Varpkastning

Soli skäined, de aimed läit vadar u lauen rassled frän träii, sum sto i gäin liniar kring ange. De håirdes ja! u staj frän smasorkar, sum ränd i kamp ner bäi dain änden.  Padann säidu var de varpkastning. Runt ikring klapped varpar ner i marki. Iblant klinged de till av me­tall när täu varpar slö ihop, u da kund de händ att di lauped iväg sum små rabbisar.

Egon var me u kasted. Han hadd kast varpe så långt tillbaks sum han kund hukse. Da han gick äi skolu bräukt di kast parastar. Paden täiden kasted di barr me stain. De var en konst till knack till goe stainar me bra grip äi u vikt sum passed störku.

Egon hadd vart me u kast hail da­gen. De gynt bläi kväldar, u han känd att de kalned läit yvar ryg­gen. Skörtu hänged äutföre hans gamble fäinbyxar, sum nå fick däug till kast varpe äi.

Di flest hadd nå kast av, u man var i gäng me finalen. De var tyst u

stille runt ikring.   Sorkar hadd släut u ränne u sto blant all mänskar u käiked pä. Nå skudd de avgäres! "Sit ner pajårdi sått vör kan se!" håirdes en raust bakifrån.

De var Egons täur. Han var säist u allt hängd nå pahan. "Se nå till att de bläir ett varpkast!", sagd AI-bart. Egon känd ett tungt ansvar, torked si um munnen u ställd ifrån si drickbyttu. Han to varpu u halded hart um na, dräged upp a påse frän lummu u torked varpu rain så att han skudd fa gutt grip. De hadd allt gynt bläi läit fuktut i grase, så de kund bläi svårt u hald na fast. Han stupped ner pasu äi lummu u ställd si bäi sticku.

Han sto me föitnar ihop u väged u gynt sving varpu.  De gälld till slappne av u kumm väl äi balans. Han käiked skarpt mot sticku, sum sto u löised där hanne me a varpe liggnes alldeles naug bäi si. Skudd han kunn kumm imillum ellar raint av sop bort na? Han bestämd si, to de säist svinge me armen, båiged läit papaknäii u sätted fram vänstarbaine u dräged pasam gäng till me hygru u släppt varpu. Ha flaug iväg i en haugar buge, u nå kund inf Egon gar någ mair än u fylg na me augu. Ha hadd läit för mik hygarhäng.  Hail hans sinne var inrikt si pavarpu, u han söikt me all sin själskraft u bräid na ret. Småningum slö ha ner läit till vänstar um sticku u lagd si ret så nauge.

"Ha to! håjed Oskar, sum sto där framme. Egon känd lains gläden bo-gled upp ginum kruppen u han klaiv iväg me läng stig för u söin resultate. Kalar sto äi a dryft runt sticku u lagd pannar äi vik. Albart to a pinne, raiv upp sticku u kared ättar stabben. "Naj du, ha låiste, men de skillar int mike", sagd han u raist si upp.

Triumfen knykled ihop si sum en tornar puse i Egon, men han behald-ed lugne u förklared me stadur raust: "De var naug auge, men all kan ju int vinn pasam gäng. Någen matt ju kumm pa andre plassen u!"

Början av sidan