Referat i Gotlands Allehanda den 9 december 2000 av Fäi-Jakås Fyst Brevi (Ödins förlag) innehåller hans första 20 brev till Mathtias Klintberg, den folklivsforskande lektorn i Visby som hade Fäi-Jakå som sin bästa källa.

Ett härligt dignande smörgåsbord av gutamål

 I DAG ÄR DET EN dag är det märkesdag för vänner av provinsiellt språk och dialekter i allmänhet. I all synnerhet är det högtid för gutamålsvänner. Boken "Fäi-Jakås fyst brevi" utkommer. Det är en gedigen volym som till största delen upptas av Lau-bon Jakob Karlssons tjugo första brev på mål skrivna till lektor Mathias Klintberg. Det blev till slut 262 brev.

En sjättedel av dessa ungefär blir med diverse kommentarer till en bok på drygt 450 sidor. Det är Gutamålsglllet som sam­lat krafterna till denna utgivning. Det är många som har stor heder av att denna utgivning kommit till stånd. Många spåkråkor har genom tiderna kraxat fram spådomar om gutamålets snara bortgång, men det här bokverket är beviset för att gutamålet lever ett tag till. Och att det ännu lever gott. Någon kanske tycker att man inte skall kalla innehållet i boken för gutamål. Det är ju Laumål!

Visst är det så, men jag tycker att Lau-målet är en variant av gutamål och inget annat. Så väldigt speciellt som många vill tro är det inte. Som en följd av den stora uppmärksamhet som Lau-målet fått på se­nare tid är det många som kommit att tro att denna variant skiljer sig avsevärt från annat gutamål.

 "FÄI-JAKÅS BREVI" innehåller en myck­enhet av intressant läsning, som ger bra mycket mer än kunskap om dialekten eller språket. Det som gör det hela så värde­fullt är att här förekommer inga fätet filter – Fäi-Jakå sitter mestadels på söndagarna och skriver direkt ned det han gått och funde­rat på eller fått reda på vid samtal med an­dra. Ibland är det vad han just för stunden kommer på som hamnar på papperet. Det är direktsändning kan man säga. Och hela brevsamlingen är en direktsändning som pågår i cirka 40 år!

Nu handlar det om de två första åren av dessa. Mestadels var Fäi-Jakå en helt vanlig bonde i Lau och mycket av det han berättar är självupplevt. Sällan eller aldrig är det någon annan som talar om för honom vad han skall skriva. Men samtidigt som han är en vanlig bonde är han en "språk­konstnär" som kan formulera sig i skrift. Hela tiden när han skriver är han medve­ten om varför han skriver. Grunden för hans arbete är ambitionen att bevara språket till dem som kommer efter, "till ättarkumrar". Det är snart 70 år sedan Jakå gick ur tiden. Att hans brev fått ligga så länge innebär inte att de blivit mindre intressanta.

Av en skrivning i en av förtexterna kan man få uppfattningen att Jaken var en klen jordbrukare och att detta berodde på att han satt och skrev brev till lektor Klintberg i stället för att bruka jorden. Den uppfattningen får man definitivt inte om man läser breven. De skrevs på kvällar, söndagar eller någon enstaka gång då det var dåligt väder eller då Jaken var sjuk. Att framgången i jordbruket uteblev berodde inte på bristande flit enligt Jakås egen beskrivning.

Sven Håkansson, Bosse Carlgren och Las Jakobsson har gjort mycket för att göra breven tillgängliga. Att läsa hand­skrifterna kan vara svårt, åtminstone till att börja med.

BREVEN.HAR FÖRSETTS med mellanru­briker på svenska. Via ett register kan man hitta fram till det man tycker verkar speciellt intressant. Detta är bra. Mycket bra. Vill man veta exempelvis vad Jaken skrev om Julen är detta lätt hittat med hjälp av registret. Bra är också att man tagit med ett urval av de bilder som Mathias Klintberg tog med sin kamera i Lau. Förutom att bilderna passar mycket väl in i samman­hanget lättar de upp.

Det som man däremot kan diskutera är om det är rätt och riktigt att "normalisera" stavningen så som det blivit gjort här. Är det verkligen "Fäi-Jakås brevi" som ges ut? Nej, det är det faktiskt inte. Utgivarnas sätt att "normalisera" stavningen gör att det som nu står i boken på många sätt avviker från det som Fäi-Jaken en gång skrev. Jag vill påstå att avvikelserna inte är små.

