2002-01-18 uppdatering 2002-02-16

Empirik mot retorik, Referensramar, Optimalitet

• Konkreta målsättningar. Kvantitativt definierbara och verifierbara. dvs ett dödligt hot mot alla retorikers vackra fraser.
• Exempel på en målsättning:
  "Folkets flertal skall få ut mesta möjliga av sina liv"
  Det handlar om optimalitet med en innebörd som måste preciseras.
  En kreativ process med många kunniga människor tänkes leda till de önskade definitionerna och verifierbarheten.
• En acceptabel formulering bör(?) vara internt konsistent. Dvs man bör sträva efter att arbeta om formuleringarna till dess att det inte finns möjligheter till att premisserna strider mot varandra.
  (Om detta verkligen uppnås har statsvetenskapen passerat den rena matematiken i vederhäftighet.)
• En lite utnyttjad möjlighet är att utbildning och om man så vill propaganda vädjar till den utbildade elitens instinkter som världsmedborgare.
  (Om man säger Vi skall ha den bästa skolan i världen eller ngt liknande, uppfattas det som en chauvinistisk utmaning och leder kanske till oönskade motreaktioner. )
  Ett ämne som berörs på ett separat dokument, (preliminärt betitlat Och Gud välsignade normalfördelningen) men som jag ändå vill förutskicka här är det som rör elittänkande. Där avser jag diskutera normalfördelningar och ärftlighetssamband, jämlikhetsidéer, elittänkande evolutionsteori och argumentera för hur man kan förhålla sig till det för att uppnå de ideal som man tidigare formulerat och hur man kan försona sig med tanken på att vi är olika genom att se hur vist naturen är anordnad.
• Hur kan man på bästa vis fördela de arbetsuppgifter som måste utföras för att realisera innovationer för statsskicket. Skall man ha en centralkommitte som fördelar dem? Skall tävlingar utlysas etc
  Skall man dela upp sig i flera autonoma grupper som levererar var sin komplett lösning?
• Det nuvarande systemet gör att starka partsintressen i princip kan värva bort kompetenta människor som tidigare arbetat mer för det allmänna bästa. Hur stabiliserar man systemet mot sådana inslag?
• Varning för att nya dolda skråväsenden/privilegiesystem uppstår när människan inte längre utgör ngn viktig produktionsfaktor, och att det är bättre att medvetet bygga upp ett genomtänkt rangordningssystem än att låta det växa fram i lönndom genom korruption och nepotism. Barn skall inte tvunget nå samma position som föräldrarna. Klassresan går lika naturligt ned som upp. Orättvisor mellan olika skolformer beror ofta på att barn inte tillåts klassresan nedåt och det innebär säkert att samhället fungerar sämre med mer odugliga personer i toppositioner.
  F ö tycks det som om framväxten av EU hittills kantas av problem med mygel som visar att det krävs mkt hårdare granskning av denna elit som ju är av den traditionella typen. Den typen som det här gäller att reformera.

Det övriga är att betrakta som tankefragment som ger en idé om hur jag tänker kring detta med att man söker genomföra en vetenskapligt grundad samhällsanalys med syfte att skapa en sorts optimalitet sett utifrån folkmajoritetens förmodade intressen.

Analysera innebär att ta isär. Man blottlägger strukturer. Om det handlar om sådant som ligger människor nära är det ofta impopulärt med analyserande i längden. När det handlar om hela samhällets funktion är det antagligen också ngt man spontant undviker att tänka på. Jorden blir som ett dockskåp med små studieobjekt som är vi. Antagligen har vi psykologiska spärrar som gör att vi undviker såna tankar. Men ekonomiskt sett har det mkt större betydelse än många andra undersökningar som vi satsar resurser på.

Det hade varit möjligt att komma lång väg med det på 1800-talet med den teoretiska analytiska kunskap som fanns då om det hade funnits en vilja till det.
Men den tidens analytiker räknade antingen på projektilbanor eller på rent abstrakta saker precis som nu.
Om man mäter saker i relation till ngn referensram är det vanliga att man har ngn enhetslängd att jämföra med och att man inte sätter ngn explicit övre gräns för hur stora värden som kan förekomma och heller inte ngn undre gräns för vilka bråkdelar av enhetslängden som kan förekomma. Det innebär att man underförstår att varje mätning kan ha värden mellan -oändligheten och +oändligheten. Om det finns oberoende storheter att mäta så är det naturligt att låta dem motsvara olika dimensioner/riktningar. Även om detta inte behöver vara det verkliga förhållandet. Oberoende kan ju betyda ngt annat än att det handlar om riktningar. Huvudsaken är att det saknas en samvariation mellan storheterna. Med detta vill jag ha sagt att geometri kan vara användbart för att representera oberoende storheter, men det kan hända att såna paralleller har begränsad giltighet. Och också att geometri kanske har tolkningar som går tillbaka på ngt annat. Överhuvudtaget måste man vara beredd på att verkligheten är undflyende när man försöker koppla ett grepp på den. Att ingenting är fast och beständigt. Ens, eller tom i synnerhet när det gäller våra referensramar.
Ett skäl till att jag går in på detta till synes matematiska tema är att jag funderar över en som jag tror viktig samhällsreform, som om den sker antagligen kommer att ske parallellt i alla avancerade samhällen.
Nämligen att mkt grundligt formulera och analysera samhällsorganismen vetenskapligt med det bestämda syftet att successivt uppdatera och förbättra styret så att folkets flertal får sina intressen tillgodosedda på bästa möjliga sätt.
Det låter inte direkt nytt eller originellt. Det finns ju redan anlyser inom olika akademiska discipliner som inbegriper detta i ngn mån. Men det finns fn ingen pålitlig mekanism som tvingar de maktutövande att angripa problem rationellt. I den mån som akademiska teorier med anknytning till detta har ngt värde, så finns det ändå ingen stark koppling mellan det akademiska och den reella beslutsprocessen.
Bara det faktum att det akademiska existerar och får resurser gör att man är nöjd på båda håll.
Ingendera sidan utsätts för några verkliga utmaningar vad beträffar de problem vi är intresserade av här.
Inom krigsteknologin däremot handlar det om en helhetsbedömning. Om att man vill att alla delar skall fungera väl tillsammans. Analysen är där inget självändamål utan den värderas efter sitt praktiska värde.
Analysen växelverkar där i stor omfattning med mätningar och bedömningar av empirisk art.
Stegvis förbättras kvaliteten. Den dialektiska växelverkan mellan teori och experiment är helt avgörande.

Det är inte bara vid utvecklandet av stridsflygplan eller vid flygstridsstrategi som det behövs en analys av högsta kvalitet. Men det är mest i såna sammanhang som vi angriper saker på ett rationellt sätt.
Det är verkligen på tiden att det som angår vanliga människors levnadsbetingelser tillmäts minst lika stor vikt.
Och att man visar det genom att analysen utförs med samma intellektuella målmedvetenhet som vid krigsforskning.
Det finns idag inte så värst mkt av objektiva empiriska metoder i användning för att värdera kvaliteten på den förda politiken. Detta hänger naturligtvis samman med att makthavarna hittills har haft en obenägenhet att efterfråga objektiv information och snarare strävar efter sådant som stärker den egna maktpositionen.
För att råda bot på detta måste det finnas intressenter för den formen av objektivitet.
Det finns också men det är för sporadiskt och fragmentariskt. Man har inte lyckats infoga den vetenskapliga metoden i det som avgör beslutsprocessen.

