|
|
|
|
De händäd si när en bond var ner i sin hagen för ti säi at um säin kräki sum'n hadd äi baitar. Han gick där äi hagen u säugd pa säin ker päipu. Han gick äi tankar u glåimd ti dräg äi päipu sått ha slucknäd. De var mik förarglit för'n ettarsum än int hadd någ elddont mässi sått'n kund tänd na igen. Da fick bondn säi att de löist äi skogen naug bäi. Han gick däit u fick ti säin förvåningg söin pa en krumryggar gubb me langgt bölgnäs skägg sum sto u röird me en langgar käpp äi a gröite, sum sto u påttläd pa eldn. Bondn gick fram ti gubben u bad att'n skudd fa eld för ti tänd päipu säin, men gubben svard snarvt: - Naj, de fart'u inte! Men bondn gav si inte, u fyst ettar a stunds diskjuss fram u tibaks gav gubben me si u pluckäd fram eldstål, flinte u tändvid. Han slo sen eld sått snaikstar flaug vitt umkringg. Bondn fick eld pa päipu säin u gynt ti ga tibaks till sin hagen. Han hadd läikväl int hinn så langgt förrän han håird gubben skräiä: - Håir du, kumm häit u pluck bårt grumsn sum däu läggd äi mäin gröitu! Bondn gick tibaks u käikäd ner äi gröitu, men han kund int säi någ sum int skudd var äi gröitu, så han gick sing väg igen. Gubben ropäd pa'n flair ganggar att'n skudd kumm tibaks, men bondn bröidäd si int um gubben, sum var så snarvar u ojälpsammar. Han gick bårt ti säin korna igen. Men när'n sen skudd dräiv haim dum för ti mjölkä, da vidd di int gi si iväg va mik än änd manäd pa u byffläd pa dum. Bondn fick ga haim äutn säin korna den kväldn. Pa mårgn dagen ettar var bondn tibaks äi hagen för ti säi ettar säin illbattie korna. Han gick bårt i skogen för ti säi ettar um gubben var kvar. Gubben var bårte, men kvar pa asku sto gröitu. När'n käikäd ner äi na sag han att ha var fylld me sylvarpenninggar u gulldukatar. Gladar i hågen to bondn gröitu me si haim för ti käik nemre pa sin fäin skatt. Pa kväldn fylgäd korna snällt me haim sum di bräukt gärä. När gröitu hadd blitt borttagi fran asku hadd förtrollninggi släppt. Bondn försto da att de var ett skogstrull sum'n hadd möit inn äi skogen. De väisäd si att skattn var så storar att'n gärd han till en räikar kal. (Hämtad från Sägner från Gotland, 3:e samlingen av K.G. Andersson och översatt av en studiecirkel i gutamål i Göteborg). |
|
|