Att exempelvis skriva angglar (långrev) med två g för att läsaren skall förstå att både ett hårt g skall höras skulle aldrig falla Fäi-Jakå in. Det är ett på senare tid inför sätt att stava som smugit sig in i det som Fäi-Jakå skrev för 100 år sedan eller mer. Utgivarna tycker sig förstås ha goda skäl för att förändra och "normalisera" Fäi-Jakås texter. Det kan så vara, men jag har ändå lite svårt att utan vidare ac­ceptera det som jag ser som ingrepp. Det är helt klart inte breven breven såsom Fäi-Jakå skrev - det är bearbetade versioner. Åtminstone borde man klarare och tydligare än det görs visa på hur Fäi-Jakås texter bearbetats. Faksimil av brevtext före­kommer bara på bokens omslag.

MEN DET FINNS kanske viktigare saker än denna om bearbetningsprinciperna att diskutera. Här finns nu ett rejält härligt dignande smörgåsbord med bara gutamål. Männen bakom det (det är nästan bara män!!) har gjort mycket för att det hela skall se smakfullt ut. Samtidigt måste man komma ihåg att det finns väldigt gott om språklig snabbmat som konkurrerar. Frågan är - klart uttryckt - hur skall man få folk att ta till sig av boken. Hur skall man få folk att läsa?

Min erfarenhet av ganska många års arbete exempelvis inom studiecirklar är att många till en början har svårt att läsa skrivet gutamål. Jag befarar därför att det behövs lyälp på traven för många som är intresserade men som ändå ser det som alldeles för svårt att ge sig i kast med boken. En hjälpande sak skulle givetvis vara om man som ett komplement till boken kunde få något eller några brev inlästa på band. Att lyssna på bandet och samtidigt följa med i texten skulle säkerligen vara ett bra sätt för många att finna vägen till läsningen av gutamålet. En annan sak, som studieförbund med lokal profil nu genast borde ge sig i kast med, är att utarbeta studiecirkelprogram kring boken.

Det kanske finns fler sätt som bidrar till att göra bokens innehåll lättare åtkomligt för flera. En radioföljetong med god upp­läsning av valda partier skulle vara in­tressant oavsett om lyssnaren har tillgång till boken eller inte.

TILL SIST VILL jag passa på tillfället att ge en ros till bokförläggaren Thorbjörn Odin. Nu har han - jag vet inte för vilken gång i ordningen - varit med och fört i land ett stort och betydelseftillt gotländskt bokprojekt. Det borde kultur- och fritids­nämnden notera med fetstil inför kom­mande diskussioner om kulturpristagare.

Roland Olsson

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Referat i Gotlands Tidningar den 9 december 2000:

Aldig hade väl Fäi-Jakå trott att hans brev skulle bli en hel bok.

Utgivna av Gutamålsgillet, med kompletterande texter av Las Jakobsson, Bosse Carlgren, Sven Håkansson, Svante Hedin och/Thure Stenström. Förlag: Odins Förlag AB

Aldrig hade väl Jakob Karlsson vid Fie i Lau alias Fäi-Jakå, kunnat tro att det skulle bli en hel bok av de brev som han knåpade ihop till lektor Masse Klintberg. En bok där man till och med kan läsa hans inte alltför snälla kom­mentarer om prästen och kyrkan - och om grannen "astu Jakå", som lian rentav kallade bandit. Och aldrig hade väl Fäi-Jakå kunnat tro att man drygt 100 år efter hans brev skulle kalla dem för en - kulturskatt! Men en kulturskatt är de - breven som nu Gutamålsgillet låter presentera i den bok som kommer ut i dag. "Fäi-Jakås fyst brevi"

• Det finns fler än ett skäl att kalla breven en kultuskatt. Dels för språkets skull. Fäi-Jakå skrev förstås på gutamål - eller laumål -och hans brev blev grunden till den kommande ordboken över laumålet

Dels för att han så noggrannt skildrade livet i en gotländsk socken för hundra år sedan. Han skrev om allt; arbetet på gården, fisket, vägar och väderlek, skrock och gamla seder och mycket, mycket annat. Bara skildringen av bröllop och begravningar tar tiotals sidor. "För ja skrivar u talar um mästn va sum helst sum kununar i tankar när  ja sättar mi ti skriva, u en hail hopen jär väl mik gomaint u banslit u dumt me kanhände, u de far jab bid Lekton ha yvarsäiende me."

• Fäi-Jaken ger intryck av att vara en anspråkslös och godmodig per­son, men han kunde också tycka till ordentligt.