En etablering av en framgångsrik form av sådan samhällsanalys kommer ofrånkomligen att i ngn mån ådagalägga de inbyggda konflikterna mellan olika intressen. Men också att avslöja de illusioner som en del radikala krafter upprätthåller inför sig själva och också förmår att övertyga sina anhängare om. Ett av vetenskapens mål är att göra oss kvitt illusioner så att vi kan övergå till konstruktiv problemlösning.
En sak som ofta diskuteras är detta med mkt höga löner för en del inflytelserika personer, och föreställningen om att det skulle gå att fördela en del av deras löner så att vanligt folk fick högre löner. En fråga som har intresse är om det verkligen är så om man tänker sig att man tillämpar idén generellt. En människa som har mer än hon kan konsumera placerar förstås pengarna. Om man tar bort dessa pengar och de i stället går till konsumtion, vad blir då utfallet totalt för de vanliga människorna? I ena änden försvinner investeringar. I den andra ökar ngn form av konsumtion. Nettoresultatet av detta kan mkt väl vara att det blir sämre för vanligt folk om detta tillämpas generellt. Ett säkert svar skulle vi kunna få om vi hade en högre kvalitet på samhällsanalysen. Men som det nu är vet man aldrig vad som egentligen är sant och argument kan återanvändas årtionde efter årtionde utan att vi blir klokare och kan fatta vettigare beslut. Jag skulle vilja hävda att en tillförlitlig samhällsanalys av det slag som krävs för att besvara såna frågor är mindre komplicerad än många problem man rutinmässigt löser inom krigsteknologin.

Avsikten är inte att gå in på för många konkreta problem just i detta dokument, men jag skall ta upp ett exempel till här.
Det är ett komplicerat exempel men jag tror att det har rätt stor och ökande aktualitet.
Det talas mkt om att man måste utbilda sig och att vi skall vara konkurrenskraftiga.
Det förutsätts då självklart att det alltid handlar om objektiv konkurrenskraft. Man kan ngt som det finns efterfrågan / brist på.
Men det finns en helt annan sida som handlar om konkurrenskraft genom informationsövertag eller genom lagar som ger privilegier. Förr i världen fanns ett öppet verkande skråväsende som skänkte trygghet åt dem som ingick i dessa sammanslutningar. I dag har vi massor med komplicerade tekniska system som kräver specialkunskaper för att fås att fungera. Inom IT branchen finns det utrymme för långtgående rationaliseringar om man bara betraktar det rent tekniska. I princip kan många IT specialister rationaliseras bort om man prioriterar enkelhet för användaren maximalt. De som tjänar stora pengar på IT produkter, programvara är emellertid inte självklart inställda på att snabba på den utvecklingen. De nämnda specialisterna fungerar ju samtidigt indirekt som en sorts nätverk av försäljare och de skulle ju falla bort om det scenariot inträffade.

Det kanske finns invändningar mot just detta resonemanget. Men låt mig då fortsätta med det mer generella problemet att människan ofrånkomligen blir en allt mindre viktig produktionsfaktor för alla yrken.
Piloter kommer knappast att kunna kräva höga löner om datorsystem är både billigare och säkrare. Det faktum att en ensam dator skulle bli väldigt sårbar kan man kringgå genom att ha flera och dessutom samarbeta med fjärrsystem i vissa fall. Så rent tekniskt sett ger utvecklingen obönhörligen möjligheter för oss att automatisera allt med allt högre säkerhet, om vi önskar det.
Ingen yrkeskategori är immun mot dessa processer om man enbart ser till teknikens möjligheter.
Skådespelare jämförs med animationer, vilka bara blir bättre.
Rent tekniskt är det lättare att göra animationer av mer kantiga varelser än människor.
Men dessutom vänjer vi oss successivt och accepterar sen lättare att det blir mer av animationer där vanliga mänskliga skådespelare ersätts helt och hållet.
Det finns ju även filmer där skådespelare och animerat blandas, vilket är ett annat sätt att tillvänja publiken.
När kvaliteten blir tillräckligt hög kommer vi inte att kunna avgöra om det är äkta eller animerat. Det är en fascinerande tid vi lever i.
Expertsystem har det pratats länge om. När de används allmänt blir de oundgängliga men i en senare fas försvinner behovet av den mänskliga experten.

Vad beträffar expertsystem bör man också kraftfullt varna för att det inte är konkurrensen från dessa system som är det man skall frukta utan att det kan finnas intressen som vill behålla dem för sig själv och utnyttja dem för sina intressen utan att den vanlige medborgaren får tillräcklig tillgång till det. Det blir en farlig monopolsituation.

Men det rent tekniska är inte det enda som spelar in. Människor kommer att söka skapa förhållanden som liksom skråväsendet ger möjlighet att peka på skillnader som motiverar olika löner för olika människor.
Beroende på hur klarsynta vi är när det gäller att analysera samhället kommer vi att ha olika förmåga att skapa ett väl fungerande samhälle. Med en dålig analys kommer vi sannolikt att få en snårskog av arrangemang som ger sken av att det behövs en massa specialavlönade grupper därför att man byggt in en massa krångel.
Jag tror att en väl genomförd analys skulle leda till att man finner att det är bättre att medvetet och konstruktivt skapa ett samhälle som erbjuder människorna möjlighet att hamna på olika nivåer, kalla det klassamhälle, utan att man bygger in en massa krångel som jag fruktar annars kommer att bli följden.
Men ett sånt klassamhälle skulle då baseras på ngt annat än objektivt marknadsvärde. Det skulle vara ett ritualiserat (=ett tämjt) klassamhälle, med så få dåliga egenskaper som möjligt förstås.

Det kan ju hända att helt andra slutsatser kommer fram, men jag ville bara förekomma idéer av typen att i och med att människor inte längre är produktionsfaktorer skulle det finnas läge för ett klasslöst samhälle. Med robotar som slavar( eller herrar?) eller i alla fall med avancerad teknologi som stöd.
Det kanske verkar vara en lite udda idé men man bör inte vara förvånad om man blir förvånad efter att ha sett utfallet av en grundlig samhällsanalys.
Ett sånt formellt jämlikt samhälle skulle antagligen innehålla sånt krångel som fick samma verkan som ett klassamhälle men på ett mer vantrivsamt sätt än ett väl uttänkt ritualiserat klassamhälle.
(Ngt som intresserat mig länge är frågan om hur ett samhälle bestående av klonade människor skulle evoluera. Min gissning är att det skulle uppkomma samma typ av skiktningar som annars, dvs det är systemets globala betingelser som gör olika roller nödvändiga i ett avancerat samhälle och inte olikheter mellan individer. Men det är som sagt bara en gissning. Det skulle vara intressant att veta.)
Det var bara ett exempel på vad man skulle kunna tänka sig bleve följden av en fördjupad samhällsanalys.
Värdet ligger i att man i god tid hinner fundera över möjliga framtidscenarier innan de tvingar sig på oss och då förmodligen utan att vi förmår tolka fakta.
Då har vi kanske ett samhälle där alla som har en ställning uppnår den genom mer av det vi inte gillar än som är fallet idag när människan ändå är en produktionsfaktor. Mer av typ nepotism, ärvd makt, korruption och bedräglig högteknologi.
Alla försök att förändra verkligheten kräver ingående kunskaper, det är därför paradoxalt att de som strävar efter jämlikhet oftast inte har en stark kunskapsdrift utan snarast privatiserar problematiken.
I inledningen förutskickade jag att det skulle handla om att reformera statsskick. Detta kan ju bli följden av att man genomför den tänkta analysen. Men redan ett utvecklat användande av objektiv/empirisk vetenskaplig utvärdering och analys som hjälpmedel skulle när den verkligen blev en tvingande kraft enligt min mening vara inget mindre än ett förändrat statsskick i praktiken.

