Ett
gammelt gotländskt storbryllaup.
Fräiaräie
Fyst bude
De andre
Vastäden säir si
för
Fräiaräie
bläir fullbordä
Förlugninggi
Fästgåvar
Trolovninggsdagen
Körkgangg
Bryllaupe
Dagen bestäms
Mefylgdi
Gåvar
Man gär fäint
Löisninggi
Allt gärs i årningg
Måigråitn
Bryllaupsdagen
Magafärdi
Väigsli
Sänggladininggi
Bryllaupsmiddan
Staikstriken
Kållekt
till bryllaupshjälpen
Bräudpares
skål äi gråitn
Pannkakssäupn
Middespaus
Bräudgåvar
Tedrickningg
Bryllaupsdansn
Man ser bräud
Kvällsmat
Man dansar
kronu av bräudi
Man gar till väile
Andredagen
Haimkumstn
Någle år har rinn bort sen vör
säist var där bäi Vastäde. Gammelfolki har blitt gamblare, men di livar ännu.
Mörti, sum jär ett gammelt hallfjållut häushjon, sitar ännu för de mäst
framför gräu´u me säin misar äi famni, u läil Pettar, han sum me täidn
ska bläi bond pa gardn, han har vissarligen vax till, men int mair än att han
ännu räcknäs till smasorkar. De vippre Ann-Greten, ha jär alltraidu gift u läikäs
gutt me ti varä häradsdomarns sunkune. Ha har till u me allt fat en läitn
sork, u hail släkti har nöili vart haim bäi na pa bansöl.
Systri, läil Gartru, ha hadd
stänn kvar bäi na, när all di andre hadd raist haim fran kristninggskalase, u
nå sitar ha äi finstarhule me säin tjaugå u finggrar band, vackre manggfärgne
ullband. Ann-Gretn spinnar värkesgan till a nöi kållå. Me dain baine trampar
ha rucken, me dann haldar ha vaggu äi gangg u nynnar sakt undar täidn:
Korpen
gar äi ängge u slar,
ättar gar kraku u räkar.
Ekånnen lässte, u råttu drog,
u stäur månsn han kåirdä .
Gartru jär nästn vaxi nå.
Hailt nöili har ha stat äi kor. Imillat kastar ha säin blickar pa de läil
undartingge äi vaggu. Da fallar ha äi tankar u dråimar, u bandtjaugu sinkar
ner äi knäie.
Um en dvärg någu nat hadd
spinn a dvärgnät yvar sänggi hennes, da hadd man inmarut bräukt höit at na
me finggre u sägä: “Naj, naj, Gartru! Jär hä alltraidu så langgt lidä? Nå
kumbar snart en fräiare till gards”. U när ha jetäd äpplar, da hadd ha
allt i smöig bräukt skjaut me kännar upp äi vädre, ättarsum man sägd att
kännar flaug at de hålle, sum hennes tillkommande bode. Men när ha fant a
hailt gröinkånn äi bröie, da bröidäd ha si int um ti lägg kånne yvar
durkarmen såsum tjanstpäikar gärd äi häuse, för ha visst allraidu att ha
int skudd bläi givi at någen äi grannlage, givi till någen av daim sum kund
tänkäs ti kumm fyst in ginum duri. Ha visst allt att bärr söinar till
traktis storböindar skudd tråist si till u tävlä um hennes hand, dränggar
fran gamble u räik släktar. U sånn fanns de knappast nestgards till Vastäde.
Sum andre päikar kund ha int lätt bläi ti dråim um sin prins av England,
sum'n singgd um äi a gammel väiså, u de händed, att ha um kväldar smöigd si
äut u båigd knäi bäi de gamble multne gardskåsse u bidäd för sin
tillkommande, pa sam väis sum ha visst, att andre päikar bräukt ga äut äi
skogen u fall pa knäi u bid att di skudd fa den, sum di tyckt um. Kåsse raist
si haugt u majestätiskt yvar all häusar u byggninggar pa gardn, u Gartru hadd
de mik kert. De var gardns helgdom, u aldri glåimd ha ti sop den slitne
stainrundln rain kringg fotn.
