|
|
|
|
Iss hjär sagu sum ja nå skall tal um, ha jär gamblare än gatu u löidar sum ettar kummar. De var en gangg en gotländsk fiskare, sum glaid ti sjös en mörkar haustkväld, för ti skaff si u de säine läit färskar fisk ti livsjon. Men han hadd int hinn langgt ti havs, förrn batn kanträdä u han ramläd i sjöen. "Sisså", tänkt'n, "nå jär de släut me mitt ungg läiv, för ja kan int simä!" U han sinkt änd ner ti buttn, u när'n kåmm däit gynt han käik si ikringg, u da fick han säi att han sat mitt äi de allre granneste gröne ängge, u runtikring än huppädä fullt av äikånnar! Sumblie gick lause u sumblie sto bundne me granne krallband. Att havsfräui föid kor, de visst'n um föräut, för de hadd händ si mangg mårgnar att'n hadd set spur ettar daim i strandänggar, men va ha hadd fat all äikånnar ifran, de kund'n int bigräipä. Bäst han sat där u förgräud si, kåmm havsfräui plumsnäs hän till'n u ha var int räit go i bräddn för de att han rämbläd ner grase i hennes baitesmarkar, u därtill biklagäd ha si att ha var trått sum stain, för ha hadd rust med storslakt hail dagen. Men fiskan, han prat vackart me na, u da blai ha go sum gull, u gick ikringg u väist säine granne salar, sum glitträdä av gull u silvar u ädle stainar, u så talt ha um för han, att vart sjauende ar pa haustn, da bräukt all äikånnar skåck si, precäis sum flyttfäuglar, u så to di me si vassin barkbit fran skogen, u den bar di ner ti strandi äi vattne, u så sätt di si pa den, u så sätt di rumpu ti segel, u segläd på de väise till havsfräuis räike. En dail av dum föid ha yvar ti ladingen u lätt dum kumm tibaks ti jårdi igen, u en dail bihållt ha ti slakt, u de sag fiskan me aigne augu att de var sant, för ha hadd stäure tunnar full me saltne äikånnar u änggar full av livnäs. Alma Nyström - Hämtat från Gard u Gaimald. Stavningen normaliserad. |
|
|