- - -
Vanliga människors materiella levnadsstandard kan i vissa sammanhang sägas vara liktydig med hur mkt tid som åtgår för att jobba ihop en inkomst som behövs för att betala de vanliga levnadsomkostnaderna. Det är ett sätt att mäta som tilltalar mig och det finns all anledning att utveckla såna skärskådande mätmetoder vidare och uppmärksamma skillnader jmf med andra länder. Detta kan ske delvis oberoende av vilka åtgärder man vidtar. Det är viktigt med ordentliga mätsystem och åskådliggörande och begripliga sätt att publicera resultaten.
Det skall fungera som en mkt väl synlig barometer som myndigheterna kan utgå från men också som fungerar som en vakande funktion över hur myndigheterna sköter sig.
Och det måste finnas mekanismer som gör att myndigheterna inte har råd att ignorera dessa informationer utan har ett välsmort maskineri för att dra nytta av dessa mätsystem. Det skulle innebära en dramatisk förändring jämfört med dagens samhälle.
I alla här förda resonemang underförstås att vi har en växelverkan mellan mätprocess och det vi använder infornmationen till. Systemet måste tillåtas snurra många varv med ständiga justeringar och förbättringar.
Det är viktigt att man inte har ngn naiv förväntning om att lyckas redan vid första varvet.
Ofta tror jag att det ser ut så att man i olika politiska läger kritiserar den ena sidan utan hänsyn till att en del processer tar tid att genomföra. Men även om man har tålamod så måste man utvärdera resultatet med skoningslös objektivitet och hela tiden vara beredd att ändra. Tiden är ingen frälsare.

Jag utgick från dessa samhällsvetenskapliga problem och kom då in på ett om man vill matematiskt resonemang, där referensramar ifrågasätts.
Betrakta nu två oberoende storheter som mäts med måtten x₁ resp x₂. Om x₁ är ålder på en byggnad så vore det, vid första påseendet, konstigt om den kunde vara negativ. Men om man tänker sig att vi betraktar det hela från en epok när byggnaden ännu inte var uppförd så har ett negativt värde informationsinnehåll och i allmänhet är det meningsfyllt att använda även negativa värden. Låt x₁ och x₂ vara storleksmått av ngt slag. Om man skall kombinera dessa på ett sätt som anger deras resulterande storlek vill man ha ett mått som är positivt som en längd av ngt slag. om man bara lägger ihop dem till x₁+x₂ kan det bli negativt. Om man tar kvadraten får man (x₁+x₂)²= x₁²+x₁x₂+x₂x₁+x₂²
Om man jämför det med det kända uttrycket för ett avstånd på en plan yta uttryckt i rätvinkliga koordinater, ser man att när man låter x₁x₂+x₂x₁=0  (2)
får man just det klassiska resultatet för kombinationen av två oberoende storheter.
Om man tolkar formeln som ett generellt samband för hur man får en längd ur två riktade storheter så skulle alltså relationen vara ett specialfall av det generella fallet där i allmänhet x₁x₂+x₂x₁ inte är 0.
I själva verket fungerar det här förträffligt för att hantera riktade storheter i matematiken. Det gör att man utgående från räkning med vanliga tal som vi gjorde ovan ser hur man skall generalisera det hela i fallet med t ex riktade storheter.
Den här sortens matematik går ibland under namnet Clifford-algebra efter matematikern William Kingdon Clifford som var verksam under senare halvan av 1800-talet. (Jag har ett svagt minne av att han skall ha varit hyfsad på att framföra poesi också. Det förekom klassisk skolning på den tiden. För att divergera ännu mera påminner jag mig om att jag läste ngnstans om 1800-talets tyska universitet, jag tror det var ngnstans i Berlin. Där var förhållandena under en period sådana att föreläsarna på universiteten fick behålla jobbet bara om de drog tillräckligt mkt publik så det skulle vara elevernas marknad så att säga. Jag vet inte hur rättvisande den beskrivningen är men det tål att tänka på i vårt fogdeunderkuvade system, där medborgarna bara får foga sig i allt som föreläggs och där det knappast är ngn lyster över föreläsare. Tänk om det var så: om en föreläsare var tråkig tre ggr i rad så åkte han ut. Fick se sig om efter ett nytt jobb. Three strikes and you're out. Jag menar inte att jag tror att ngt sånt skulle hända här, men tänkt så mkt mer liv det skulle bli i systemet om det fanns lite såna styrande mekanismer ändå. Så att de rankades om då och då, åtminstone delvis med hänsyn tagen till hur de bedömdes av eleverna. )
Man kan säga att sambandet x₁x₂+x₂x₁=0 är uttrycket för att två storheter är oberoende i denna algebra. Det kallas för att storheterna x₁x₂ antikommuterar. Det underförstås att varje storhet för sig kommuterar på vanligt sätt (ab=ba innebär att a och b kommuterar). Dvs om man byter ut endera av x₁ eller x₂ i (2) ovan mot den andra så skall resultatet förstås inte bli 0. Om vi i stället för att skriva x₁ x₂ skriver x_n x_m så gäller att
x_nx_m= - x_mx_n om n ej=m och
x_nx_m= + x_mx_n om n=m
Detta har en mening utöver geometriska tolkningar men det kan ges en naturlig geometrisk tolkning. Antikommutationen innebär att kombinationen av två riktade storheter utgör en ny sorts geometrisk storhet av högre dimension, som har olika riktning beroende av i vilken ordning x₁ o x₂ kommer. Om man kallar de riktade storheterna för vektorer blir deras produkt en sk bivektor som har dimensionen av en yta.
Ett vanligt euklidiskt rum av godtycklig dimensionalitet kan sedan spännas upp av ett antal såna oberoende storheter som alla uppfyller samma inbördes relation som x₁ o x₂.
Trots att detta är ett mer generellt och intuitivt tilltalande sätt att hantera riktade storheter har det inte varit det sätt som tillämpas vid universitetsutbildningar. I alla fall inte på min tid.
Och då var det ju redan över 100 år gammalt.
Om man sen fortsätter att kombinera såna riktade storheter och bygger upp högredimensionella kombinationer av dem erhåller man resultat som tycks ge en geometrisk tolkning till i vetenskaperna förekommande och eljest oförklarade företeelser.
Om vi väljer ett 3-dimensionellt rum får vi alltså 3 oberoende storheter x₁ x₂ x₃ som alla antikommuterar.
Då finner vi bl a kombinationen av alla tre x₁x₂x₃. Om man multiplicerar denna med sig själv och använder sig av de ovan angivna sambanden för hur storheterna x_1,2,3 kombineras blir resultatet -1. Den beter sig alltså som kvadratroten ur ett negativt tal dvs som den imaginära storheten. Den imaginära enheten förekommer bl a i de grundläggande kvantmekaniska sambanden, men på min tid talade man inte om dess geometriska tolkning i undervisningen.