I sokni nest intill lag en stäurar
u goar bondgard sum haitäd Aumunds u håird till en bonde av gammel u go släkt.
Han hadd bärr ett aindeste ban, sunen Thomas. I daglit tal kalldäs han för
Aumunds-Thommen, ellar bäi haugtäidliare tillfällar för Thomas Aumunder, pa
sam väis sum faren u hadd namn ättar gardn u kalldäs för Aumunder ällar
Aumundsfar. Thomas var i den åldan, att han bord säi si um ättar ett gutt
gifte. En dag sägd han till mori säin: “Lains tyckar mor um Vastäde-Gartru?”
U da hadd mori svare: “Vör far radgär me far u faffar”.
En
täid därättar var de bankristningg äi en gard, u där var bad Vastäde u
Aumunds släkt. Thomas u Gartru hadd stat faddar till de nöiföid bane. Di hadd
da blitt par, u ainlit täidns sid hadd di gitt varandre faddarskyssn. Saint pa
kväldn fylgd Thomas Gartru haim till Vastäde. När di kåm till luku, sägd
ha: “Naj, nå fart däu vänd um. Di kund fa augu pa uss”. “Skudd de var så
faslit da”, svard Thomas u gräind. “Ännu har ingen set någen av uss
Aumundskalar kräup äi rängg”. Hand i hand gick di därättar in pa gardn. Häusfolke
hadd allt gat till sänggs, all äutn gamble mumme, sum sto u spaid äut ginum
svaipen me ett tranlukar äi handi. När unggfolki hadd kumm fram till duri, släppt
Thomas töisi u räckt iställ handi säin till
hälsningg at gamblu. Men källinggi
to na inte. Brisu sag ha pa'n u sägde: “Naj, lätt mi vite, vaim däu jär
fyst”. - “Söins de int pa mi da?” svard Thomas muntat. “Hart däu
klaffartungge u?” klippt källinggi av. “Naj, Vastädemor, klaffartungge har
ja inte, men ja har fat håir för jämnan att ja skudd var faffar upp äi
dagen”. Gamblu löist han da i ansikte me sitt lukar u granskt han me säin skäum
augu. Så räckt ha han me en gangg säin läil handi sum darräd u sägdä:
“Gode Gud, da jäst däu Aumunds-Thommen jo?” - “Jasså, mostar to ret pa
mi. Da kansk de nuck jär sant u, de andre sum faffar sägdä?” svard Thomas
inmarut. - “Va har faffar din sägt för sla da?” frågd gamblu. “Jo, han
sägd, att um ja ärnä mi till Vastäde u fräiä, så skudd ja lagä, så ja
int kåm för saint. De hadd han gärt”. Da ypnäd Vastädemor duri pa gain.
“Din skälm”, sägd ha glatt, “Däu jäst da ackurat sum din faffar var, läik
roli u läik kråskar. Kum in ban! Gud signe jer bäggi täu!”
När Thomas sainare raid mot
haime, var han gladar sum en spelman. U de var int någ ti ank pa, för den sum
hadd blitt godtagen av de klok u stolt Vastädemor, han behöivd int var räddar
för ti bläi avsnestar, um han en gangg kåm sum fräiare pa allvar.
Täidn gick. En sundesättarmiddag
äi gynningen pa advent kom en främnes sjuss kåirnäs i gard bäi Vastäde.
Inn äi stäuu blai de nå ett faslit flas u flängg. Pallar u kränkar ställdäs
i årningg, sänggdöinar sletedäs till, u fräuntimbrar vänded i hast säin förklar
me retsäidu äutat. Sen sättäd di si allihop ner u försöikt u int ti låssäs
um någe. Duri gick upp, u in staig en gammel man sum sag mik värdur äut. De
var Adagar, u han var mik akten i hail Thomas Aumunders släkt. Han hadd till u
me vart settinggsdomare en täid. När han hadd gat ikringg u slat i hand, så
bidäd unggmor att han skudd sit ner pa stoln. De fanns int mair än en stol äi
räume, u de var en stäurar haidar ti fa sit pa den.
