Bysar, trull u en naken präst
jagnäs ginum skogen.
Upp äi kohagen lag
de en stäurar gråstain, han var minst tre metar äi diametar. Um den bjässn håirdä
vi sägäs att han skudd vändä si um när han luktäd färsk bröilukt.
Varende morgen när vi haddä någu färsk bröiskäive me uss när vi gick till
skolu så läggdä vi en bit pa stainen. Int vänd
han si um för de.
Da tryckt vi fast
nästen a halv skäive pa spittakle, men da bainädä vi iväg för brin-nande läive
u pa lagum avstand sto vi da andlaust för att säi va sum händ skuddä. Int vänd
han si för de!
Vi kund jo int sta
där haile dagen, vi skudd jo iväg ti skolu, men pa kvälden var de spännande.
Hadd en liggä u luktä pa bröe en hailar dag matt än väl ände ha snot pa si
någe. Pyttsan, stainen låg där han låg. Vi var u söinädä årdentligt ska
I tro, för pa kväl-den haddä vi täid.
Men så kom vi
yvarains um att int åffrä mair brö pa han. Vi tänktä u att kanske han skullä
kännä lukti just när di kom äut ör ugnen. För da var de brölukt skall I
tro, men int kundä stainen kumm till ugnen u int kund ugnen kumm ti stainen, så
han fick väilä i frid för uss.
Vi haddä en smid
i närhaiti u han tyckte de var så rolit u kum in ti Far u pratä um vintakväldar.
Da sat vi allihop kringg den store ypne späisen me den stäure u langge gräupacken
sum säidi var på den täiden. Ja, da vara karar i prattagi u smiden han skuddä
da alltit varä värst, så de blai de aine värr än de andre. Men när de blai
för spökaktut, da var de ja sum kräuptä äi sängg u hylldä döinu yvar
hude, ja tråistä int håirä slikt.
Mens smidens källinggi
u a annu ain skudd sen pa summan äut äi skogen u pluckä bär, de var en bra
bit bårt. Rätt sum de var fick di säi en naken varelse kumm jagnäs ginum
skogen. Källinggar till u skräiä u ga pa i stor förskräckelse. När den däre
varelesen fick säi att de var fålk äi skogen, da blai han nästen räddar han
u, för han gåimdä si bakum ett träi u så ropädä han till källinggar
"Var int rädda gott folk, det är bara kyrkoherden från Sanda".
"Å, Herre Gud, säir han så
äut", skrek di me anden i halsen u så iväg at haime så mike di kundä
laupä.
Saken var den att
prästen bräuktä badä i sjöen u de hadd än gärt den dagen u. Han hadd läggt
kläidar äi kärru. Så fick hästen sta laus på strandi som vanlit, för de
var en gammel trogen häst. Men hur de nå haddä gat till så blai han räddar
för någe.
Ettarsum han visst
vägen haim tyckt han väl de var bäst att sättä si i säkarhait där. U
ettarsum de gick en stor krök pa vägen trodä prästen att de skudd ga bra u
laupä yvar skogen u så gäinä rakt pa hästkraku. Int visst han um att de
fanns källinggar där sum han hald pa ti skrämä läive ör. Förrestn var väl
int prästen så livad för u kumm sättnäs haim ginum sokni splitt naken
heldar.
Pa den täidn
skudd mänskar ha kledar pa si i vattne, annars behövs de nå bäre en läiten
lapp. Men smiden, sum taltä um hur skrämd hans källingg hadd bläit, var
argar för di hadd välträ äut all bäri i förskräckelsen, när di ändå
hadd vart så langt.
Men da kund ja int
tig länggar äuten ja sa, att så toku sum han var u talä um bad bysar u trull
så behövdä han int någe sylt hällar. Förresten var ja så räddar um kväldar,
så ja tråistädä snart int ga äi skolu för vi fick sumlie kväldar haldä
pa ände till klucku fäire pa kvälden. Sen skudd man iginum haile den store mörke
skogen pa vintan.
Da tyckt han läikväl
synd um mi u så sägdä han: "Naj, naj, mitt läile ban, int vill ja skrämä
di naj, kumm u ga me mi haim så skall däu fa någe gutt. U de skall ja lugä
di att mäine tösar skall fa ga me di haim igen".
Ja, ja visst nuck
ja att han alltut haddä en karamellpuse ute äi smidu, u de var så u. Äute äi
ett gammelt skåp i smidu lag de en puse me karamellar, haile pusen fick ja nå.
Pappere var svart som sot, men va gärdä de äi en läiten banmage?
Far bräuktä sägä
att läite lort ränsar magen, u de trodä ja da, u de tror ja nå. De där
karamellaar haddä nuck smiden pluckä äi mange ganggar da han pustädä a
stund me smidä. I all fall så fylgäd tösar mi haim bäggi täu, för di haddä
da oskaplit snälle ban, smiden u hans källingg.
Ja, nå finns di
int mair, någen av dum. De var väl mainingen att man skuddä fortsättä där
di släutädä u varä goar u jälpsam. Kanske de int vart så hailt me de, för
nå bäre man sitar äi en rullstol, u int däugar man till någu nytte.
Ja, adjö nå,
augu skall väilä a stund, kanske ja kummar igen u pratar a läit stund.
En
gutamålsberättelse skriven av Agnes Petterssson från Homa i Stenkyrka för
Lasarettets Allehanda och publicerad i Gotlands Tidningar den 1 september 1994
(Av en bild i tidningen att döma torde berättelsen ha varit publicrad någon gång
i början av seklet).
Början av sidan