Den geometriska tolkningen av den imaginära storheten i fysiken skulle kunna vara att det rör sig om en 3-dimensionell volymsstorhet, som är så beskaffad att den multiplicerad med sig själv ger -1 ungefär som när man speglar ngt. Egentligen är det en riktad volym men vår föreställningsförmåga omfattar inte sådant. (I fyra dimensioner är det helt naturligt med riktade 3-volymer) En annan kombination är x₂x₃+x₃x₁+x₁x₂ Man kan t ex använda sig av denna kombinationen tillsammans med x₁+x₂+x₃ för att representera elektromagnetiska fält på ett sätt som naturligt visar på varför det finns två olika typer av riktade storheter motsvarande dikotomin mellan elektriska och magnetiska fält.
På min tid talade man aldrig om detta i undervisningen att det fanns underliggande naturliga sätt att placera in det i ett meningsfyllt sammanhang som pekar vidare mot en delvis okänd referensram.
Det kan sägas vara en kritik både mot matematiken, fysiken och akademisk verksamhet överhuvud att det går till så här i undervisningen. Sannolikt beror det på att när man börjar diskutera saken leder det vidare till följdfrågor som i och med att de inte kan besvaras tillfredsställande avslöjar att naturvetenskapen inte har orkat gå vidare och utnyttja de ledtrådar som finns.
Detta var ett primitivt exempel. I de fysikteorier som fungerar bäst används liknande Cliffordstorheter mkt men hela begreppsapparaten är en smula heterogen. Det fungerar men det framstår inte riktigt klart vad det egentligen säger om den bakomliggande referensramen. Man har inte förmått att generalisera vidare från den geometri som var rådande före kvantmekaniken utan man har väsentligen behållit den gamla geometrin för att beskriva det nya och utvidgar med en hel begreppsapparat som inte tillskrivs ngn klar tolkning.
Man kan förvänta sig att en genomgående svårighet inom den delen av naturvetenskapen är att man inte funnit den mest naturliga referensramen och att detta tar sig uttryck genom en flora av tekniska tilläggsbegrepp.
Detta kan ju synas ligga långt ifrån samhällsvetenskap men jag försöker alltså här att demonstrera grundläggande svagheter inom andra områden. Jag menar att det även i samhällsvetenskapen handlar om våra referensramar, vår förmåga och vilja att ifrågasätta vårt sätt att organisera samhället och grunderna för den politiska beslutsprocessen.
Att ambitionsnivån för att förbättra är alldeles för blygsam. Och inte använder vetenskaplig metodik.
Om den bristen finns i de hårda vetenskaperna skall man ju inte förvåna sig över att finna den i alla andra sammanhang där den intellektuella lättjan torde vara än större.
Ngn matematiker som kommenterade Marx Kapitalet angav, vill jag minnas, ett par sidor ekvationer som enligt honom på ett uttömmande sätt förklarade innehållet i hela bokserien.
Jag har inte läst någondera, men jag har på känn att det finns mkt att förbättra i de samhällsanalyserande vetenskaperna.

Om vi betraktar det längdmått som diskuterades tidigare dvs att man tar kvadraten på en riktad storhet och ser vart det leder så kan man bl a säga att när pytagoras sats gäller för kombinationen av två oberoende koordinater då har man sk euklidisk geometri=plan geometri. Detta kan gälla även om de mätetal man använder är begränsade, t om när de är cykliska. Vinkelmått är exempel på cykliska mått. Men så är det även när man inte kan representera alla tal. När man överskrider systemets förmåga i ngn riktning kan resultatet bli ett skutt till andra änden av skalan.
I 3 dimensioner kan man inte föreställa sig ngn realisering av en yta eller kropp av ngt slag som är helt plan och likväl ändlig till sin storlek. Därför kan det inte finnas ngn enkel realisering i det 3 dimensionella fallet där mätetalen kan vara cykliska och ändå uppfylla det vanliga längdmåttet. I 4 dimensioner går det att finna en enkel realisering dvs det finns en sorts yta som är plan och ändå ändlig. Även detta var fö ngt som undersöktes av samme Clifford som har fått ge namn åt denna företeelse. Man kan t ex representera denna yta med hjälp av cykliska mått a o b: x₁=cosa,x₂=sina,x₃=cosb,x₄=sinb
Men man kan inte inför sin inre syn föreställa sig hur den ser ut. Vår tredimensionella intuition räcker inte till.
Det är väl att märka att det uppträder storheter i fysiken som laddning och impulsmoment som båda antyder ngn sorts periodicitet. Det är ngt som sluter sig. Men man har efter vad jag vet aldrig kunnat genomskåda vad detta egentligen säger om den bakomliggande verkligheten. Bevisligen finns globala samband av samma slag som man har anledning förvänta sig i en högredimensionell referensram och som verkar oförklarliga i den referensram man fn brukar.
Vi utgick ovan från oändligheten i det stora och i det lilla.
En elektrisk partikel som accelerar strålar ut energi. Det borde göra alla atomer instabila vilket ju inte är fallet. Kvantmekanikens formalism skiljer sig från den föregående teorin som bl a hade det ovan nämnda problemet. Om man betraktar den enklast tänkbara behandling av ett elektriskt bundet system med utgångspunkt i den gamla teorin kommer det fram två saker. Det ena är att ett bundet system har en begränsad livslängd och avklingar efter en tid som är beroende av systemets inneboende svängningstid. Beroendet överensstämmer mkt väl med kvantmekanikens erhållna resultat för verkliga atomers starka spektrallinjer, dvs den elektromagnetiska strålning som utsänds från atomer i alla sammanhang. Dvs trots att det är en enkel och som ogiltig ansedd teori fås en mkt god uppskattning av vad som faktiskt uppmäts i verkligheten. Det andra som framkommer ur det enkla resonemanget är att det finns en längdskala i naturen av storleken 1.9•10^-15 m (2/3 av den sk klassiska elektronradien kallad r här som definieras av andra naturkonstanter) och den längden ligger nära den kända storleken av verkliga atomkärnor.
(Motsvarande värde för en proton, som är den andra stabila elektriska partikeln i universum, skulle bli 1•10^-18 m, men det finns inget etablerat vetande som ger ngn vägledning för att tolka detta numeriska värde.)
Denna numeriska överensstämmelse mellan elektronen och atomkärnan kommer fram ur en analys som enbart utgår från de allra enklaste egenskaperna hos elektriska partiklar. Man skulle ju förvänta sig att denna, sedan sekelskiftet kända omständigheten, kunde tolkas som av vikt i samband med kärnfysik, men det är inte den etablerade åsikten. Det är ingen som direkt påstår att det är en tillfällighet men det förbigås ändå i stort sett med tystnad. I stället har en teori byggts upp som hävdar att det existerar helt väsensskiljda naturkrafter i atomkärnor. På dessa teorier har stor möda lagts ned men man bör också beakta att några av de allra främsta inom fysiken synes ej ha velat satsa helhjärtat på dessa saker under perioden efter andra världskriget. Det kan inte uteslutas att det beror på att man inte ville bidra mer till kapprustningen och att därför status inom dessa teoriområden är lägre än vad som skulle varit fallet inom ramen för global avspänning.
Elektriska laddningar som befinner sig på avståndet = r har enligt den gamla (ogiltiga) teorin en energi lika stor som dess massenergi mc². Detta är enbart en konsekvens av definitionen av r. Men eftersom den storleken motsvarar en atomkärnas storlek, kan man säga att en elektrons massenergi på ngt sätt tycks knuten till atomkärnans egenskaper. Och detta tillmäts fn så vitt jag vet ingen större betydelse i den etablerade beskrivningen.
Det är också känt att den magnetiska växelverkan mellan elektriska laddningar för korta avstånd blir mkt starkare än den elektriska kraften som dominerar för atomers kemiska egenskaper. Ett försök att skapa en teori kring detta av Asim Barut, från 1978, tycktes ge ungefär rätt storleksordning på de förekommande energierna. Detta trots att kärnkrafter inte alls anses ha ngt med elektromagnetiska krafter att göra.

