsatta kända journalister på SVT skulle sätta sig och skriva några riktigt arga debattartiklar om sådant de ej tycker om på SVT då hade det antagligen fått ett ganska bra genomslag

2000-09-24
Leif Furuhammare refererade i DN första avsnittet av Mediemagasinet.
..Redan i seriens första program blev budskapet att det är synd om journalister.. Hans avslutande ord:
Nej, det här var ingen bra start på ett mediemagasin. Ngt är elementärt feltänkt när ett mediemagasin i svensk tv görs enligt modellen att svenska tv-journalister intervjuar andra tv-journalister. Det här uppdraget borde ha lagts ut utanför SVT, varför inte till några hungriga och modiga tjejer och killar på JMK utan bindningar till andra lojaliteter än sin egen nyfikenhet och ilska.

2000-10-20
Sur inledande kommentar:
Livet igenom pinnar de små karriäristerna på med att försöka blockera demokratin, och öka utrymmet för korruption, samtidigt som de intalar sig att det är för ngt legitimt syfte.
Och ministrar blir alltid lika förvånade.
Följande är fritt återgivet och med sedvanlig reservation för stavning av namn.
Vår grundade mening med Redaktören Christoff Andersson om personuppgiftslagen PUL som syftar till att skydda EU medborgarnas personliga integritet. Myndigheterna skall i princip inte lämna ut några personuppgifter till allmänheten såvida inte berörda personer samtycker eller ändamålet är strikt journalistiskt. Men enl den svenska offentlighetsprincipen har varje medborgare rätt att ta del av allmänna handlingar hos myndigheter oavsett om dokumenten innehåller personuppgifter och oavsett om medborgaren är journalist eller inte. Allt oftare vinner dock personuppgiftslagen över offentlighetsprincipen. Anledningen är en liten paragraf i sekretesslagen. Den heter 7.16 och sätter rätten till insyn ur kraft.
Allt myndigheterna behöver göra är att hänvisa till personuppgiftslagen PUL ngt som aftonbladets reporter Sendri Svärdkrona råkade ut för i våras.
Det gällde att han ville få ut uppgifter om alla sjökaptener från sjöfartsverket. De klassade honom som privatperson eftersom han inte ännu hade blivit fast anställd på tidningen aftonbladet. §7.16 stadgar nämligen att en myndighet inte skall lämna ut personuppgifter till allmänheten om det kan antas att uppgifterna behandlas i strid med personuppgiftlagen.
Visserligen stadgar PUL att all behandling av personuppgifter för journalistiska ändamål faktiskt är tillåten men i sjöfartsverkets ögon var ju Svärdkrona ingen journalist. Han var bara en vanlig medborgare utan rätt till insyn. Vi har bett sjöfartsverkets jurist om en bandad intervju men han har avböjt att kommentera fallet. Svärdkrona överklagade till kammarrätten eftersom lagen ej gör skillnad på journalister och andra människor. Efter ett tag fick han ju rätt. Enl domen fick han ut uppgifterna därför att han var journalist dvs det är fn ej prövat hur lagen fungerar för vanliga människor.
I detta fall spelar det ingen roll, men det är inte bra för rättssäkerheten om det inte råder likhet inför lagen Även om den här domen gick i offentlighetsriktning men gjorde den det på ett konstigt sätt ansåg Lennart Liljerot, tryckfrihetsexpert. Den riktade in sig på tryck och yttrandefrihet och den journalistiska verksamheten, vilket är helt främmande för offentlighetsprincipen sen gammalt. Vem som helst har rätt att se allmänna handlingar vilket inte var fallet i den här domen.
Brita Lejon, demokratiminister:
Jag är inte nöjd med hur situationen är fn. Om myndigheternas handläggning och domstolspraxis framöver visar att det här problemet lever kvar då måste vi se över bestämmelsen i sekretesslagen så att det framgår tydligare vad som avses.
Svärdkrona:
Syftet med PUL är att minska insynen för den vanliga medborgaren, man kan inte längre se vad myndigheterna håller på med med hänvisning till att vi skall skydda vår egen integritet, men samtidigt får myndigheterna och staten mer och mer uppgifter på data. De kan kontrollera oss och vad vi gör och inte gör. Och de personer som har fattat beslut om PUL, de finns också i alla dessa register. Och det är ofta dessa beslutsfattare som journalister granskar. Och genom att de fattar sådana beslut med motivering att skydda vår integritet blir det mkt svårare att garnska de folkvalda. Om man tänker sig att detta även gäller inkomstuppgifter så blir det omöjligt att granska tvivelaktiga extraknäck.

På riksdagshuset i sthlm:
Även här kolliderar möjligheten till insyn med integritetslagstiftningen. Registret för riksdagsledamöternas privatekonomi är offentligt, men allmänheten måste personligen besöka riksdagshuset för att få insyn. Registret finns varken på riksdagens hemsida på internet eller i ngn offentlig databas. Anledningen är att ledamöterna beslutat att skydda sin personliga integritet genom att instifta en särskild lagparagraf
Kanslichefen Tom Tyrblad:vi måste söka på varje persons namn
Redaktören:Varför kan man inte söka på parti eller på bolag eller företag där de äger aktier?
Kanslichefen: Det finns en lag som reglerar registreringen och det finns en särskild paragraf,
§14: som sökbegrepp får endast användas en ledamots namn.
Progled:På så sätt försvåras allmänhetens möjligheter att göra en närmare granskning av de folkvalda Exempelvis genom att kartlägga i vilka bolag de folkvalda äger flest aktier eller i vilken utsträckning ledamöterna extraknäcker.
Men i augusti publicerade dagens eko uppgifterna på sin hemsida
Ekochefen Staffan Sonning:
Just sånt som riksdagen inte vill att vanliga människor skall ha reda på det är vår uppgift att ta fram och tala om.

Regeringskansliet i Sthlm. Mara Eje, chef för regeringskansliets arkiv bibliotek och centralarkiv. Personuppgiftslagen lägger hinder i vägen. Vissa integritetskänsliga sökord har blockerats i det elektroniska diariet.