När gästn hadd tat en klunk
ör välkumstn, främd han strax sitt ärende. Han var sändn, sägd'n, av den
haidarlie u förstandue fadar Aumunder ti bid um häuses ungg dotar till hustru
at sunen hans Thomas. Vastäden tackt för bude. De var ett gutt bud u en stäurar
haidar för han u hail hans häus, sägd'n, men töisi var ju ännu bärr ett
ban u int mo´i för ett gifte. “Bror har ret”, svard böinmannen u smaledä,
men um vör gir uss till tuls, så bläir ha väl me täidn gammel nuck”. Någ
mair blai int ård si äi saken iss gangen, äutn förtalninggsmannen to avsked
u for sin väg.
Men nest sunda kummar han allt
tillbaks igen. Nå jär han i fylg me ungg Thomas Aumunder, sum jär äutkledar
äi en haugar silkeshatt, blå kledestråie, blommur silkesväst, knäibyxar u
skoar me blank sylvspännar. De krävs u att fräiarn jär fäinar u uppför si
belivsamt, för han jär äutsätten för en grundli granskningg. Far u böinmannen
pratar um summarn sum gat, unggmor pratar me Thomas, u gammelfolki kummar äut
ör kammarn u hälsar pa främnes. Mörti rännar av u an pa golve u stäurler.
Tåvli jär ha, u tåvli ser ha äut. Päikar äi häuse u gardsdrängen kummar
u in för ti käik pa fräiarn.
All ser äut ti var nåigde,
bärr läil Pettar star ainsummen för si självar äi a rängg u bylkar. Han jär
int nåigdar. Han begräipar nuck sjäsen. De har kumm en sån där främnes kal
föräut u tatt bort Ann-Gretn, u nå kummar där en till u vill ta Gartru u, så
att han till släut skall bläi raint ainsummen. U all ser di äut, sum um di
vidd tack till. Sorken tappar humöire, mumblar någle respektlaus ård millum tändar
u gläidar pa dur.
Ättar de att främnes fat läit till bästar
kummar dotri in, hälsar u näigar si. Ättar a stund gar di ungg täu äut äi
kryddgardn för ti fa taläs bäi ainsumne a lånå. Far u mor gar da hänn till
vindauge u käikar ättar dum. De söins grant, att bani jär goe vännar, u att
ärende hadd vart äi puse förrän de kåm i säck. Far gir mori ett augenkast,
u när Thomas kummar in igen, räckar unggfar handi at'n u sägar: “Vör far
tack för tillbude u tänk yvar saken. Töisi jär int gammel nuck för ett
giftarmål. Ha däugar jo vasken brygg ällar bakä”. Thomas buckar si u
svarar, att de int jär så bråttom me giftarmåle. Han jär ju unggar. I all
fall jär han klokar nuck u int tal um va faffar hans hadd sägt.
Sen tåivar de av en täid, u
de ser nestn äut, sum um'n int tänkt pa u fullfylg fräiaräie. Men en dag
nest summar sättar Vastäden russi för raisvagnen u akar självar till Aumunds
ti “säi si för”, sum de kalldäs, u nå har han töisi me si. Ett giftarmål
millum bondban var en allvarli sak. Um någen giftäd in si pa ett fattit ställe,
så sinkäd han pa ranggskalu, u vasken han ällar hans ättarkumrar skudd kanhänd
pa seklar mäkt till u arbet si upp igen.
När främnes hadd blitt
spenderne ättar gammel sid, gick Vastäden u Aumunder äut för ti bese gardn,
d.v.s. häusar u kräk, vagnar, silar u andre raidskapar, tunar u grindar, akrar
u änggar, baiteshagar u skogsmarkar. Di gick bårt till vädarkvänni u ner
till vattensagi, di sag pa lambgifti u såidesplassen, pa båtar, fiskdomt u
mair slikt. Vastäden låsstäs sum um han hadd vasken augå ällar åirå, men äi
tysthait lägd han märk till allt. Aumunds var en goar gard u mänskar var ett
kännfolk. I sitt hjärte var han mik nåigdar, men de lättäd han int någen märkä.
Tvärtum sag de äut sum um han räcknäd me ti fa en ännu bättar fräiare at
dotri säin.