Anledningen att jag tar upp såna här snåriga saker är att jag vill visa på att man även inom dessa tunga teoriområden ingalunda tycks ha ngn riktigt bra övergripande hantering av alla väsentliga fakta.
Det vore ju en sån sak om det fanns en existerande teori som förklarade den nämnda numeriska överensstämmelsen, men så är alltså inte fallet. I universitetsundervisning förbigår man bara detta med tystnad, I alla fall på min tid.

Arthur Eddington som fö var pacifist är känd bla för teorier om stjärnornas struktur. Han höll också mot slutet på med att försöka bygga upp en väldigt ambitiös teori om hur allt hänger ihop. Teorin har aldrig rönt stor uppskattning och man har tom hånat honom en smula för att han påstod sig kunna förutsäga exakta värden på i naturen förekommande konstanta talförhållanden. Han ansåg sig kunna härleda dem ur en matematisk teori. Jag känner inte till ngn som har bemött hans teori med ngn precis kritik, däremot har framstående forskare sagt att de inte förstår honom. Det finns därför en liten möjlighet att han kan ha haft ngn poäng med dessa samband även om det inte är ngn etablerad uppfattning. Han ansåg sig t ex kunna bestämma det exakta antalet partiklar i universum, ett tal som är känt som Eddingtons tal och är ungefär 10⁷⁹ vill jag minnas. Men om vi lämnar detta med dessa talvärden och ser till andra av denne kväkares resonemang, så finns det nog en del insikter av värde.
Han resonerar sig fram till ett samband mellan universums storlek R_u, antalet partiklar N och en viss mätprecision d som han menar sätter en undre gräns på hur man kan fastställa läget på materia överhuvud. Utgångspunkten är att alla partiklars lägen är oberoende.
Grovt gäller sambandet att Nd²=R_u så när som på ngn liten numerisk faktor som jag inte bryr mig om. Med nuvarande uppfattning om värden på N och R_u kan man uppskatta d till ungefär 10^-14 m dvs ungefär samma storlek som en atomkärna.
Uppskattningen här bygger på att man antar att universums energi ~ dess gravitationsenergi vilket fn är förenligt med kända fakta. Formellt får man då ett samband d²~GR_um_p/c² (så när som på ngn numerisk faktor), där G=gravitationskonstanten och där m_p är protonmassan.
Eddington använde i stället det teoretiska talvärdet ovan, men på den tiden ansågs universum vara mindre så det blev nog ungefär samma resultat.
Så vitt jag känner till har Eddingtons resonemang om detta citerats en del men det tycks likväl ändå betraktas som ngt lite vid sidan av.
Om man inte gillar tillfälligheter måste man försöka dra ngn slutsats av detta. Globala egenskaper tycks avgöra lägesbestämningen av atomkärnor. Om man förfinar resonemanget skulle man kunna tänka sig komma fram till antingen en ngt finare lägesbestämning, t ex sammanhängande med att alla partiklar inte har oberoende lägen eller å den andra sidan att det av ngn anledning är en statistisk osäkerhet i systemet som leder till än större oskärpa.
Omvänt gäller att det faktiskt uppmätta värdet på atomkärnors storlek eventuellt skulle kunna avslöja ngt om denna globala materiefördelning.
Egentligen har de eventuellt en inneboende punktformig karaktär men den går inte att komma åt därför att vår referensram är knuten till sitt innehåll på det av Eddington föreslagna sättet. Det är ju näst intill likhetstecken mellan atomkärnor och protoner pga av dessas dominerande förekomst. Elektroner, som är den andra förekommande stabila partikeln i universum, har enligt den etablerade teorin exakt punktformig karaktär vad beträffar den elektriska laddningens rumsliga lokalisering. (1984 var den experimentella gränsen omkring 10^-18 m)
Sammanfattningsvis följer ur resonemang baserade enbart på de teorier som fanns före kvantmekaniken och dessutom på mer än ett sätt, både från teorin för elektromagnetism och från ett resonemang om hur det globala påverkar hur noga man kan mäta lägen, att en skala i storlek som en typisk atomkärna tycks spela en roll i naturen. Dessa omständigheter använder man sig emellertid inte av i samband med kärnfysikaliska teorier.

Det går att fördjupa resonemangen och dra intressanta slutsatser men det är inte syftet här utan vi vill endast peka på svagheterna i de tänkesätt som dominerar även i de som precisa ansedda vetenskaperna.

