|
2000-12-29
Källa till nedanstående text: DN debatt sid 5, 1986-03-11, Anna Christensen, professor i civilrätt i Lund Formatering är ej som i original och kursiverad stil fanns ej i originaltext. För att uppgifter inte ska läcka ut till grannarna kommer kanske olika sorters förstärkningar av sekretessen kring dataregistren att föreslås. Men det är inte grannarna folk är rädda för utan för det förtryck som finns inbyggt i den överlägsna kunskapen. Vetenskapens blinda fläckFörblindade av goda avsikter ser inte forskarna förtrycket som är inbyggt i kunskapen. I samband med humanistdebatten för knappt ett år sen skrev jag en artikel om den moderna vetenskapen om människan. Jag skrev om den administrativa karaktär som finns inbyggd i själva den gundläggande kunskapsstrukturen i de vetenskaper om människan som handlar om "lagbundenheter" och om "beteenden och aktiviteter", hur dessa vetenskaper lever och måste leva i symbios med administration som tillämpar och utvecklar en vetenskaplig metodik för att få fram den perfekta människan och bota allt det onda i världen. Jag skrev också om det inbyggda förtrycket i denna kunskapsstruktur som klyver världen i dem som administrerar och dem som blir administrerade och som förvandlar människan till ett objekt för administration. Metropolitundersökningen och reaktionerna omkring den gör detta mkt tydligt.Utbildningsministern som förklarar att folk inte har ngn anledning att känna sig kränkta. Forskningsledaren som anser att han "äger" de uppgifter han har samlat in om andra människor och försvarar det dolska i det sätt på vilket uppgifter samlats in med att annars skulle folk inte lämna ut de begärda uppgifterna. Och så de utforskade och registrerade människorna som känner sig kränkta och hotade. Det är en slump att debatten blossat upp just i anslutning till Metropolitprojektet. Det utförs hela tiden undersökningar av detta slag i stor skala och i liten skala inom forskningen och inom administrationen. Det finns inte längre ngn gräns mellan denna administrativt inriktade forskning och denna utforskande administration. De drivs av ett gemensamt nit att förbättra världen och äntligen genom en effektiv administration byggd på vetenskaplig metodik få till stånd den goda och allomfattande forskningen. De drivs av samma lidelse att "kartlägga" hela den värld som består av människors tankar och handlingar, att "spåra upp" de dolda alkoholisterna och alla andra som försöker dölja sig, att "fånga in" den som försöker slingra sig ur den goda ordningen genom att tex sjukskriva sig för att slippa gå till arbetet. Framförallt gäller det att kartlägga "riskfallen" på ett tidigt stadium och vidta lämpliga åtgärder så att de inte hinner ställa till ngn skada för sig själv och andra. Hur känns det då att vara ett "riskfall"? Den mer eller mindre diskreta övervakningen, vetskapen om att det någonstans inom administrationen finns en kunskap som man inte själv har tillgång till men som änddock kan ligga till grund för olika åtgärder som ingriper i ens liv? Vi skulle ha kunnat fråga dem som sedan länge betraktats som riskfall, alkoholisterna, de långtidssjuka, omplaceringsfallen, de mentalsjuka socialhjälpstagarna, de som vet att det finns tjocka akter om dem som fritt flyter omkring mellan olika delar av administrationen, de som ständigt är föremål för "åtgärder", de som är så förtryckta att de inte ens kan värja sig när de i forskningens namn videofilmas för att sedan visas upp i sin olycka i internutbildningen av nya funktionärer. Det ville vi inte lyssna på och kunde inte heller förstå så länge vi själva kände oss säkra. Men de stora heltäckande undersökningarna av hela befolkningsgrupper födda ett visst år, dessa dataregister, som omfattar alla och envar och som kan samköras och generera ny kunskap, visar att alla är hotade av denna administrativa kunskapsutveckling. Ingen kan veta vem som idag betraktas som ett riskfall och än mindre vilka som kommer att betraktas som ett riskfall i morgon. Informationen finns där samlad och då kommer den också att tas i bruk. Trycket är för starkt för att kunna motstås. Administrationen kommer alltid att vara övertygad om sina goda avsikter och det nödvändiga och berättigade i att använda alla till buds stående medel för att säkra den goda ordningen. Men medborgarna upplever denna samlade information som ett latent hot och värjer sig instinktivt mot den nya ordningsmakten. Den tjeckiske regimkritikern Vaclav Havel