FAR SKULLE BOTAS MED LIKBEN

Ja, di botäd me läikbain förr u, u um di ännu gär de, de vait vör inte. Men när Far var sårk da var han sjaukar, u da var de a killing hjär i Lau, sum hait Hallbjäns Katträin, u ha skudd bot han. U da hadd ha läikbain, sum ha skudd bot han me, u da gärd ha pa de väise: att ha hadd läikbain äi en lapp, u så bant ha de pa halsn för´n, u så vaskt ha´n, u hadd läikbain i handi me de same, u så läst ha da någ me de same, sum di dint visst va de var. U den lappen me läikbaine äi, han skudd da sit pa halsn viss dygn.

U Källinggi ha straik da haim ifran läikbaine vätjä, u där blai någ till gär um nati; u Faffar han var bäi strand, u Fammor ha var ainsammi haim bäi Far, för han var ret läitn ännu. U såsum di (Fammor u Far) lag i sänggi um nati, så blai de så hallgal i sänggi. U så var de såsum de sto en storar kal bäi sänggi bäi dum, u iblant blai de så tungt upp pa na, att ha visst int va ha skudd ta vägen, u iblant kund ha int fa räum i sänggi, u så oskaplit rädd blai ha me, så att ha visst aldri va ha skudd ta vägen, u ainsummi var ha haim bäi bane.

U nati ettar kåmm Faffar haim ifran strand. Men de var pa sam väis igen, den stor gubben han kåmm till sänggbalken igen, u de blai läik hallgal i sänggi igen, så att di fick int frid ellar ro de nati heldar. - Men dann mårgn ellar dagen da to ha (Fammor) u så bar all halm ör sänggi äut bakum häusi u så lägd ellar bjärd ann halm i sänggi, da fick di frid u ro sine.

Men Fammor hadd talt um, sär Mor, att Hall­bjäns Katträin hadd fat någen läikbainbit ner i sängghalmen, u de var för den skuld, sum di int fick ro.

Ja, gu natt nå u tack för iss viku; u de andre har allt gat i sängg allihop u klucku jär yvar täi. Mik mair i mårgå um ja har hälsu, för da jär de sundagar.

Början av sidan