Inn äi byggningen pluckar
Aumundsmor undar täidn fram släktis sylvsakar u andre dörbarhaitar u väisar
häuses förråd me linne, sänggkledar u slikt för läil Gartru. Men töisi
ser bärr olyckli äut. Ha förstar si ännu int pa slikt. Ha jär ju int stort
mair än ett ban, u så ret sum de var slar ha armar um halsn pa säin kummande
svärmor u sägar: “Ja bröidar mi int um de. Ja tyckar så faslit mik um
Thomas”. Da bläir Aumundsmor röird u tar na fast u innarlit äi famni u sägar
gangg pa gangg me tårar äi augu: “Gud välsignä di, ban, Gud välsignä
di!”
När Vastäden u dotar hans någle
täimar sainare gläidar mot haime, har de ännu int blitt någ bestämt si, u någ
beskeningg pa fräiaräie har int blitt sägt si. Men stundi gynnar nå kumm
nemre när saken skall avgäres.
Nest sunda sadlar Thomas den bäst u mest
letlaupne kampen pa gardn u sträikar iväg till Vastäde äi räivnes fart. Nå
kummar han int oväntnes. Dränggar star bäi stallsduri för ti ta imot hästn,
u far självar kummar äut pa trappi u hälsar fräiarn välkommen. Garsfolki jär
sambläd inn äi stäuu, u läil Gartru smaler u räckar fram välkomnesöle
till Thomas äi bäst sylvarpuckalen äi häuse, en gammel fäinar bäkare me
gardns bomärk äi en krans me fäint rissne runar. Ättar en stund föirar Vastäden
självar fräiaräie pa tal u frågar dotri, um ha vill ha issn hjär Thomas
Aumunder till sin äkta man u träd äi brudstol me han. Ha näigar si u sägar
ja, bäggi unggdomar räckar varandre handi, u fräiaräie har nå blitt
fullbordä.
Förhållande millum häusfolki
u fräiarn bläir därättar me ains mik hjärtlit. Thomas håirar ju pa sätt u
väis allt till häuse. Gammelfar samtalar längg u allvarlit me den kommande häusmågen,
Mörti väisar all säin kattar för han, u läil Pettar bjaudar av han pa
finggarkrok.
Äut äi köke påttlar gröitu
me fräiargråitn. Den jär obligatorisk. Sainare pa kväldn smöigar si di ungg
täu ainsumne äut pa gardn. De jär en still u lugnar augustikväld, u månskäivu
löisar stäur u grann millum träituppar. Äutn ti säg ett ård star di längg
tet ihop. Så tar Gartru fästmannen sin äi handi u gar bårt till gardskåsse
u fallar pa knäi. Thomas star still där en stund, han har aldri båig knäi förr
någen annstans än bäi altarrunden haim äi sokenkörku. Men han kännar si så
förundarlit vaikar äi kväld, u så sinkar han u pa knäi u läsar tyst ett
Fader vår. När di raisar si upp igen famnar han häftut um na u sägar: “Gud
välsigne di, Gartru, Gud välsigne di!” U da vändar ha ett par banaugu me tårar
imot'n u viskar: “Va du jär läikar mor däin, Thomas”. Någ vackrare kund
ha int ha sägt till'n i de stundi, för um de var någ äi hail den väid världn
sum Thomas avguded, så var de säin mor.
När di hadd jet fräiargråitn
u singg en aftnpsalm, sum'n gärd all kväldar där bäi Vastäde, kom di
yvarains um en bestämdar dag, da förlugninggi skudd varä. En av tjanstdränggar
blai nå tillsägdar ti laid fram Thomas hästn till trappi. Sen sägd fräiarn
adjö, svinggd si raskt upp äi saln u raid i sakt mak bårt fran gardn. Int i
flyg nå, han lämnäd ju lycku säin kvar ättar si bäi Vastäde.