Man har inskränkt möjligheterna att söka beträffande brottmålsärenden 'nådeärenden' eller 'upphävande av utvisningsbeslut' har fått 0 träffar i datorsystemet, trots att det faktiskt finns 12000 nådeärenden eller inställda utvisningsbeslut i diariet. Däremot har det gått att få fram samma information genom att i stället söka på ordet 'ansökningar' men då fylls bildskärmen av tusentals poster Liljerot anser att regeringskansliet gör sig själv en björntjänst genom att försvåra sökningen.
Liljerot: Antag att man får ett orimligt stort antal träffar och har svårt att orientera sig bland dessa, då har mynd en skyldighet att hjälpa till även med det.
Progled:Så om man bygger in sådana hinder i söksystemet så blir det inte att man löser problemet utan man måste hjälpa till.
Liljerot:Man bygger snarare in mer arbete åt sig själv i efterhand.
Exemplet sterilisering diskuterades. Om människor söker därför att de vill ha ersättning pga tvångssterilisering då är det ju inte deras integritet som skyddas om sådana söktermer blockeras. Det är snarare offentligheten som skyddas än den enskilde.
Idag pågår flera olika utredningar om att stärka den personliga integriteten på offentlighetsprincipens bekostnad. Jusititiedepartementet undersöker möjligheten att begränsa allmänhetens insyn i passregistret Offentlighets och sekretess kommitten undersöker om handlingar med personuppgifter skall få lämnas ut elektroniskt i framtiden men frågan är om det är förenligt med PUL. Samtidigt har den statliga IT kommissionen startat en diskussion om att offentlighetsprincipen kanske bara skall omfatta medborgarnas rätt att kontrollera den offentliga sektorn.
Så är det redan i dag i den Tyska delstaten Brandenburg.
Det nämndes att där räckte det med att stoppa in ngn onödig personrelaterad information för att myndigheterna skulle slippa lämna ut info om inte den berörda personen först givit sitt godkännande. Kommunen har hela 6 veckor på sig att först inhämta samtycke från berörda personer.
Det gör det mkt svårt att utnyttja offentlighetsprincipen i det dagliga nyhetsarbetet. Till skillnad från sverige är det omöjligt att kontrollera höga juristers eller politikers extraknäck eller aktieinnehav. Trots att de avlönas med skattemedel har allmänheten ingen möjlighet till insyn förklarar Alexander Dix chef för B datainspektion o offentlighetsmyndighet

På en punkt överträffar Brandenburg Sverige. Det gäller rätten till insyn i EU handlingar som gäller dataskyddsfrågor närmare bestämt i protokollen från en särskild arbetsgrupp inom EU. Den kallas för 29-gruppen och består av representanter för alla EU länders datainspektioner. I samarbete med tidningen stadstjänstemannen bad vi att få ta del i protokollen hos den svenska datainspektionens, men datainspektionens chef Ulf Videbäck, hänvisade till utrikessekretess och lojalitet mot EU, därför hemligstämplades stora delar av innehållet. Så här lät det när statstjänstemannens reporter Eva Spira bad Videbäck om en förklaring. de delar vi tycker omfattas av utlandssekretessen har vi maskat över.
Spira: Jag har svårt att förstå hur detta skulle vara ngt hot mot sveriges relationer till andra länder
Videbäck:Men kammarrätten har ju fastställt vårt beslut.
Men i Brandenburg tillåter chefen för datainspektionen full insyn i handlingarna som Ulf Videbäck hemligstämplat. Där vägs nämligen utrikessekretessen mot medborgarnas behov av att kunna delta i den demokratiska processen. Därför skall protokollen vara tillgängliga för allmänheten säger doktor Alexander Dix som är chef för Brandenburgs offentlighetsmyndighet o datainspektion. Tack vare den tyska öppenheten går det att se exakt vad den svenska datainspektionen hemligstämplat. Dit hörde saker som verkade triviala och Ulf Videbäck sade att det kanske kommit med av bara farten.
Progrled: men ska saker åka med av bara farten?
Videbäck:Ingen är perfekt

Men bland det som dataskyddsinspektionen mörklagt genom att hemligstämpla finns uppgifter om hur EU vill påtvinga USA Japan Canada och Australien hårdare dataskyddsregler, ngt som för USAs del skulle innebära kraftiga inskränkningar av den amerikanska offentlighetsprincipen, freedom of information act. Redaktören:men tyskarna lämnar ju ut
Videbäck, generaldirektör, datainspektionen:
Känslig diskussion, jag kan inte gå in och värdera varför tyskarna gör på ett eller annat sätt

Liljerot: expert på offentlighetslagstiftning, utrikessekretessen har ju ändrats för ett antal år sedan i samband med EU inträdet i den riktningen att alltfler uppgifter skall vara offentliga och då kunde man tycka att den typen av uppgifter som man kanske förr kunde ha hemlighållit men nu inte borde hemlighålla. Det borde vara mindre sekretess nu. Och i praktiken blir det inte alltid så.
Brita Lejon:
Praxis har blivit en annan än som var avsedd. Det var inte meningen att utsträcka och vidga Det var inte meningen att inskränka offentlighetsprincipen mer än tidigare. Men praxis har visat att det är inte riktigt bra som det är.

2000-10-22
Tema korrumperade nickedockor.
DN detta datum. Fritt återgivet, (endast det kursiverade är från den citerade källan):
Claes Cassel skriver: Vi i Sverige har ungefär samma livsmedelspriser som i övriga EU, påstår bl andra Stefan Fölster från handelns utredningsinstitut på DN debatt 16/9...
Skillnaden mellan prisnivån skulle bara vara några få procent, påstår Fölster.
Cassel visar med exempel från DN 26 o 28/6 och Finanstidningen att skillnaden är betydligt större. Exempel:
För att jobba ihop till ett kg ris måste Stockholmaren jobba 23 minuter. I Berlin Geneve, Wien och Köpenhamn räcker 11 min och i London 8 min.
Dvs 100 resp 200% högre rispris i Sverige om man uttrycker det i ekvivalent arbetstid.
Handelns utredningsinstitut är uppenbarligen en propagandaverksamhet för sina uppdragsgivare och DNs läsare bör se dess påståenden i den belysningen.
Min fundering:
Byggkostnader och sånt här har mkt större betydelse för jämlikhet än det som välmenande reformpolitiker sysslar med. Och den politiska högern har aldrig på allvar försökt göra ngt åt monopolen och myglandet, som ju helt sätter sunda marknadskrafter ur spel. Det är en särskilt stor brist hos moderaterna att de inte kraftfullt verkar mot alla sådana osundheter. Ingen arbetar fn för marknadsekonomi. Förklaringen är förmodligen att de flesta moderater tjänar på systemet. Vinsterna kommer via aktiefonder, där monopolvinsterna hamnar. Skatterna är höga, men skillnaderna tas igen genom att låginkomsttagarna beskattas via monopolföretagens oskäliga pålägg.
Klaga gärna på skatterna, men gör då samtidigt ngt rejält åt monopolen och myglet. Ju mer sånt kontrolleras, desto mer tvingas företagen att skärpa sig och hävda sig genom duglighet, vilket alla tjänar på i längden.
Den politiska vänstern å den andra sidan skulle åstadkomma mkt mer jämlikhet om de koncentrerade sig på att bevaka och påverka situationen på ett kunnigt sätt, men vänstern är för lata för det. De orkar bara gnälla och klaga. Och de vill ha en utslätad skola där det inte finns ngn som kan ngt ordentligt och därmed heller inte ngn som kan ta till vara allmänhetens intressen.