Jag tror att vi sedan länge har ett generellt problem, problemet med överspecialisering. Och dålig kommunikation mellan specialområdena.
Antag att man samlar ihop ett antal personer som var och en visat duglighet inom sitt specialområde och har som målsättning att analysera och närma sig lösningen på ngt problem där många specialområden har betydelse.
Även om alla deltagare i utgångsläget har goda föresatser, kan problem uppstå pga av det ringa överlapp som förekommer mellan olika specialisters kunnande. Då kan det lätt bli så att man jämför med hur mkt bättre det går att kommunicera med andra med samma specialitet som man själv.
Även om man lyckas upprätthålla motivationen därför att man är överens om att man har ett värdigt mål, kan det ändå gå trögt därför att det handlar om kunskaper som tar tid att tillägna sig.
Hur gör man då? Ja det är en av de frågor som eliten behöver besvara.
På en generations sikt finns möjligheten att ändra utbildningars innehåll med det uttryckliga målet att åstadkomma större överlapp.
Den naturliga enheten blir då inte människan utan ngn sorts symbiotisk verkande grupp av individer, där en sån individ är skolad för att fungera väl ihop med de andra. Detta överbryggar, om det fungerar, problemet med att varje människa har begränsad kapacitet.
För exempel, en biolog har nog svårt att känna djupt intresse för mkt av vad som pågår inom modern matematik, även om det handlar om sådant som skulle visa sig ha stor relevans när man väl inser det. Detta kanske vare sig matematikern eller biologen har möjlighet att bedöma i utgångsläget.
Det finns givetvis exempel på att matematiken kommer till användning inom biologin men jag avser sådana användningar som ännu inte är påtänkta därför att ingendera specialisten har möjlighet att upptäcka tillämpligheten.
(Jag skall passa på att inskjuta ngt jag ofta irriterat mig över när det gäller den sk evolutionsteorin. Det är utan tvivel en genialisk hypotes, som många naturvetare, däribland jag själv, använder som stöd för tanken när man gör vardagsiakttagelser både för människor och djur. Men den har funnits länge nu och när den diskuteras är det ofta i motsatsställning till skapelsetro. I såna diskussioner är det sällsynt att man tar upp ngt kvantitativt resonemang, vilket ju vore på sin plats om det handlade om ett vetenskapligt resonemang. Dvs man har en modell vars kvantitativa egenskaper möjliggör att man kan jämföra på ett utslagsgivade sätt med empiriska mätningar. Om det alls förekommer ngt kvantitativt så är det ofta mikroevolutionärt. Dvs man betraktar en evolutionär atom. En minimal förändring och ser hur den slår igenom på fortplantningssannolikheten. Men det är ovanligt att man ens tar upp såna exempel. Än mer ovanligt är det att man på ett övertygande sätt visar att sannolikheter för mutationer och tillhörande empiriska iakttagelser går att förstå som helt förklarliga inom ramen för ett slumpmässigt händelseförlopp. Kvantitativt förklarliga.
De som försvarar evolutionsteorin måste ngn gång komma en bit längre på väg än de brukar och inte nöja sig med övertalningsargument. Då är det bättre att de ägnar mödan åt att skärpa teorin. Utsätta den för kritiska kvantitativa analyser.
Det finns ansatser till såna resonemang det minns jag mig ha uppfattat under mitt spridda läsande, (men jag är inte säker på att det var biologer som stod för analysen i just de fallen jag tog del av). Men det är inte min sak att ta upp det utan det förväntar jag mig av specialisterna att de skall göra om de polemiserar mot andra trosläror.
Det är en intressantare upplysning att få veta var de svaga punkterna i evolutionstorin finns. Vilka kvalificerade invändningar finns. En rationell auktoritet försvarar sig inte med övertalningsargument.
En underskattad vetenskaplig idé anser jag den sk Antropiska principen vara. Den framfördes av bl a amerikanska forskare, och säger att den natur vi kan iakttaga måste ha egenskaper som frambringat människan oavsett hur osannolika de föregående utvecklingsstadierna var. Den Antropiska principen är teleologisk i viss mening.
Den är i likhet med evolutionsteorin en mkt enkel ide. Men till skillnad från evolutionsteorin är den dessutom omöjlig att hitta ngt motargument mot så vitt jag kan se. Det är därför märkligt att denna idé tycks inte är mer allmänt erkänd. )

Inskjutes senare, 2002-02-16: Efter att detta dokument skrevs har det faktiskt förekommit en liten debattbubbla i medierna om evolutionsteorin. Den del som jag råkade ta del av innehöll det gamla vanliga, som förekommit de senaste 100 åren i den här debatten. Dvs övertalningsargument, inga kvantitativa diskussioner. Inga positiva bevis (dvs kvantitativa, falsifierbara resonemang) för teorin. Däremot negativa omdömen om dess kritiker. - - - Ett kvantitativt resonemang behöver inte explicit innehålla siffror. I en del fall kan logiken vara sådan att det bara handlar om sanna och falska utsagor och då behöver man inte ange talvärden. Detta försvårar bedömningen vid ett ytligt betraktande. Eftersom det existerar logiskt oantastliga resonemang utan explicita siffror, kan man utan en mer ingående analys inte direkt förkasta andra resonemang där det saknas explicita kvantitativa data. Men det tar ofta inte särskilt lång tid att hitta oklarheter i såna resonemang och då har man särskiljt dem från det fåtal som verkligen är oantastliga. En kvalificerad kvantitativ modell som exponerar sig själv för möjligheten att beslå modellen med brister gör det möjligt att bedöma sannolikheten för att överensstämmelser beror på slumpen och därmed är ett mått på modellens kvalitet. Att bevisa mkt små steg av evolutionära processer torde vara relativt enkelt jämfört med mkt annat som pågår inom vetenskapen. Men inte ens det brukar man bestås med av dem som försvarar teorin. (Detta får mig att undra om det kan vara så att de som försvarar teorin i debatten, faktiskt inte känner till några övertygande exempel ens på dessa enklare fall, som inte på minsta vis räcker för att avgöra frågan men som ändå vore ett litet steg på vägen och som tyder på att man har en seriös inställning) Att bevisa mer komplicerade sammanhang är naturligtvis svårare, men med så mkt tid som nu förflutit sen Darwin, borde även mer komplicerade fall ha modellerats och testats empiriskt och erbjudit insikt i hur tillförlitlig principen är. Det skulle förmodligen i den processen ansamlas många värdefulla insikter som aldrig kommer fram annars, oavsett om man lyckades bevisa eller motbevisa teorins giltighet. Det som typiskt sker när man fördjupar en analys är att man får anledning att omvärdera grundförutsättningarna, referensramarna. Det faktum att man inte anser sig behöva argumentera på ett kvantitativt sätt tyder på att man inte har ett vetenskapligt förhållningssätt i ämnet. Var tid har sin sanning. Evolutionsteorin är en kvalitativ hypotes och kanske kommer att så förbli ett bra tag till. Den duger bra för mig. Men om man kritiserar andra hypoteser och ställer dem mot evolutionsteorin då är det på sin plats att man också granskar denna intressanta hypotes närmare.

Men det som känns viktigare för mig att ta upp här är problemet med att specialister inte trivs när de förväntas samverka med andra där överlappet är ringa och att de därför tenderar att fly såna uppdrag eller inte ta dem på samma allvar som sina egna specialområden.
Om de kan förmås att övervinna denna naturliga motvilja mot såna blandade sällskap, är det min förhoppning att det resulterar i att man kan definiera dels forskningsuppgifter, dels precisera vilken kunskap som är nödvändig och hur denna kunskap skall kunna ansamlas hos de berörda personerna.
Jag vill alltså att den naturliga motviljan resulterar i genomtänkt konstruktiv kritik som leder till att den typen av samarbete underlättas i framtiden.
Vilka samverkansformer som krävs för att man skall kunna upprätthålla ett ömsesidigt givande samarbete mellan olika enheter.
Dvs man nöjer sig inte med att bara definiera ett problem, utan man går flera steg till. Man tar hand om vad som i sammanhanget kunde sägas vara metaproblem. Det är såna frågor som jag tror många specialister inte vill ta i.
Jag förställer mig att de fnyser åt sånt och vill krypa tillbaka in i sitt trygga tillhåll igen. De har fått förtroende pga sin begåvning att få hållas där under en livstid och vad som händer efter dem bekymrar dem inte så hemskt mkt. Det betyder att sådana processer som försämrar kvaliteten i utbildningen och som enligt min mening länge har varit för handen i vårt land, leder till att man inte kan garantera att det finns ngn som har kapacitet att upprätthålla och förbättra det som de mer isolerade specialisterna höll på med. De sistnämnda kan vara hur begåvade och välutbildade som helst, men när de är borta kanske det inte finns ngn bra ersättare pga det omgivande samhällets nedbrytande inverkan..
De som bekymrar sig och debatterar i medier etc riskerar alltid att uppfattas som lite för utåtriktade.
I stället borde man ifrågasätta att det är så få som har det intresset.
Detta ämne är inte uttömt för mig utan jag tänker återkomma med mer tankar om hur man praktiskt skall kunna skapa förutsättningar för att få med eliterna mkt mer i debatten.
Det välkända politikerföraktet kunde med fördel ersättas av en uppfordran till dessa eliter att gripa in och engagera sig mer.

