|
|
|
|
De hadd vart våg äi a grannsoken u man hadd spel pärk, stört stangg, kast varpe u spring haug u lang-stikel. Därtill hadd någle smasårkar spark rövkrok u dräg bad hank u krokfinggar. Ättar vågen bjaudäd man pa förtäringg u sen hadd man laikstäue me dans u laikar tills långt äut pa nati. En av daim sum var me var en drängg fran grannsokni, u han var u en goar spelman. Han speläd bad längg u väl för den dansbegivne löiden u de var fullt surr äi stäu´u, för de var int var gangg sum man fick dans ättar en sån skickli spelman u sum hadd förmågå ti u ryck igangg baini pa fålk. Saint pa nati mattäd imillartäid ivarn av, dansn to släut u spelmannen gav si iväg u skudd ga haim. Sum han gick där pa vägen bölgäd plötslit tonar till en nöiar låt upp äi hans häude. Han stännäd u gynt spel pa den nöi låtn sitnäs där bäi vägen. Till släut blai han så svämnu så´tt han sugnäd till. Men musäiken hadd luck äut di sma undar jårdi sum kom fram u gynt dansä. Spelmann´n vacknäd till u blai hailt fåjar u bycken. Di små bidäd han till spelä, men de vidd han int gär, för han vidd ga haim u sivä. Di gav si läikväl inte, äutn di yvartaläd han u sägd att di så gänn vidd håir den nöi låtn en gangg till. Spelmann´n gav me si, u så gynt han till spelä. Di sma huppäd u sprangg äi gläde u snod ikringg bad avut u ret. Till släut blai imillartäid spelmann´n tråttar, så han lägd ifrån si fäioln. Di sma var glad yvar den vackre musäiken u di vidd gänn gi han a gåvå. Di bjärd fram aiklau u träistyckar u sägd till'n att han fick hald till godår me de. Spelmann´n vidd int väis si stäuraktu u tack naj till iss konstue gåvar, för han vidd int ståit si me di sma. Han hadd håirt att daires makt var stäur, så han svaiped in alltihop äi en dok u gav si haim. Doken blai tynggar u tynggar destu länggar han gick, u när han kom till drängstäu´u, där sum han bodä, batäd han int bjär den länggar äutn han tappt den så´tt den gick sundar. Hans kamrat, sum u bod äi stäu´u, vacknäd av allarme u kom äut u undräd va de var. Da fick di säi va de var äi doken. Där lag en avholi hopen gull u sylvarsakar. Iblant kund de minsann händ si att di små undar jårdi var bäi gutt humöir, u da kund di bläi raidut spendersame um de var någ sum roäd dum. Bäggi dränggar dailäd sakar i liksi låttar imillum si, u spelmann´ns andail blai så stäurar, att den räckt till u kaup en gard för. (Källa: "Sägner från Gotland" av K.G. Anderson) |
|
|