2000-10-22
Vetandets världs veckomagasin 2000-10-20
Fritt återgivet
Årliga upplagan av den stora tekniska mässan utanför sthlm En utställare var från LTH. Han är med i ett tvärvetenskapligt projekt tillsammans med handkirurger, neurofysiologer och kognitionsforskare bl a Tillsammans försöker de få fram en konstgjord hand. Dagens handproteser styrs av den skadades egna muskler, men de är väldigt simpla, de kan bara öppna och stänga ett grepp. Och målet här är att protesen skall bli så lik en riktig hand som möjligt. Forskarna försöker på olika sätt tolka de signaler som går från hjärnan till musklerna via en brygga: ett chip som är perforerat. Då låter man nervtrådarna växa genom det chipet och kan på så sätt plocka upp signalerna från chipen. Det är väldigt många nervtrådar och det är också jobbigt att tolka dessa signaler. Det bildas ett mönster och det skall översättas till en handrörelse. Och för att kunna tolka det här mönstret så lär man sig från den friska armen Den friska handens positioner används för att öva upp det elektroniska systemet, vad muskelsignalerna betyder. Man kopplar ihop muskelsignalerna med handpositionerna. Har ni börjat använda det här chipet idag? Det har kommit så långt att man gör tester nu med att få ut signalerna och nervtrådarna växer verkligen igenom chipet och det kan vara stabilt ikopplat rätt länge. Det som återstår är att förfina signalerna. En video visar en simulering av protesen med hjälp av muskelsignaler, dvs ej med det nämnda chipet, som har en större potential eftersom man ej behöver ha kvar underarmen. Det nämndes även om att substituera felande känsel med ngt annat sinnes signaler tex hörsel: små mikrofoner på fingrarna så att patienten kan lära sig att känna på det sättet. Forskarna söker aktivt efter ngn som är villig att satsa på projektet med handprotesen.
Den andra metoden, den där signaler tas ut från den kvarvarande delen av armen är 1960-tals teknologi eller äldre. Det går väl tillbaka till Norbert Wiener.
Den typen av teknologi däremot, som diskuterades i samband med inplantatet, (chipet), i hjärnan är ngt som jag anser vara av stort intresse. Emellertid framkom det inte av diskussionen, hur kopplingen från inplantatet till protesen var tänkt att fungera. Det går att tänka sig såväl en mångkanalig kabel som en telemetrisk (trådlös) förbindelse. I det sistnämnda fallet skulle det följaktligen finnas en radiomottagare i protesen och en radiosändare i inplantatet. Och eventuellt en komplett sändar/mottagare i båda ändar. Problemet med en kabel, är att då tvingas man ju antingen fästa den utanför kroppen via ngn sorts genomföring och med en synlig och också sårbar sladd som löper utanför, eller så får man leda sladden inuti kroppen. Telemetrin har utan tvivel mkt stora fördelar både tekniskt och för patientens skull. En viktig aspekt är att man med telemetrin flexibelt kan göra modifieringar och förbättringar utan att några fysiska ingrepp behöver ske. Och man kan kontrollera patientens tillstånd på en mängd olika sätt. Rätt använd är telemetrin oslagbar jämfört med andra metoder.
Jag hoppas att vetenskapsprogram fortsätter att ta upp sådana saker och särskilt att telemetrin behandlas på ett tillfredsställande sätt.
TVs Nova hade tidigare ett program där en expert förutspådde att om 100 år skulle 50% av befolkningen ha elektronik i huvudet och om 30 år skulle 1% av befolkningen ha det, för att förbättra sitt tillstånd i olika avseenden. Det nämndes inte alls ngt om tidigare existerande teknik vilket alltid är brukligt när man refererar vetenskapliga framsteg. Det intrycket man fick var att all handling förlades till framtiden.

2000-10-30
Discovery channel. Presentatör Bettany Hughes,visade 2 tillämpningar under rubriken Body Electric (det finns en bok av Robert Becker med det namnet, med undertiteln Electromagnetism and the Foundations of Life) En med handkirurgen Michael Hausman som demonstrerade en nack-bypass elektronik av en typ liknande(?) den som diskuterades ovan med Lundaforskaren Fredrik Sibelius. En engelsk neurolog diskuterade epilepsi-bekämpning med andra elektroniska metoder.

2000-11-05
Anders Karlsson, vetenskapshistoriker Uppsala universitet intervjuades om Jack Kilbys uppfinning av den integrerade kretsen 1958 och om den militärindustriella omgivningen. Det påpekades bl a att militären bidrog verksamt till spridandet av teknologin till den civila sektorn. Satsningarna på avancerad teknik under kriget innebar ju också att många fick en avancerad utbildning som de efter kriget ledde till civil teknisk utveckling.

2000-11-03
Delar av Vår grundade mening. Fritt återgivet.
Mediekoncentration i utlandet och i Sverige. Här handlar det ofta om Bonnier och Stenbäck.
Förlaget Ordfronts medietribunal där medierna ställdes mot väggen av olika talare.. Dan Josefsson beskyllde TV folket för att vara fega och inte våga kritisera alla nyordningar som har och håller på att genomföras på SVT (fackliga företrädare gick senare ut på DN debatt mm).
Vi återkommer till medietribunalen och frågan om varför journalister inte kritiserar varandra och sin redaktionsledning trots att så förvisso kan vara befogat. En förklaring är den sk kårandan, det ansåg DNs förre chefredaktör Arne Rut. Man talar ju om journalistkår. Kår kan uttydas som att det rör sig om ngt slutet. Både advokatyrket och journalistyrket har tendenser att dra gränser mot omvärlden.
Man skall ta hand om problemen internt. Det finns ett tryck att man inte skall kritisera kolleger, vare sig det är på en tidning eller TV kanal. Man får hålla sig i styr med kritik så att folk ej blir förnärmade. Och man får rykte om sig om att vara dryg och opålitlig. Det handlar mkt om självcensur. Dan bröt mot denna och blev själv uthängd i tidningen journalisten för det. Redaktören Åke Petterson och Rut var överens om att det var legitimt att Dan själv blev granskad, men Rut menade att man kunde ha följt upp det som Dan kritiserade också. Den andra formen av självcensur. Att tidningar väljer att ligga lågt i st för att kritisera konkurrenter. Det är nytt. För 20-30 år sen var klimatet hårdare. En annan mer svårdefinierbar form av självcensur. Den som hindrar journalister att offentligt kritisera kolleger. Och det värsta regelbrottet är att göra detta i den egna tidningen. Att framträda med kritik av en kollega på samma arbetsplats. Att t ex ifrågasätta premissen för en nyhetsartikel. Jesus Alcala bröt mot det budet på DN. Det är sällsynt att man släpper fram kritik av vad de håller på med i den egna tidningen. Jesus Alcala har fått en hel del stöd av andra skribenter i samband med den rättsaffär han är inblandad i och Arne Rut förklarade det med att man vill återgälda honom för att han tagit risker i sitt skrivande som journalist. En annan faktor gällande självcensur är regelsystemet i stora organisationer. Att det finns gränser för vad man kan kritisera om man ej vill förnärma chefer. Rut var chef och kulturansvarig på Bonnierägda DN i 16 år. Han fick väga sina ord väl och var ibland tveksam om han alls skulle framföra kritik. Systemet är mkt slutet. Chefer på en viss nivå i hela organisationen oberoende av företag träffar varandra i interna möten. Ett nätverk av personkopplingar. Rut säger: Om du själv är intresserad av att göra karriär så kommer ditt beteende på en viss nivå i hierarkin att påverka dina möjligheter att stiga till högre nivåer i hierarkin. Detta begränsar vad som kommer att sägas både internt och offentligt. --Arne Rut avgick i samband med att det blev aktuellt att Bonnier skulle ta över Svenska Dagbladet. Det blev efter flera inköp ett mkt större ägande. ett annat skäl var att han fick sig förelagt en modifiering av sitt anställningskontrakt som skulle göra det svårare för honom att i den egna tidningen kommentera vad andra Bonnierföretag hade för sig. Den aktuella paragrafen definierade förhållandet till företaget, inte till tidningen. Rut har förståelse för att det finns vissa restriktioner i förhållande till den egna tidningen, men när det blir i relation till ett nebulöst begrepp som 'företaget' så speglar det en mentalitetsförändring. Det 3je skälet till att han avgick var missnöje med frågan om upphovsrätt för artikelförfattare i tidningen. Att författaren borde ha rätt att kontrollera hur materialet används i fortsättningen. Liberalismens kärnpunkt är maktkontroll och att värna individens rättigheter i förhållande till alla maktinstanser. Självfallet skall då en liberal tidning garantera upphovsrätten. Tidningen Guardian i England har gjort en överenskommelse med journalister som tillmötesgår sådana krav beträffande upphovsrätt. Redaktören rekommenderade en längre intressant intervju med Arne Rut av Madeleine Grive i kulturtidskriften Nollnoll-tal nummer 2/3, ett temanummer om motstånd och makten över det fria ordet.