Fästgåvar
När täidn för trolovningen
kåm nemre, raist Thomas ättar gammel sid u bräuk till böin för ti kaup fästgåvar:
bok, dok u ringg. Iss tre gåvar fick all bräudar, även di fattiste. Men
Thomas Aumunder, sum håird till stäurböindnars klass, mat var betänktar pa
ti kaup flair. “Rigalt skall de vare - kust va de vill” jär en årdsid, sum
int jär alltför obekantar pa Gotland. Fyst gick han därför till gullsmidn u
beställd en ringg me bäggis namn äi. Självar fick han ingen, varken bäi förlugninggi
ällar bäi bryllaupe. Så kaupt han boki. De blai egentlien täu: ain psalm u
ain evanggelbok, inbindne äi väit pergamentsband me grant målne hjärtar pa bäggi
pärmar. Äi dain hjärte sto årdi: “Min vän är min” u äi danne: “Jag
är hans”. De var vackre u dörbar böikar. I daim skudd man läs i hail sitt
läiv, u daim skudd man ha me si äi kistu, när man var döidar. Därättar
kaupt han a raudblomu silkesdok u en stäurar persisk sjal, säidentöig till a
kålle u därtill a svampdoså av sylvar, ett par åirhänggar av gull u en läitn
runtar ask me sockargröin äi. Thomas far var int knusslur nå me penninggar.
Han hadd en hail dail pa kistbuttn, u man hadd ti välä millum täu sakar:
skadu ällar skammi, för gåvar skudd sen väisäs för all mänskar. För
restn var de ju int heldar bårtkastne penninggar, ättarsum alltihop skudd kumm
häuse tillgodo, u för fästmåiu var de a stäur äre ti ha fat haidarlit pa
handi.
Undar täidn sat Gartru haim bäi
Vastäde u saumd a par husar me grann husband at keresten sin. Fästmannen skudd
u ha a skörte äi gåve, men de bidäd ha a främnes kvinnfolk ti söi, för älles
skudd ha fa fäll läik mangg tårar när ha blai hustru sum ha hadd sätt nålstyngg
äi skörtu när ha var fästmåie.
Äntlien var da den äutsättne
trolovningsdagen inne. Thomas u hans föräldrar glaid da i fylg me förtalninggsmannen
pa förlovningskalas till Vastäde, u där var fästmåius nemest släktinggar
samblede. När välkumstn var drucken, raist si gamble Adagar, förtalninggsmannen.
Haugar u allvarli ställd han si länggst framm äi räume. All sum var där
sambläd si nå ikringg han ättar rangg u värduhait, kalar pa dain säidu, källinggar
pa dannu. De blai en mik haugtäidli förrättningg, u när de så småninggum
blitt så tyst äi stäu´u, sum um ett spöke gat ginum räume, gärd Adagar me
haugt u kraftfullt gammelmansmål fylgnes tal:
“Det är allom veterligt,
att människan, skapelsens krona, av den allerhögste Guden i begynnelsen efter
hans beläte gjorder är. Av tu slag skapade han dem, man och kvinna gjorde han
dem. Detta var ett vist och gudomeligt verk, förthy att därigenom vårt släktes
blomstring och bestånd för evärdelig tid betryggat vart och stort samförstånd
och lycka beskärdes jordene. Emedan nu denna unge mannen, ärlige och förståndige
Thomas Aumunder, och denna unga kvinnan, Gertrud Vastäde, ett dygesamt blomster
i Herrans örtagård, med släktens tillstånd och fulla bejakelse hjonelag med
varandra bygga vilja, så äro vi här tillstädes för att bevittna och
kvittera deras trolovelse. Stånden här fram!”
Fästmannen u fästmåiu trädäd
da fram mitt pa golve u di räckt varandre handi. Trolovningsförättarn lägd nå
säin hygre hand till paslag yvar daires u sägde: “Jag haver den äran och glädjen
att stadfästa edert förbund, som må vara oupplösligt i evighet, tillönskandes
eder den Allsmäktiges nåd och välsignelse”.
All di andre gick sen fram,
tok di ungg äi hand u sägde: “Guds nåd u välsignelse!.
Sen yvarlämnäd fästmannen säin
gåvar, sum han hadd äi ett skräin, sum var grannt mål si, de s.k. gåvskräine,
u så var de haugtäidlie förrättninggi släut.
En släik trolugningg ättar
reglar var laggild u kund bärr låisäs upp ginum äutslag av domkapitle i
Visby. Um de da händed någen gangg u skilsmässu berod pa fästkvinnu, fick fästmannen
tillbaks säin gåvar. Var skuldi hans, fick ha behald dum sum vedarlag för att
ha hadd blitt skymfi.