Satsning på försvaret ville han inte vara med om - och att bygga befästningar kallade han "släikar bråte". Prästen och kyrkan vara bara dyrbara att hålla i gång, och Lau kyrka kallade han ett "oskaplit stort skråv". Hade det inte varit lag på att bönderna skulle hålla kyrka och präst - då hade inte ett öre lagts ut på dem, anser han. Efteråt skrivar Fäi-Jakå till Mas­se Klintberg att han inte direkt behöver visa prästen vad han skrivit. "De kund va onödut, tyckar ja, för den dail att han kan bläi grar (gramse) pä mig..."

• Grannen, astu Jakå, kallar han "elakking u spirrant" (kanalje). Han retar sig också över dyrt och utdraget skifte och "de förbannade tårrläggninggi av Lausmöir". Också vad Fäi-Jakå kallade "gam Säven", alltså Per Arvid Säve, fick sina slängar. Fäi-Jakå läser Säves böcker och kommenterar: "... i ansäiende pa de Sävens boki så gir ja Säven di biröime sum Lekton gav än um Fomsaln: att'n har kåirt ihop alltihop mästn i en slump äutn raidå u skikk". Så nog hade han åsikter alltid, den gode Fäi-Jakå. Man kan inte tro att han var en gubbe som inte gillade det nya - men när han skrev de här breven 1889-90 var han bara Ute över 30 år.

• Sven Håkansson, gutamålsfantast i Göteborg (men bördig från Gotland), har lagt ner ett jättearbe­te på att renskriva breven. Tillsam­mans med Gutamålsgillets ordförande och sekreterare, Las Jakobsson respektive Bosse Carlgren, har han också tagit fram stavningsregler för gutamålet - också det något av en prestation och varför inte också en sensation. De nya reglerna, som använts vid renskrivningen av breven, är väl inte särskilt ingripande mot gängse stavning, men man fastslår till exempel "ngg" for vissa ord som "finggrar", man accepterar både "ck" och "kk" (klucku/klukku) och man skiljer verb från sub­stantiv genom ä- respektive e-ändelse     (löisä=lysa     men löise=lyse) Regelmakama påpekar att reg­lerna är frivilliga, men det vore allt bra om alla tog till sig dem. Att de behövs visar inte minst Fäi-Jakås brev där stavningen inte alls är konsekvent. Det medger han själv... "... i avsäiende pä mäin skrivninggi, så har de vart mik felaktut u skröplit... ja far äurskuld mi med de: att ja gärt så gutt ja ha kunt... me stavninggi mainar ja."

• Boken, som är på drygt 450 sidor, innehåller också en presenta­tion av både Fäi-Jakå och Masse Klintberg. Gutamålsgillet presen­terar sig och professor Thure Sten­ström ger sig in på gutamålets syn­tax, något som han gjorde redan som 22-årig student. En ordlista och ett förnämligt register över ämnena i breven för­höjer ytterligare värdet på boken.

De här 20 breven är ändå bara en bråkdel av Fäi-Jakås rika skörd, han fortsatte att skriva fram till sin död. Han dog 1933, och de anhöri­ga hade inte ens råd med en grav­sten. Den tillkom först några år senare med insamlade medel, och David Ahlqvist skrev där:

H.V.

JAKOB KARLSSON FIE

 *1857 +1933

 Hembygdens språk

och minnen från fädernas tid

 bevarade han åt kommande släkten

Så här skriver Fäi-Jakå om sin jul.

Här ett litet exempel på Fäi-Jakens skrivkonst i ett brev från julen 1890:

"Ja, u jaulaftn kokar kvinnfålki sväinhude u sum de bläir mylå ti middag, så att'n jär faitar upp undar åiru. Ja, u så när de bläir skäumt, så bjäres jaulgräni in u ska kledäs, där sum de finns ban atminstn, så jär de int någet ställ äutn, tror ja, när da alltingg jär avrydd u pa sin plass, ellar när da alltingg jär pa sin kant.

U gråitgrötu står i späisn u påttlar me jaulgråitn äi, sum jär koktar pa bär mjölki, antingen av räisgröin ellar pa konngröin. Ja, u när da jaulgräni jär kled, u gråtgröitu har kumm av, så lägg'n jaulbrasn pa, u sät­tar eld i jauljause pa bore: sum jär haimgärt me träi, ja till u me fem hånn pa, u sätt'n eld i jaulgräni, u da har haugtäidn kumm in fyst; u sum en da singgar en jaulsalm atminstn um int mair, u takkar Gud för att'n har fat uppliv den täidn igen".

OLA SOLLERMAN

Boken är utgiven av Gutamålsgillet, med kompletterande texter av Las Jakobsson, Bosse Carlgren, Sven Håkansson, Svante Hedin och/Thure Stenström. Förlag: Odins Förlag AB

Början av sidan