Per Andersson som frilansar för Expressen, som skrivit en bok om Jan Stenbäck Stenbäck, ett reportage om det virtuella bruket, ansåg bl a att Stenbäcks beteende kan förstås som rent affärsmässigt. Man behöver inte tillskriva honom politiska ambitioner.

2000-11-10
Vår grundade mening om nedskärningar och omorganisation på SVT. Några dagar tidigare var det ett TV program om börsspekulation. Jag refererar ingendera programmet utan gör följande reflexion: Public service media och spekulationsekonomi.

2000-11-24
Vår grundade mening. Fritt återgivet. Om att medierna fått underkänt för sin bevakning av dykningarna vid Estonia sommaren 2000, där amerikanen Gregg Bemis och den tyska filmaren Jutta Raabe medverkade. Hans Hederberg har gjort en granskning på uppdrag av institutet för mediestudier. Han är författare och var tidigare nyhetsjournalist bl a många år på SVT och han är på flera punkter kritisk till medias sätt att arbeta med dykningarna.
Man satsade stora resurser på att bevaka dykningarna men det som skildrades var mest trivialiteter. Inte heller efter att dykarna filmat nere vid vraket fick allmänheten reda på ngt om resultatet. Alla jagade åt samma håll. I st för att lägga all kraft på action-journalistik vid dykplatsen borde journalisterna ha ägnat sig åt det grundmaterial som fanns, nämligen en brevväxling mellan Mona Sahlin och Gregg Bemis, tillgänglig på näringsdepartementets registratur.
I ett av dessa brev fanns en fullständig förteckning över vad expeditionen var ute efter, tekniskt eller konspirationsteoretiskt. TT nämnde ngt om det men tycktes ha missat Bemis 22 punkter långa listan, och nästan ingen annan tog upp tråden.
Ett välinformerat undantag var Göteborgsposten, som i samband med dykstarten, den 23 Augusti, berättade om Bemis lista i en 6-spaltig artikel, men den förefaller ha gått konkurrerande redaktioner spårlöst förbi. Och om journalisternas dåliga förkunskaper lyste igenom vid dykningarna så blev det ännu tydligare vid den presskonferens som Bemis och Raabe höll i Hamburg efter avslutade dykningar. Plötsligt skiftade intresset från ett eventuellt hål i fartygets skrov. I stället gjordes fyndet av kroppar på bottnen utanför fartyget till huvudnyhet i alla ledande tidningarna och radio och TV den kvällen och påföljande morgon. Om man hade läst de offentliga dokumenten hade man vetat att det redan fanns angivet där och följaktligen inte var ngn nyhet.
Mona Sahlin tolkade diskussionen som att kropparna låg alldeles intill fartyget och det ledde till sammanträden med regeringen och med oppositionen, kontakter med Finlands och Estlands regeringar om man trots allt skulle bärga kropparna. Hennes missförstånd satte igång en väldig karusell och medias reaktion förstärkte hysterin. Ett av medias problem verkar vara att använda journalisterna på bästa sätt. Varför var bara en av de sex journalister som skrivit böcker om Estonia inkopplad i nyhetsbevakningen av dykningarna, med deras efterspel. I ett fall är journalisten anställd som informatör på en myndighet och är därför upptagen men av de andra fem var det bara en, Anders Hellberg från DN, som bevakat saken ganska noga från 1994 och framåt som var med.

Press, radio och TV är en del av IT branchen, överhettad otålig och numera med ett ganska dåligt institutionellt minne. De gamla notischeferna som i decennier hade total överblick över nyhetsflödet finns inte längre. Journalister flyttar mellan redaktioner, blir chefer eller försvinner i företags eller myndigheters PR-verksamhet. Och Hederberg är övertygad om att granskningar av andra medieinstaser skulle ge samma dystra resultat som den här. Reportrarna reagerade som lekmän, och man har rätt att kräva mer professionalitet. Att de är mer informerade, mer på hugget, sitta mer i arkivet, det är därför vi har dem. Fantasi och minne är underskattade kvaliteter i svensk nyhetsjournalistik slutar Hederbergs rapport. Och medierna har all anledning till självrannsakan och eftertanke nu säger han.Samma dag som rapporten kom ut, läste Hederberg DNs chefredaktör Joakim Berner's svar på en läsarfråga, där en läsare ville ha mer granskning av konspirationsteorierna kring Estonia. Och då hänvisade Berner till DNs rapportering av dykningarna. Och det verkade som om Berner var väldigt nöjd. Det tycker Hederberg är väldigt oroväckande att den bevakningen som var så svag och delvis så vilseledande även i DN inte har lett till ngn självkritik i ett av de största och viktigaste mediaföretagen.