Sainare pa kväldn gav Gartru
äi smöig sma presentar till fästmannen me årdi: “Släit daim me hailsu”.
I gamble täidar var de vanlit, att di, sum var nöiförlugne, sen sivd äi sam
sängg yvar nati. Den sidn var immillartäid allmänt avlägdar för längg sen,
u um någen hadd kumm me ett slikt förslag, så skudd gamble Vastädemor ha
slat ifran si me bäggi händar u sägt: “Tvi vale! Äi oe släkti laupar di
int ihop sum haidninggar u sväin. Bani skall prästväigäs fyst u sängglaidäs
ättarat”.
Pa en sundag någen täid ättar
förlovningskalase skudd fästmåiu ga körkgangg för ti väisä presentar, sum
fästmannen hadd gitt na. Kled äi säin nöisöid gåvkleningg, me gåvdoken pa
häude u gåvsjalen yvar härdar sat ha där äi gardns körkbänk, bläddräd
äi gåvboki, luktäd pa svampdosu u to a sockargröin ör den läil målne
asken, för att all skudd se, va haidarlit Thomas hadd begåv na.
Bäggi täu gick sen sum fästfolk
äi flair år. Fästmåiu var ju ännu så ungg, u ha hadd ännu så mik ti ler
si, förrän ha däugd ti yvarta nykelkippu sum häusmor pa en stäurar
bondgard. Men bryllaupe, den stäur dagen äi daires läiv sum tillstundede, var
dock ständut äi daires tankar.
Sum läsarn kanhänd allt har
märkt, jär de töidlit att de sidar u bräuk, sum nå har blitt beskrivne, har
säin röitar äi bryllaupssidar fran haidn täid. De krångglue förlugninggi jär
uppenbarligen en rest fran gamble täidars bryllaup. Den gamble förtalningg-smannen,
släktis huvudman, ser nästn äut sum en präst, da han me handslag u allvarlie
ård äi vittnars närvaro lagfästar förbunde millum partar. Den tanken bläir
störktar av den sidn, att di ungge de nati skudd väil äi sam sängg u av de
umständuhaiti, att trolovningsban blai ansede sum äkte u hadd fullar arvsret.
Annlains var de me di stacklar, sum hadd blitt gärd äi lönskaläge. Di blai
ansed sum dravelsunggar u kåm sällan ällar aldri till haidars.
När kristendomen spraidäd si
hjär pa åien fylgd nöie sidar u bräuk me, u äktenskape blai int länggar
anset ti vare fullt laglit ingangg förrän de hadd blitt knöit si ättar de
reglar, sum bräuktäs blant andre kristne folk. Därför har u, um än nå äi
sainare täidar, den gamble haugtäidlie trolovningen kumm ör bräuk. De kan ju
u vare nuck me ett bryllaup. Skudd u de bläi omodernt en dag, har man ju alltut
de mest primitive av all bräuk igen: ti laup ihop sum sväini. Men de kummar
nuck ti dråig någe, förrän Gotlands bondfolk bläir moe för den sortens
civilisasjon.
Bäggi
familjar, sum nå skudd bläi släkt me varandre, radslos, u till släut blai de
bestämt si, att bryllaupe skudd haldäs ättar gammel sid äi bräudis haim
undar septembar måne, andre torsdagen före den hailie Michaels dag me
haimkumst bäi Aumunds pa laudagen därättar. Till u anstalt me ett stäurbryllaup
da för täidn håirdäs (sum läsaren snart nuck lär inse) mik umtanke u stäur
kustnar, för att int tal um allt arbete u besvär. Men de gick dock letare, än'n
skudd tro, för'n fylgd
stranggt gamble tradisjonar, u di gamble visst pa pricken, va'n hadd ti ret si
ättar.
Mens di gick u väntäd pa de
stäur haugtäidlihaiti hadd kvinnfolki pa gardn undar en langgar täid fran
minst läilpäiku till själv gamble mormor me ivar hald pa me ti skaff Gartru
en haidarli mefylgd, tills ha skudd giftäs pa gate. Di häckläd u ramsäd u
kardäd u spant, di bubbinäd u ränd upp u vävd dain väven ättar dannen till
handdokar u laken, till pudar u läktar u döinar, till kållar u stubbar u förkel.