Det bristande engagemanget från naturvetare, ingenjörer t ex har sannolikt också varit till nackdel för dem ekonomiskt. När man säger att folk inte vill utbilda sig till naturvetare utan väljer andra utbildningar, då borde ju konklusionen vara att lönen inte är anpassad efter behovet. Den är ju bevisligen lägre här än i jämförbara länder. Om det handlade om försäljare skulle de inte vara sena med att driva upp lönerna. Men naturvetarna bara finner sig tycks det. Självklart skulle högre löner påverka studenters vägval.
I stället talas det om att man skall ta in invandrare från tredje världen för att täcka behovet. Det är ju fullt förenligt med marknadsekonomiskt tänkande. Men det skulle det ju vara inom alla andra yrken också och skulle då medföra sänkta lönekostnader även i alla andra yrken.
Det skulle bli ett ramaskri om ngt sådant genomfördes.
För inom många andra yrken har man starkare politisk förankring.
Och den vanliga politiska propagandan går ut på att de som redan tjänar mkt vill ha mer. I stället för att säga att det handlar om att stimulera människor att göra samhällsekonomiskt önskvärda yrkesval.
Jag är inte i första hand ute efter att höja löner men när folk inte väljer utbildningarna utan i stället väljer yrken där det är mindre brist då borde det automatiskt leda till en debatt om lönerna. Och att det inte sker visar hur svagt politiskt inflytande naturvetare och tekniker har. Det kanske beror på att de har fullt upp med arbetet. Att deras tjänster efterfrågas och de inte har lika lätt att komma ifrån. Nu pratar jag väldigt generellt med resulterande lägre precision. Ni får försöka överse med det.

Lönefrågor är inte primärt intressanta för mig att upp till diskussion utan jag väcker frågan därför att detta är en ytterst irrationell anomali som jag ser det.
Det handlar om att restaurerande mekanismer har satts ur spel. Och dessutom om att det är så accepterat bland dem som deltar i debatten att det inte ens nämns. Det är bara så självklart otänkbart att öka löneklyftor. Det är ett näst intill tabu-belagt samtalsämne.
En väg att lösa problemet är förstås att förbättra utbildningen, men det är likafullt märkligt att det verkar råda konsensus om att ej diskutera löneaspekten.
Och tabun eller konsensustigande eller vad man skall kalla det kan aldrig vara till fördel om man vill att samhället skall fungera väl för det stora flertalet.
Ett optimalt fungerande samhälle har med säkerhet löneklyftor och sannolikt större än i dagens samhälle och trots det en högre livskvalitet för dem som inte har hög lön.
Att öka löneklyftor är ju emellertid inget som automatiskt leder till ett optimalsamhälle.
Man skall bara vara medveten om att ett optimalt utformat samhälle sannolikt inte råkar sammanfalla med ett maximalt jämlikt samhälle. Men för att hitta till det optimala samhället krävs ngt helt annat än argumentation efter höger/vänster-skalan.
Observera att som tidigare sagts avses med optimalt att samhället skall ge den vanliga människan största möjliga utbyte av livet. Denna diskussion förutsätter att det är osannolikt att nuvarande förhållanden ligger nära detta optimum.
När man säger att det är optimalt att ha en viss ojämlikhet menar man inte att detta gäller gäller på individnivå utan i första hand i det stora hela där människors nedlagda ansträngning och yrkesval påverkas på ett genomgripande sätt.
När man låter blinda marknadskrafter styra är det mer begripligt att människor ser det på individnivå. För de kan inte se att det finns några konstruktiva processer som tar till vara deras intressen på längre sikt.
Det är denna avsaknad av konstruktiva processer som det är tänkt att vi skall göra ngt åt.

För att kunna hantera komplexa problem behövs duktiga människor som fått både djup och bredd på sin utbildning. Men dessutom är det också önskvärt att man ställer krav på alla som får högre utbildning, att de får klart för sig att det förväntas att man har det gemensamma bästa som en viktig drivkraft i livet och inte endast sina egna privata förhållanden vare sig det handlar om ens egna intressen eller materiella standard.

Så att såna människor som har talang känner att de kanske borde använda den talangen på att förbättra samhället och jag tänker då speciellt på dem som annars arbetar för mäktiga partsintressen av olika slag. I bland kanske det sammanfaller med det allmänna bästa men andra gånger handlar det kanske bara om att stärka monopol och om att avsiktligt göra kvaliteten låg så man skall få större omsättning. Hur många ggr har jag inte irriterat mig på produkter som fungerar så när som på ngn liten plastdetalj som just efter garantitiden på ett för tillverkaren förutsägbart sätt genomgår nedbrytande processer och går sönder så att produkten inte går att använda om man inte själv tillverkar hemmagjord ersättning. Såna utformningar av produkter är antagligen ofta medvetna. Och ger säkert större vinster. Och en hel del av spekulationsekonomin är antagligen en helt ofruktbar verksamhet.
En grundlig samhällsanalys bör klä av dessa sammanhang så att det inte längre går så lätt att trixa ekonomiskt utan att det blir de som verkligen har ngt att komma med av reelt värde som dominerar scenen.
Jag tror att många använder sin begåvning till att arrangera förhållanden som innebär att folkets flertal blir lurade och utnyttjas.
Det handlar inte för min del, om att moralisera över att folk använder sig av lagliga möjligheter för att bli rika. Utan för mig handlar det om att vanligt folk skall få ut så mkt som möjligt av livet. Och detta implicerar att samhällets funktion bör optimeras som jag tidigare tagit upp.
Det är antagligen nödvändigt att det finns möjlighet för människor att tävla om förmånliga upphöjda positioner. Att det finns en statusstege att klättra på. Men det är önskvärt att det är andra egenskaper som krävs för detta klättrande. Därför krävs bl a att ekonomiska spelregler ändras. Det är inte min ambition att föreslå några nya spelregler och det är ett av de långsiktiga målen med en förbättrad samhällsanalys att kunna föreslå såna ändringar.
Det finns ekonomiska teorier där pengar generaliseras från den konventionella endimensionella typen till mångdimensionella. Det är att förvänta att en rationell samhällsanalys aktualiserar utvidgningar av penningbegreppet och ger dem mkt större reell betydelse i det allmänna medvetandet.
I en utvecklad verklighetsbeskrivning måste det även gå att kvantitativt bedöma halten av sånt som har med moral och etik att göra, även om det kanske i så fall gör att man definierar om saker och ting så att nya kvalitativa begrepp återkommer på en högre nivå.
Fn har alla länder problem med dubbelmoral kring vapenexport och liknande.
- - -

Det är väldigt viktigt att ha klart för sig att den inbyggda dialektiken i en vederhäftigt utformad vetenskaplig metodik gör att man kan komma rätt även när man startade från delvis eller nästan helt felaktiga premisser. I en sån metodik har man nämligen en självklar och utvecklad vilja och förmåga att lära av misstag. Med ideologiska utgångspunkter däremot är det nästan tvärtom. Man justerar inte om sin världsbild i samma takt som brister uppenbarar sig. Man tillsätter tjänster med folk som rapporterar i överensstämmelse med ideologin.