2000-11-29
Vetenskapsradion samhälle: om privata fängelser i Storbrittanien.
Red Eva Britt Lennelöv

Hårdare straff och fler fångar ger bättre utdelning, för aktiebolaget fängelset är det sant. Privata fängelser sprider sig till alltfler länder. I England finns 10 privata fängelser. Och regeringen har beslutat att alla nya fängelser skall vara privata. Reporter Pia Gadd reste till England för att söka svar på vad detta betyder. Ett sånt privat fängelse finns i Doncaster
Kriminologen Steven Nathan har i sin forskning studerat privata fängelser runt om i världen. Han säger:'Det finns bevis för att företagen kan tjäna mkt pengar, men det finns inga bevis för att det är billigare med privata fängelser' fängelseindustrin rör sig med enorma belopp. Tex USA:med 2milj fångar 25% av alla fångar finns där, inte ens Ryssland och Kina har spärrat in så många. Kostnad 35 miljarder dollar per år och fängelsebyggnaderna kostar 7 miljarder dollar. Fängelseindustrin med en halv miljon anställda är USAs näst största arbetsgivare efter GM. Så det är klart att uppslagsrika entrepenörer kan hitta vinstgivande nischer där.
-England igen, Jeff Huge, regeringens fängelseinspektor berättar att Labor i opposition hade lovat att gå tillbaka till statliga fängelser men höll inte det löftet när de insåg hur dyrt det skulle bli. Ett skäl till privatiseringen var att knäcka fängelsepersonalens starka fackförening och visa dem att det finns konkurrens på området.
Nick Flynn på prison reform trust: privata fängelseföretag har intresse av att antalet fängelser ökar för att få ökad vinst. De vill därför inte se förändringar som minskar antalet fångar. Deras lobbygrupper i England och andra länder trycker på för att bevara det nuvarande straffsystemet eller att utöka det så att fler hamnar i fängelse. Steven Nathan frågar sig vem regeringen skall ta intryck av, dessa företag eller allmänheten
Jeff Huge säger att de privata fängelserna har lägre löner till personalen eftersom det inte finns ngn fackförening och de har färre vakter per fånge och mindre byråkrati än de statliga. Dessutom har fångarna arbete och företagen får behålla vinsten. Enl Nathan vänder vågen i USA. Privatiseringen håller inte vad den lovat Det hela började i USA på 1980 talet och sedan exporterades det till andra engelsktalande länder. Genom strategiska allianser har denna företagsamhet stor global marknadspotential och ambitioner., Det multinationella säkerhetsföretaget Wackenhut opererar tex i 50 länder.
Det byggs privata fängelser i Sydafrika Australien Nya Zeeland och Canada och man vill expandera i Central och Sydamerika Det pågår lobbying för utbyggnad i Sovjet men det är i USA som verksamheten är störst.
Är Sverige ointressant? Nej inget land är ointressant. Och det handlar om mkt mer än fängelser, hela rättsystemet ingår i dessa företags marknad:
Skyddstillsyn elektronisk övervakning, driva domstolar, polisstationer och med tanke på hur mkt pengar som läggs ut på det kriminalpolitiska området så handlar det om enorma inkomster. Nathan säger vidare att dessa saker säkerligen överläggs mellan företag och svenska makthavare utan att svenska folket får veta ngt förrän besluten är på väg att bli fattade och det är för sent för en meningsfull debatt.

2000-11-30 Tomas Brytting ekonom vid handelshögskolan sysslar med etiska frågor och ekonomi pengars värde tappar kontakten med det konkreta livet Robert Solomon moralfilosof som jobbar med handelsstudenter Solomon myntade begreppet 'abstract girighet' som han tycker sig se hos de studenterna de upplever sig ha en rätt till mångmiljondollars årslöner och det är inte kopplat till att man skall göra ngn extraordinär insats utan det har man rätt till när man gått ut harvard business school det finns inget tak för den girigheten det handlar inte ens om pengar utan om en stor siffra i kontoutdraget. Han frågade vad eleverna tänkte göra med sina miljoner och det hade de endast vaga idéer om. Pengar är ett medel

Kommentar:
Åtgärder: ändrade spelregler som gör att det lönar sig för alla att dra mer år samma håll så att det blir en totalt större tillväxt i stället för spekulativa nollsummespel. Definiera objektiva mått på välstånd. Om vi hade det skulle det gå att härleda nödvändiga åtgärder bättre. Global ekonomisk tillväxt per capita vore ett enkelt mått. Det säger inget om fördelningen, men om det tas på allvar vore det ett sätt att minska mängden onödig spekulationsekonomi och borde innebära att energin hos såna aktörer kommer till mer nytta för alla andra. Kvantifiering av miljöfrågorna skulle bl a dra fram befolkningstillväxten som ett större problem än vad som vanligen sägs rent ut. Där är inte det relevanta måttet per capita utan den totala påverkan på naturen.
Detta har sagts förut av många.

2000-12-11
Radions P1, Obs 2000-12-11, fritt återgivet
Bo Lindblad frågar sig varför man inte vill ta till vara de många frivilligorganisationernas sakkunskap. Till mkt stor del går olika nyhets och underhållningsmedier i flock. Ofta är det svårt att avgöra vilka som egentligen är trendsättarna. Tidningar och Radio/TV följer upp varandras ämnen. Utrikeshändelser relateras ofta av ngn som befinner sig mkt långt från den aktuella platsen. Det är en bluff som bygger på att lyssnaren inte är så bra på geografi. Det märkliga är att det finns flera duktiga utrikesjournalister i Sverige, språkkunniga pålästa erfarna o beresta men om de alls utnyttjas ges de för stora områden att täcka o för lite spaltutrymme eller för kort sändningstid för att kunna belysa sammanhang. TVs utrikesbevakning har kritiserats men hela mediafältet borde synas för TV följer bara den rådande trenden. Den som har tid att följa Radio/TV på mer udda sändningstider finner att de snarast är bättre än tidningarna.
Lindblom citerar kritik från Amnesty från 29 nov om tortyr i Bangladesh. 49 har torterats till döds mellan jan-sept 2000. Ostraffade våldtäkter i häkten är vanliga. Den aktuella texten ryms på ca 8 spalt-cm o tar 70 sekunder att läsa. Sen några år skickar svenska Amnesty ut ca 40 såna pressnotiser varje månad. De är helt gratis och bygger på erkänt trovärdiga rapporter. De behandlar frågor som numera spelar en ganska stor roll i världspolitiken o sammantagna ger de en intressant bild av läget i världen.
Men Lindblom har sen systemet infördes inte sett en enda av dessa pressnotiser återges i ngn tidning Ej heller hört ngn av dem i radio eller TV. Inte en av säkert 1000 pressnotiser. Dessutom vet han att flera andra ideella organisationer har en liknande rapportering med samma resultat. Ingen tar vara på den sakkunskap som faktiskt finns, trots att den är gratis. Lindblom har från mediafolk fått förklaringen att man är mkt återhållsam med sånt här material därför att man betraktar frivilligrörelserna som lobbying grupper som alla vill ha in just sitt budskap i medierna.
Ha ha, utbrister Lindblom, tänk om redaktörerna vore lika grannlaga när det gäller popmusiken, filmindustrin, bilmarknaden, IT-företagen o alla andra kommersiella verksamheter som med professionell lobbying lyckas placera sina nyheter i stort uppslagna artiklar i pressen eller i TV bevakade galor o jippon.
Nu får vi som är intresserade av världen söka på internet eller läsa lite udda tidskrifter som Ordfront magasin etc Lindblom anser att public service TV får bära hundhuvudet för ngt som är en stor och bred trend rakt över alla massmedia. Om vi av ngn anledning vill vända den trenden då får vi ställa krav på alla mediachefer som tror sig veta vad folk vill ha o envist satsar på det mest kommersialiserade.