All färdue kledar u töigar lägdäs ättar hand ner äi de stäur värninggskistu,
en döirbarar möbel, gärd av aike u pröid si me fäint konstsmäide. Alltihop
håird till en haidarsam mefylgd, u de däugd int för a dotar till en välbärgen
bonde ti kumm bär äi bräudsängg.
Pa sumblie ställar var de
vanlit, att bräudi någle månar före bryllaupe gick fran gard till gard u bidäd
um en tutt hankleull till bosättninggi. Av ulli, sum ha fick, skudd ha saum
hanklar u husar, sum sen skudd dailäs äut sum gåvar bäi bryllaupe. Till ga
gardganggs u tigg si till en ulltutt de var int ti tänk pa hjär bäi Vastäde.
Pa sam väis var de me siden, att bräudi före bryllaupe gick ikringg u bjärd
ihop mjölk för ti gär ust u smör. De var smafolkssidar. I ställe haldäd
Gartru hail ättarsummarn pa me u gär ärmkledar at säin bräudpäikar u
muddar till daim, sum skudd bläi unggmansdränggar. De skudd dailäs äut pa kväldn
före bryllaupsdagen.
Kalar var u äi full gangg me
ti ställ allt i årningg för den kåmmande haugtäidn. Agtaki lagdäs upp ällar
lägdäs nöie, häusar tjärdäs, lid u grindar, tunar u brunnsholkar blai sättne
i stand, nöie salar u sildomt skafftäs, ja, man fälläd t.o.m. en hail hopen
torrträi, sum kåirdäs haim pa vidbacken så att de skudd se räikt u välbärge
äut. För restn träiväds int Nissen pa partn, um'n int skafft en haplit stäurar
vidhop för han till bo äi.
Till släut kåm så äntlien
laudeskväldn, da di skudd gläid till prästn för ti ta äut löisninggi.
Thomas hadd allt kumm räidnäs till gards pa kväldn föräut. Di hadd ju mik
ti radgärä um. Bäi otendagen lägd di nöie kippsilar pa di bäst russi, spänd
dum för raisvagnen u kåird till prästgardn. Vastäden självar fylgd me: han
var ju säin dotars giftoman. Förrän prästn gav sitt tillstånd, att de fick
löisäs för di täu, hadd han förhåir me dum. Pa den täidn var de ingen,
sum fick gift si, sum int kund läs äi bok u svar pa en dail frågar um
kristendomis huvudstyckar. Läsninggi gick bra, förhåire blai kort, u prästn
var gohaiti självar. Vastäden var stoltar yvar bani u läggd upp sex dalar
till prästn u därtill täu till kluckan, sum skudd bär löisninggi upp pa
prekstolen. För ti gär a smul skäl för penninggar gynnt prästn ti hald ett
förmaninggstal till di ungge, men de blai int langgt, för fräui hans kåm pa
sam gangen u bjauded främnes pa ett glas sirapsbrännväin. Sen frågd Vastäden
prästu, um ha vidd var så snäll u ta pa si u var bruttövarske bäi
bryllaupe. De vidd ha gänne, sägd ha, för läil Gertrud skudd säkarligen bläi
ain av di granneste bräudar. Thomas tackäd belivsamt för att ha vidd ga dum
till möites u därättar hälsäd di adjö.
Undar löisninggstäidn fick fästmåiu
int ga äi körku.
Pa fyst löisninggsdagen akt fästfolke
ikringg för ti tingg si tjänstgörande till sitt bryllaup, d.v.s. unggmansdränggar
u bräudpäikar. Di skudd hjär var åte par, fäir av bräudis u fäir ör bräudgummens
släkt.
I goar täid före bryllaupe
skafft di si u all hjälpi, sum behöivdes. De var skaffarfolk, en kokarmor, ett
par kärvaskerskar, en öltappare u någle hästkalar. Daim kalld unggfar u
unggmor själve. Därimot fick fästmannen pa sin lott ti skaff någle goe spelmännar.
