Ingeborg u Främul

Torbjörn var häusbond bäi Lambelgard. Han var en välbärgen kal u aigare till mang otii kräk u trälar, väidsträck jårdstyckar  u  stäur agtäckt byggningar u häusar. Han hadd hatt tre synar u ain dotar. Täu av sorkar hadd aldri kumm igen frän farmannafärdar, mens den trid sorken hadd falt äi bärsärkagang, Torbjörn hadd nå barr kvar tösi, sum var hans augenstain. Ha hait Ingeborg u var grann till se pä, men ha var argsint u härd till humöire u oskaplit hardnacku u ainväis. Stuskt u haugfärdut snäist ha av all sum kom äi fräiarmål u kåird dum padur, någ sum gärd fadarn mik bedröven.

Täilit en morgen, da dagranden gynt löis fram yvar skogen äi sudaust, kom en blodu kal äi pasue kledar me baini fysnes ättar si u strapled si fram till duri bäi l_am-belgards. Hundar gynt skalle. Kå­len falt ner u lag sum a bylt pamarki. Ingeborg vackned upp u kraup or den goe sängvärmen undar lambskinne. Ha gick u ypned duri för till käik ättar va de kund var för allarm. Ett magat u blaikt ansikte löist mot na sum a lyfte mitt äi de mörkgrå bylte. Augu skjaut hjälplaus men självmevitne päilar sum bured si djaupt ner äi Inge­borgs själ. Någonting klicked till u ha känd lains hait brinningar ränd mot kruppens äutvändue dailar u ansikte raudned djaupt. Allt var yvar pa en blink. Någie augenblick sainare skrambled u buldred bad källingar u kalar runt ikring u vidd vite va de var sum hadd hänt.

 De var en träl sum hadd laup haimi-fran. Han hait Främul u sagd att han var föidar fräi u att han int kund tul trälläive. När Torbjörn vidd sänd trålen tillbaks bad Inge­borg att han skudd fa stänn pagarden. Ättar äihaldu yvartalning kaupt Torbjörn trålen frän den gamble aigarn u gav han en plass blant garden andre trälar.

 När Främul hadd kröil titl si sägd man snart att han var duktu. Han söisled kräki u kastäd upp stainvastar u råir sum en hai! kal barr man to han paref sätt. Men Ingeborg kund in glåim di laisne augu frän den fyst morgnen. Främul märkt glöidnar u blast sum en smidbälg padum, u snart flored en haitar brand upp payms säidar.

En dag när man sat u slaived äi si skyr maint Torbjörn paatt täiden var inne för Ingeborg till bestämm si lains ha vidd ha de me giftarmål. Nå fick de var släut me all spitaklar u banslihaitar. Självar gynt han bläi dabbur u hukslausar u var storlit i bihov av någen sum kund hjälp till me årkar. Han hadd prat me en valakten storbond bäi For-narve, sum lag neråt bygdi, u di hadd kumm fram till att de skudd var till bäggi släktars fördail att yngst sunen u Ingeborg slö säin pusar ihop. Torbjörn hadd självar vart ste u säit pagarden sum var välbeställdar, u han tyckt att de var a gult bud u stäur haidar för dum.

De tuld ett slag mens årdi sank in äi Ingeborgs sinne, men sen brant ha av me eld u dundar: "Bäi Tors u Odins skägg! Ja jär inf någ omyndu iäiti ko sum gamble äutlivne gubbar kan laid till stäut föräuten aigen vile. Naj, gubbar, ja har andre planar u ja vill allt var me u bestämm när de skall bjär till. Um ja inf far gift mi me Främul, trålen, så livar ja läik så gänn sum a kalslaus gammel källing äi hail min täid!"

Torbjörn gaped me käpen hängnes långt ner paknäiar. De gick en stund förrän han kund samble si: "Släik grillar matt Päuken ha sätt äi häude padi. De gar inf an att en fräiburen mans dotar, sum jär av go släkt, laupar ihop sum a sväin me en träl. l Frejas namn förbjaudar ja di till u ha någ u gar me iss trålen i fortsättningen. Na fart du allt ret ditt läil håud ättar de sum vör har gärt upp!" Di gick frän bore arg u galne trots att de var mair skyr kvar i bunken.

Ättar någie dagar kom en böinman räidnes   frän   Fornarve  för  u framföir fräiaräie. Da han kom in pagarden  innföre standtäunen bäi Lambelarve laupt Främul pläuslut fram imot han me svärd äi handi. Hästen raist si pabakbaini u kålen falt kavel yvar and u damp äi back­en me en duns.  De bar si int bättar än att han braut nacken av si u där blai han liggnes hailt äuten läiv äi.

De blai ett haplit allarm. Torbjörn vidd dråp trälen pafläcken, men någie av kalar tyckt att han skudd fa laup sum fridlausar pahaidi. Orädd u dräistu försvared imillar-täid Ingeborg sin skyddsling, u till släut fick ha farn till spar hans läiv u därtill lug mansbot. Ha maint paatt Fråmul me säin gärning hadd väis att han int var a källing åuten en raidur kal. De var skamlaust att en släikar man skudd behöiv ga i träldom. De aind vitue sum di kund går var till erkänn hans mod u dräistuhait ginum u går han till en fräiar man. Ainväist sum drupen ho-lar or stainen gick ha pau gnarged u gniked sum a torrt vagnshjaul äuten  smöre.   Till  släut  bated Torbjörn int håir mair äuten han gav upp u sagd till na att ha skudd fa sin vil fram barr ha vidd tig pa si.

Man gärd Främul till fräiar kal, u för till bekråft uppgärelsen klunked man dricke or ain ölstunke me bad bomärk u runristningar äi. Man gynt rust me anstaltar för brylla-upe. De var imillartäid mang äi bid-lage runt ikring sum rusked pahäude u undred va lains de skudd ga me Lambelgardsläktis framtäid me en släikar mag.

Pahausten gärd man bryllaup i tre dagar u sen livd ungfålki lycklit pagarden i all säin dagar u allt gick dum väl äi händar. De sägs att daires ättarkummrar ännu bor pagarden, men nå för täiden jär de int langar någen sum tankar paatt di härstammar frän en träl, sum var invandrare.

Början av sidan