2000-12-29
Vår grundade mening, fritt återgivet
Svensk lobbyist får tyska journalister att skriva snällt om Sverige
Magnus Ehrenberg (=M) svensk PR-konsult o lobbyist baserad i tyskland
Ylva Vallbom intervjuade honom i kontoret i Lübeck, inhyst i ett 1500-talshus
För region Skånes räkning bjuds journalister t ex på paddling i Norra skåne. Han ser till att få fram välskrivna pressmeddelanden på korrekt tyska som journalisterna kan skriva av. Det är viktigt säger han även om det finns kunder som tror på enklare knep.
M:det går ej att placera presenter på rummet utan det skall vara väl avvägt o det skall ej vara lyxarrangemang. Det skiftar från journalist till journalist hur mkt man tar från pressmeddelanden, men M uppskattar att det allmänt kan röra sig om 40% av texten.

I januari tar Sverige över ordförandeklubban i EU. Regeringen tar också över flera heta öppenhetsfrågor tex hur olika militära handlingar skall klassificeras. Hemligstämpla o diarieför inte, har en majoritet i EU hittills sagt. En annan fråga som ej kunnat lösas är hur de offentlighetslagar i EUs länder skall påverkas av de offentlighetsprinciper som EU arbetar fram just nu. Här har regeringen som säger sig vilja vara föregångare på det området en del att bita i. Och här hemma vill regeringen mjuka upp EUs omstridda datadirektiv som ligger till grund för den omstridda personuppgiftslagen PUL. Det ska bli tillåtet för vanligt folk att publicera vissa typer av känsliga personuppgifter på nätet, t ex kritik mot politiker och höga statstjänstemän, men förslaget innehåller också en rejäl brasklapp. Det skall fortfarande vara förbjudet att sammanställa uppgifterna så att de kan hittas med hjälp av nätets sökmotorer.
Reporter på det området, Kristoff Andersson (=K) har träffat förslagets förespråkare och kritiker.
Nätets sökmotorer befinner sig i en juridisk gråzon : de sammanställer nämligen en massa uppgifter om personer långt inn ngn använder motorn för sökningar. En sökmotor är en stor indexerad databas och skulle säkert falla under PUL o datadirektivet. Sveriges PUL hindrar trots ändringar att man använder vanliga s k sökmotorer.
Henrik Sjöholm (=H) centerpart riksdagskansli, anser att sökmotorer är ett viktigt hjälpmedel och borde få vara helt lagliga. Den uppfattningen delar ej regering och justitiedepartement, visserligen vill regeringen nyttja det svenska ordförandeskapet i EU för att mjuka upp dess omstridda datadirektiv men uppmjukningen skall bara gälla för löpande texter på internet. Likaså för fotografier o ljudfiler på nätet, men inte för sökmotorer o andra typer av sammanställningar med vilkas hjälp man kan söka efter personuppgifter.
Sören Öman (=S), sakkunnig justitiedepartementet, ser ändå stora fördelar med förslaget.
Enl regeringens förslag skall det exempelvis bli tillåtet att på nätet peka ut politiker o statstjänstemän som gjort sig skyldiga till oegentligheter vilket i princip är förbjudet idag, däremot skall det förbli förbjudet att göra listor eller register över personerna ifråga, dvs den som erbjuder eller sammanställer persuppgifter mha sökmotor riskerar även i fortsättningen göra sig skyldig till lagbrott.
S: -Ja man riskerar att datainspektionen kommer på en och sker det på internet så man sprider det utomlands också, så kan man riskera straff. Böter eller fängelse.
H:Med en sån ordning skulle man om inte totalstopp, åstadkomma en omfattande självcencur. Den som riskerar åtal för att ha index över innehållet i andras dokument tar hellre bort ett dokument för mkt än ett för lite o det vore en väldigt allvarlig utveckling för yttrandefriheten i Sverige. Det är ju inte så att yttrandefrihet handlar bara om nyhetsmedia som har ett särskilt undantag i PUL o datadirektivetet utan det handlar lika mkt om frivilligorganisationer. Det kan handla om Attack, Amnesty eller Centerpartiet som producerar åsikter o vill ge uttryck för dem. Vi skulle då förnekas möjligheten att producera dokument på ett modernt sätt o göra dem sökbara. Däremot skulle det gå i löpande text men då skulle ingen hitta det.
K: -Vad är det för vits med ett förslag som gör det lättare att skriva i löpande text men som ändå inte går att hitta?
S: -Det handlar om olika saker o vi har koncentrerat oss på det som de allra flesta sysslar med i arbetslivet
H: -Hela idén med löpande text är på väg att försvinna i modern textproduktion. Vi ser behovet här i riksdagen att indexera våra dokument för att göra dem sökbara och förmodligen kommer man i alla typer av affärsverksamheter att se detta behov med att göra data lättillgänglig. [De nya reglerna] blir en lättnad under en övergångsperiod men sen kommer majoriteten av alla dokument att göras i de språk som tas fram för internetbruk, tex XML o lagen blir omodern på nytt. S medger detta men säger att man koncentrerat sig på den vardagliga hanteringen av texter pm o brev. Försöka underlätta för dem.
Helena Bargholz, riksdagsledamot fp:
-Hur skall man kunna ha en öppen debatt om man inte kan få fram uppgifter som man kan använda i debatten? Vad är det man är rädd för, vad är det för uppgifter man vill skydda genom att inte ha dem tillgängliga via sökmotorer?
S: -Om uppgifter sprids på internet så får de ju mkt större spridning än om de finns på en dator eller lokala nätverk så det finns större risker med att sprida känsliga uppgifter.
H: -Man har valt att lägga sig på en nivå där man tror att man kan få med andra länder i unionen o det är kanske rimligt från politisk utgångspunkt men ambitionsnivån måste sättas högre gentemot riksdagen o de människor i Sverige som vill ha en ändring till stånd, det finns ingen anledning att ifrågasätta den stegvisa modellen men det är dags att man klargör tydligt vad det slutgiltiga målet är nämligen att säkra yttrandefriheten på internet för enskilda människor.
H anser att hela direktivet bör skrivas om.
Mer kan läsas via länk till PUL's hemsida