Ett mål med detta resonemang är att beslutsfattare skall få bättre uppbackning och mer kreativa problemlösare särskilt på lång och halvlång sikt, då det verkligen finns hopp att göra ngt.
I detta ingår att man skall utveckla angreppsmetoder som verkligen klär av och tydliggör falsk argumentation. Det finns ju många som säger sig vara de svagas företrädare. Det gäller att skärpa kontrasten så att det blir de som verkligen har ngt att komma med som tar hem spelet.
Mkt av det som kommer från vänsterhåll handlar om att tala om andras brister men ingenting trovärdigt om hur man skapar välstånd.
Det är inte troligt att jag har så många bra idéer som alla de andra som jag hoppas kommer att bidra till samhällsdebatten och kanske ingå i ett nätverk som här får en del konturer. Allt detta är öppet för ändringar. Det är som spiken i soppan. Ngn måste börja och föreslå att vi skall åstadkomma en mer rejäl reform av det gamla och tämligen usla systemet vi har.
När det hela har fått momentum är det kanske helt andra som har initiativet.
Som det ser ut idag så tycker många att politik är tråkigt. Men om ngn kan formulera de problem som politiker står inför på ett tillräckligt intressant sätt så är det inte otänkbart att en del duktiga människor skulle bli inspirerade att börja engagera sig i sånt som är till nytta för beslutsprocessen.

När en process väl har kommit igång så att det finns en elit av människor som har en bredare kunskap och engagemang, och som brukar den för att förbättra politikers beslutsunderlag, så går det att förbättra alltihop successivt. Både hur dessa människor utbildas, utväljs och vad de sätts i arbete med.

Men innan processen kommit igång, vet man inte var man skall börja eller vem som skall göra det.
Man får då till att börja med söka värva folk från existerande verksamheter. Inte ta bort dem därifrån helt men antagligen tillföra en del nya inslag på deras agendor.
En del människor kan antagligen medverka därifrån de nu befinner sig. Sådana som har positioner i näringsliv och i det akademiska och även andra. Inom den kategorin människor bör vi förvänta oss att finna sådana som har bra idéer om vad som behöver göras.

Jag tror också att det måste vara en ständigt pågående process, livslångt lärande.
Och när ett sånt här system har varit igång ett tag är det meningen att de som har börjat bygga upp en kvalificerad förståelse för de problem man står inför börjat att delegera forskningsprojekt som man ser behövs för att komma långt. Och jag förutser att man kommer att se var samhällsfunktioner, utbildning etc behöver reformeras.
Jag tror också att man kan avlasta sk vanligt folk från en del onödiga studier.
Detta sista kanske är fel tänkt men jag har alltid varit väldigt kritisk mot att man tvingar människor att ta sig igenom en massa bråte som de aldrig begriper eller kan se nyttan med. De bara hatar systemet. Ser alltihop som en bestraffning. Om man låter bli det förstör man inte människors moral och tilltro till meningen med utbildning. Det är inte bra att man vänjer sig vid redan tidigt att inget är på riktigt och det gäller att komma undan så billigt som möjligt.

Som samhället ser ut idag så plundras vanliga människor av banker och annnat på olika sätt därför att det handlar om monopolsituationer. Alla vanliga människor är i det avseendet svaga och splittrade och agerar inte samfällt mot dessa uruselt fungerande marknadskrafter. Om de skall bli starkare måste deras demokratiska representanter fungera som ett mkt vassare ombudsmannasystem än vad som är fallet idag. Man måste komma i ett läge där människornas väldiga numerär blir en reell påtryckande kraft. Detta har ju dagens politiker inte förmått att göra mkt av. Det är nog en stor brist och ngt man borde kritisera mer. Hur kan det vara möjligt att så många människor kan bli så uppskörtade hela tiden av numerärt väldigt få men mäktiga partsintressen. Och sammanhängande med den saken är att överhuvudtaget ha ett mätsystem för i vilken grad som folkets intressen är tillgodosedda i olika avseenden. Jag talade ovan om vikten av ngn sorts barometersystem.

Som det ser ut nu är det så hopplöst stenålders. Amatörmässigt. En skara dilletanter mot hårdhudade experter som har alla verktyg för att räkna ut hur de skall utnyttja folk.
Om man värvar experter från delar av näringslivet som kännetecknas av monopolställning måste man formulera målen tydligt. Om man gör det tror jag att man kan lita på att människor från näringslivet kan spela en roll i att reformera samhället även om de därmed kan tyckas gå emot sin tidigare roll i viss mån.
Det är folkets företrädare som bör ha initiativet, de bästa rådgivarna etc.
Demokratin skall skötas proffsigt.
Jag förväntar mig av detta dels att folk får en bättre levnadsstandard dels att näringslivet utvecklas genom att monopolen slås ned och man där tvingas förbättra sig.

Vi står inför samhällsförändringar med allt större möjligheter till att automatisera produktionen. Om man inte vill att detta skall ske i den takt som är möjlig bör man ha en noga genomtänkt planering. Att bara försvara arbeten till varje pris kan visa sig bli negativt. (Exemplet med den självförstörande plastdetaljen ovan illustrerar ett redan existerande sätt att skapa skenbart ökad produktion och arbeten. Sisyfos-arbeten. Om man ser till det totala resultatet, leder det bara till mer ansträngning för människor) I stället borde man enligt min mening förbereda sig på att försvara människors intressen av att få del av produktionsresultaten även när människan själv får allt mindre betydelse som produktionsfaktor.
I en extrem ytterlighet har vi i framtiden en enda kapitalist som äger en global park av robotar och utan en enda människa anställd.
Men det kommer att finnas många både positiva och negativa möjligheter under de kommande årtiondena. Vi har möjligheten att påverka vårt öde i hög grad om vi lyckas höja kvaliteten i den politiska beslutsprocessen och får tillräckligt många kloka människor att engagera sig i viktiga framtidsfrågor. Det är inte frågan om att måla upp hotbilder som vi skall försvara oss mot utan om att ta upp positiva möjligheter och att förbereda oss för hur vi skall få del av produktionsresultaten. Det kräver mkt innovativt tänkande att finna lösningar på detta.
Om vi fortsätter som nu så kommer vi i alla fall underfund med så småningom att vi måste ta itu med det och då kanske det är ett mindre gynnsamt läge än nu.

Några punkter:

Vi förbättrar systemet successivt och lär av misstag. Vi skall förbättra samhällsorganismens nervsystem.
Vi skall lyssna på dem som har goda idéer och erfarenheter av hur det ser ut nu.
Vi måste formulera nuläget tydligt dvs även kvantitativt där det passar.
Vi skall inte vägledas av rädsla inför framtiden.