skriver i ett öppet brev om "det abstrakta projektets fanatiker", denna utopist i praktiken, som sätter igång olika nationella projekt för allmän välfärd i avsikt att äntligen skapa överblick för att alla äntligen skall förstå, för att världen äntligen skall gå framåt och man definitivt skall göra upp räkningen med historiens provokativa slumpmässighet. Utopin är en nödvändig del av det mänskliga livet men i varje utopi finns fröet till den totalitära oordningen. Det gäller, fortsätter Havel att i tid urskilja detta förstörelsens första ödesdigra ögonblick; när idén upphör att uttrycka en transcendent dimension av humaniteten och förvandlas till ett surrogat för den; när den mänskliga prob? - världsförbättrarprojektet - upphör att vara ett uttryck för människans ansvariga identitet och tvärtom börjar expropriera människans ansvar och identitet, när abstraktionen upphör att tillhöra människan för att hon skall tillhöra den. Där är vi nu, den utopiska tanken om folkhemmet om likhet och rättvisa är på väg att förvandlas till ett vetenskapligt administrativt projekt om den välordnade och riskfria välfärdsstaten. Detta förstörelsens första ödesdigra ögonblick har redan inträffat och folk förstår. Det är denna insikt som kommer till uttryck i protesterna mot dataregistren och den administrativa forskningen. Debatten om Metropolitprojektet kommer att tystna i nyhetsmedia när det inte längre är ngn nyhet. Administration och forskning kommer att dra en suck av lättnad och tänka att nu är det över och fortsätta sin kartläggande och uppspårande verksamhet som förut. Men det är inte över, konflikten ligger nu under ytan. Den kommer att blossa upp ideligen i anslutning till avslöjanden om nya register och nya fall där sekretessbelagd information kommit till administrativ användning. Denna konflikt, konflikten mellan administration och dem som blir administrerade, har en inbyggd logik som gör det möjligt att förutse hur den kommer att utveckla sig. Folk kommer att vara mer på sin vakt och inte lika aningslöst berätta allt för alla myndighets och forskningsfunktionärer som frågar ut dem om deras liv, deras vanor och deras problem. Särskilt riskfallen kommer nogsamt att tiga om det som gör dem till riskfall dvs just det som administrationen vill veta. Det blir svårare att genomföra den kartläggande och uppspårande verksamheten. Administrationen kommer att vara bekymrad men vägra att förstå vad konflikten handlar om. Och kanske är det så att den inte KAN förstå. Just där har den vetenskapliga administrationen sin blinda fläck. Förblindad av sina goda avsikter kan den inte se det förtryck som finns inbyggt i den överlägsna kunskapen, att veta ngt om den andre som den inte själv kan veta och på grundval av denna kunskap vidta "åtgärder". Administrationen kommer att fortsätta att kringgå konflikten genom att tro eller genom att låtsas tro att folk är rädda för att uppgifter ur register och journaler skall läcka ut till grannarna och föreslå olika förstärkningar av sekretesskyddet för att eliminera denna redan nu obefintliga risk. Men det är inte grannarna folk är rädda för. Administrationen kommer att fortsätta skylla på elaka och ansvarslösa massmedier som skrämmer och uppviglar deras i grunden snälla och förnuftiga befolkning och gå ut med mera information för att rätta alla missförstånd och övertyga om sina goda avsikter. Men inte heller det kommer att hjälpa. När insikten om det adminsitrativa förtrycket väl har uppstått kan den inte informeras bort. Kanske kommer administrationen att inrätta fler etiska kommitéer med företrädare för alla berörda parter men inte heller det kommer att hjälpa, för företrädarna har redan tillägnat sig det administrativa synsättet och utgör själva en del av administrationen. Man kan förutsäga hur konflikten kommer att utveckla sig, men kanske inte vet hur den slutar. Eller rättare - den slutar aldrig. Men det är kanske möjligt att komma fram till modus vivendi i form av grundlagsskyddade rättigheter, som avsevärt begränsar den information om medborgarna som får insamlas och lagras jämfört med vad som nu gäller. Till dess bör medborgarna vara på sin vakt.
Följande är representativt för den etablerade vetenskapens syn på de problem som Anna Christensen diskuterade ovan DN 1986-03-06: Upprop till stöd för empirisk forskning med datorn som hjälpmedel 2001-04-12: Anna Christensen avled nyligen. Hon fick under hösten beskedet att hon led av obehandlingsbar cancer. |