Nyheter är ngt som bara finns utanför redaktionerna och som bara läggs ut på bordet av oss journalister. Så, en smula idylliskt ser nog många massmediajournalister på sin roll i Sverige. Men Manuel Castells (=Ca), den spanskfödde sociologen, har en annan uppfatning säger red Åke Pettersson. Han har skrivit Informationsåldern, ett verk i 3 band om nätverkssamhället. Han säger att medierna har blivit ett slagfält, där politik, företag o andra organiserade intressen utkämpar sina bataljer. Björn Elmbrant (=B) har träffat Ca. Denne menar att det i dag är sällsynt att medierna själva nosar upp nyheter. Oerhört mkt är medvetna läckor. Och antingen det är fejkat material eller äkta och journalister gör sitt jobb genom att försöka verifiera uppgifterna eller genom att berätta om de begränsningar som finns i avslöjandena, blir ändå medierna mer mottagare än avsändare. Man styr inte längre, man styrs av politiker. Eftersom partierna förfallit som ett sätt att kommunicera med medborgarna så måste politikerna i första hand jobba med och genom medierna. När man säger att medierna har makt så är det inte därför att mediemagnaterna styr och ställer, inte därför att ägarna bestämt sig för att oskadliggöra ngn eller att hissa upp ngn annan. Det kanske de i och för sig gör menar Ca men makten har medierna främst därför att de har blivit en spelplats för utomstående mäktiga politiska och ekonomiska intressen. Medierna har makt men de har ingen egen makt.
B frågar Ca om vi journalister lever under en illusion om att vi är självständiga. Ca säger att ingen egentligen är oberoende men en realitet är de profesionella spelreglerna. Det är ingen illusion, de säger att journalisterna inte skall manipulera o inte låta sig manipuleras.
Därför utkämpas menar Ca en daglig kamp mellan idealen o intressena. Den journalistiska världen begränsas alltså av andras makt och intriger menar alltså Ca o en viktig del av slaget i medierna handlar om hur de kulturella koderna skall se ut. Med det menar Ca övergripande värderingar typ att vi måste slå vakt om miljön eller att kvinnan är jämställd med mannen. Men en kult kod som ifrågasätts överallt i europa idag är om invandring o ett mångkult samhälle är ngt bra o eftersträvansvärt.
Och detta är ett exempel på hur journalisterna ställs inför svåra val hävdar Ca. o det här aktualiserar ju frågan om medierna skall stå i upplysningens o demokratins tjänst som gällde under demokratins genombrottsår på 1800talet o som kanske fortfarande är giltigt. Nej säger Ca medierna kan aldrig vara bättre än samhället. Medierna uttrycker samhället o det är därför det finns både porr o kvalitetsmedier. I Ca's verk Informationsåldern hävdar han att medierna skall vara budbärare, inte budskapet.
Ca tror på den ansvarsfulle journalisten som skaffar sig en egen agenda för att han inte vara i klorna på särintressena. O när Ca talar om ansvarsfulla journalister stödda av samhället så syftar han då främst på public service radion/TVn. Vad är skillnaden mellan dem o de kommersiella kanalerna? Ansvar inför medborgarna och inte bara inför aktieägare ger public service större självständighet men Ca menar att i Spanien o kanske i Sverige är det ingen större skillnad mellan privata och kommersiella kanaler så likaså gott att privatisera tycker Ca. Ca har en dröm om en slags flerspråkig europeisk public service kanal som påvisar hur många beröringspunkter som finns mellan europas folk fär att skapa en Europeisk identitet som är baserad på att vi är olika men delar samma kulturella vanor. En sorts europeisk CNN men inte bara med nyhetsprogram, en sån kanal efterlyser Ca.

2001-01-05
Att inte glömma att ickerespekten är en skyldighet
Vår grundade mening, fritt återgivet
red Anders Brunkert
Om våld mot journalister i Baskien.
. . .
Om den välrenommerade franska tidningen Le Monde Diplomatique som numera finns även på svenska.
I en värld där några större medieföretag börjar kontrollera en allt större del av informationsflödet får läsarna alltmer behov av traditionell, noggrann analyserande och oberoende journalistik. Det är förmodligen en av nycklarna till den franska tidningen L M D's framgångar. Det säger direktören för den här ngt ovanliga publikationen som nyligen också har börjat ges ut i Sverige. L M D är en månadstidning som trots att den ställer ganska höga krav på läsaren ständigt lyckas öka sin spridning.
Anna Trenning Himmelsbach har besökt L M D's redaktion i Paris och träffat några av tidningens trogna läsare i Frankrike.
L M D's redaktion utgör en korridor i dagstidningen Le Monde's tidningshus. Väggarna pryds av inramade tidningssidor däribland den allra första första-sidan från 1954. På den tiden ville L Ms grundare Hubert Beuve-Méry förse diplomatkåren med en specialtidning om utrikesfrågor, därav namnet 'den diplomatiska världen', men sen dess har tidningen genomgått stora förändringar Den lämnar fortfarande mycket plats åt internationella ämnen men även åt ekonomi samhälle vetenskap miljöfrågor och massmedia. Tidningen har dessutom under de senaste åren ökat sin spridning och finns nu tillgänglig i ett 20-tal länder o översätts till en rad olika språk, däribland Ryska och Koreanska.
Det journalistiska arbetet här på redaktionen skiljer sig mkt från andra tidningar, säger Dominique Vidal som är redaktionschef på L M D. Vårt främsta arbete handlar om att finna experter runt om i världen som är kompetenta inom olika områden. Vi bjuder in dem till redaktionen och efter ett långt samtal får de i uppdrag att skriva ett utdrag till en text. Sen lägger vi ned mkt arbete på att bearbeta materialet. Vi verifierar uppgifter, kompletterar o skriver om. Innan texten publiceras låter vi givetvis författaren godkänna den. Vi fungerar som en bro mellan experterna och läsarna. Det är tillfredsställande att kunna publicera grundläggande texter om ett ämne och att sprida idéer från sakkunniga som är okända för en större publik. Men samtidigt måste man ju vara blygsam som journalist eftersom vi själva sällan undertecknar artiklar. säger D V. Han berättar att tidningen har ett stort kontaktnät med som han säger experter runt om i världen.
Just den dagen är det relativt lugnt på redaktionen. Det beror på att flera medarbetare är ute och föreläser säger D V. Längst bort sitter i alla fall Ignacio Ramonet. Han är tidningens direktör sen 10 år tillbaka o har idag en särställning i den franska mediavärlden. Det handlar både om hans kritik av informationsutvecklingen och om att L M D betraktas som ett tidningsfenomen. Trots att bara 5 % av omsättningen består av reklamintäkter o trots att tidningen knappast är populistisk i sin utformning så går det runt. Idag trycks 'Le Diplo' i 300000 ex i frankrike o över en miljon om man räknar in de utländska upplagorna. Varför fungerar det? Det är ett mysterium. Vi har inte ett entydigt svar på frågan säger Ignacio Ramonet. Vi försöker göra ett bra arbete, men det gör även andra tidningar. Jag tror att tidningens ovanliga situation beror på att många känner nostalgi inför gammaldags journalistik.
Man kan dra en slags parallell till livsmedel och säga att vi sysslar med en slags biologisk journalistik. Idag konsumerar folk info i stora mängder, men precis som för livsmedel upptäcker dom att den här överproduktionen innehåller en stor mängd gifter:censur lögner och manipulation säger tidningsdirektören. Vi försöker presentera informationen på ett hantverksmässigt sätt. Texter som är tydliga och välskrivna och som inte handlar om ytliga problem o som inte publicerar åsikter från en klick politiker o några framträdande intellektuella. En annan förklaring kan vara att trots att den intellektuella nivån i våra samhällen blir högre o högre så sänks kvalitetsnivån hos medierna. Dessutom handlar det förmodligen om att andra medier ägnar sig allt mindre åt internationella frågor o för att vi håller fast vid vissa principer som solidaritet säger I R. Ja att informera sig innebär en ansträngning. I ett demokratiskt samhälle bör medborgarna avsätta en viss tid för att försöka förstå omgivningen. Det gör oss bättre rustade för att försvara demokratin.
När alla andra medier tycks drivas av en ökad snabbhet anser vi att det är viktigare att sakta ned farten att ge sig tid till att analysera tvivla och reflektera. Detta kan läsas i en programförklaring som I R har skrivit. Den innehåller också några av L M D's journalistiska principer. Att inte publicera intervjuer att inte jaga kända skribenter, att ge så lite plats som möjligt åt politiker, att alltid publicera texter skrivna speciellt för tidningen, att inte glömma att ickerespekten är en skyldighet och att inte låta nyhetsvärdet bestämmas av stora medier. Ett av de ämnen som vi behandlar är journalistiken. Vi intresserar oss för alla maktfaktorer. Även för medierna. Att medierna har stort inflytande är ju ingen nyhet, men det har skett en förändring. I R pekar på en affish på väggen. Det är Zola's berömda försvarstext för Dreyfuss, J'Accuse. När journalistiken växte fram i de demokratiska länderna för ett sekel sedan hade den status som fjärde statsmakt, men i den meningen att den skulle hjälpa medborgare i förhållande till andra maktfaktorer. Idag är folk ofta offer för pressen. Bland de maktfaktorer som förtrycker idag finns även medierna säger L M D's dierktör. Man kan tolka utvecklingen på två sätt. Det är sant att medierna är mindre respektfulla gentemot den politiska makten. Och det är givetvis intressant att avslöja politiskt missbruk men det kan också vara ett tecken på att den politiska makten har försvagats till förmån för medierna.
Och vem avslöjar då mediernas maktmissbruk.
Just nu konstrueras stora mediagrupper. De äger tidningar radio och TV stationer.

Vissa privata företagsgrupper har i dag en betydligt större kontroll över informationsflödet än vad den statliga makten nånsin haft i många länder. Därför blir medierna ett hot mot medborgarna säger I R.
De här stora mediagrupperna är samtidigt knutna till den ekonomiska makten. Det handlar om börsnoterade företag som försvarar en särskild samhällsuppfattning. Den dominerande tesen idag är att det är ekonomin som formar samhället. Den liberala marknadsekonomin. Det är denna tes som har segrat i de senaste femtio årens konfrontation mellan öst o väst. Nyliberalismen presenteras som en sanning trots att den egentligen bara är en doktrin. Vi här på Le Monde diplomatique presenterar inte en annan doktrin.
Ibland anklagar man oss och säger: Vad föreslår ni i stället? När vi kritiserar kapitalismen tar vi inte position för socialismen eller vice versa, vi försöker göra en vetenskaplig observation av vad samhället idag producerar. T ex i form av fattigdom.
Vi är inte emot marknaden i sig. Men vill utveckla ett kritiskt tänkande som ifrågasätter det som idag presenteras som en sanning säger I R
Då o då lanseras ändå vissa idéer i L M D, en av de mest kända är bildandet av folkrörelsen Attac som nu också har spridit sig till Sverige.
Le Diplo har också en särställning bland sina läsare. L M D 's majoritetsägare är L M men tidningen har en oberoende ställning enligt stadgarna. Dagstidningen L M ägs i sin tur till stor del av sina medarbetare o även L M D ägs delvis av dem som jobbar på tidningen o av en grupp läsare. Claude Bianqui(?) råkade läsa L M D för 10 år sen o är sen dess tidningen trogen. Han är medlem i ngt som kallas L M D's vänner som bildades för 5 år sen. Det finns såna vänföreningar runt om i Frankrike. Från början handlar det om att ge ett ekonomiskt stöd för att garantera mediaorganets oberoende, men med tiden har vänföreningen utvecklats till ngt annat berättar C B. I den här cafekällaren i Metz (Mex?)träffas L M D's vänner en gång i månaden. Mötet är öppet för alla som vill komma. Just den här kvällen grundar sig mötet på en tidningsartikel om korruption. Deltagarna är män och kvinnor i olika åldrar. Det är svårt att säg vem som egentligen läser tidningen säger C B, men ändå, att läsa Le Diplo är nästan ett identitetstecken här i Frankrike. Ja att man tillhör dem som ifrågasätter och som vill diskutera utvecklingen.
...
Den svenska upplagan av L M D är framförallt en översättning av en del artiklar i den franska upplagan I andra länder däremot innehåller den dessutom eget nationellt material.

2001-01-12
Vår grundade mening, några fragment
Intervju med John Pilger, journalist o filmare, som i Sverige bl a förekommer på Aftonbladets kultursida. Med mediakritiska synpunkter.
För att vinna ett krig behöver en västregering medierna, journalisterna blir en del av strategin. Journalisterna är vanligen lojala med sin regerings handlande i st för att göra som de borde, vara skeptiska utmanande och använda flera källor. De få som var skeptiska mot ett av de senaste krigen blev hudflängda i medierna både i Sverige o i Storbrittannien.. Pilger sade bl a att folk är konsumtions-hjärntvättade. Den engelske journalisten Claude Coburn har sagt: 'Tro aldrig ngt förrän det är officiellt förnekat'. Men tyvärr den skeptiske grävande journalisten har försvunnit. Men undrar red journalister är ju bättre utbildade nu så hur kan vi vara mindre skeptiska. -Några av de mest okunniga människor som finns kommer från universitet. Det handlar om att skaffa sig ett medvetande, ett samvete även om utbildning hjälper. Många journalister tjänar bra utan att göra ngt bra. Om man då skulle ifrågasätta den bestående ordningen riskerar man ju det välbetalda jobbet.
BBC är enligt Pilger ett av de skickligaste statspropagandaföretag som finns. Det låter nästan som om domedagen är nära när man talar med John Pilger sade red Åke Petterson mot slutet.
Men det finns ljus. Allmänheten kan spela en mkt större roll än idag. Journalister o mediaägare borde tvingas att offentligt svara för hur de spelar med i den nya globaliserade världsordningen Den dagen medierna blir en viktig fråga för allmänheten kommer förändringarna, hävdar han. Han anser att arbetarrörelsen i Sverige liksom i England har fel när de tror att det går lika bra att få ut budskapet i de borgerliga tidningarna etc.