Ackurat a vikå före
bryllaupsdagen gärdäs bjaudninggi. Bryllaupsbjaudan var i allmänhait den av
tjänstgörander (marskalkarna) sum var nemest släkt me bräudi, u han hadd en
strevar dag.
Täilit pa morgnen kåm han räidnäs
till byllaupsgardn pa den bäst travan, sum han hadd kunt fa tak pa. Kampen hadd
fat sta pa stall en täid för ti bläi riktut öiskar. Hästens häulag jär pröid
si me blåmmar u band u me en sårts snäckar, sum kalläs för årmskallar.
Mani u rumpu jär pröidlit fletne, u pa rumpu sitar en raudar sidenrosett, sum
jär knutn av ett gammelt käpband. Bjaudan jär kledar sum en riktur bräudgumme
äi silkeshatt, blå jacke, gäul skinnbyxar u kräigarstyvlar me haug skaft u
sporrar. Äi handi har han a kraftu sväipå av lädar me en langgar snärt, den
s.k. smällsväipu. Langgt i förväg har han öv si me ti sla klatsar, så att
di skall smäll sum pistolskott.
När han kummar in pa gardn, räidar
han fram till trappi u klatsar gangg pa gangg. Haj, nå gynnar bryllaupe, klats!
Nå skall de dambä för Vastäde-Gartru, klats klats klats! All äi häuse rännar
nå äut för ti ta imot bjaudan. Han har svårt ti hald si kvar pa hästn, sum
har blitt skrämdar av all klatsar. När han har lugnä si någe, kastar bjaudan
tyglar at en av dränggar, stäigar ör salen u gar in äi stäuu för ti fa
beskeningg. Han bläir bjaudn pa brännväin u öl, men han tar int någentingg.
Han vait, att de bläir spenderingg var stans han kummar, u att den, sum tar för
mike, bräukar kumm slepnäs atar i stäigbyglar. Sen han noge har tat raid pa
daim sum skall bläi bjaudne, stäigar han upp pa sin öistre kamp u jagar bort
fran gardn mens han hail täidn klatsar me sväipu, u möitar han int någen, smällar
han läikväl. Där han skall äi gard, räidar han fram till fastubroi, slar
klats pa klats, så de gir atarljaud millum häusi, u tydrar häftut sin häst.
För de mäst jär han väntn, så att häusfolke har samble si äi stäuu. Man
skickar äut en drängg för ti ta hand um hästn, ryttan stäigar av u gar
haugtäidlit in äi häuse me sväipu äi handi. Äutn ti hälsä u äutn ti ta
av si hattn ställar han si bäi duri u haldar sitt bjaudninggstal, sum gynnar
pa iss väise: “Frid vare över detta hedervärda hus!” Sen talar han um
Adam u Eva i paradäise, um va lains Isak äktäd säin Rebecka u.s.v., u han släutar
me ti bjaud ymsedere ti infinn si um åt dagar bäi Vastäde för ti behaidrä
den ärlie u beskedlie bondsunen Thomas Aumunders föreningg me häuses dygdsame
dotar Gertrud. Bidläxu jär lali langg, u när bjaudan har kumm lycklit till släute,
drägar han en suck u päustar äut. Sen tar han hattn av si u slar i hand pa häusfolke.
Man tackar för bjaudninggi u beröimar tale, bjaudan far någen trakteringg, u
sen stäigar han atar till häst, smällar pa nöit me sväipu u räidar till en
annan gard, u där gar pahälsninggi till ackurat pa sam väis. Så där räidar
han hail dagen fran gard till gard, iblant flair mäil ste till släktinggar äi
andre soknar. När han kummar tillbaks till bryllaupsgardn pa kväldn, jär han
stain åidn u hailt förbäi. Hästn jär u äutåidn. Han jär minsann int öiskar
nå länggar. Bjaudan gar in äi stäu´u u talar me någle ainstakne ård um,
va lains de gat för han, u sen kastar han si pa sängg u sivar sum en stuck
till nest morgen.
Sam dagen sum gästar blai
bjaudne, blai u kokamor hämti till bryllaupsgardn. A kokamor jär alltut a
duktut kvinnfolk, sum gläidar fran dain gardn till dann´n u lagar till kalas.
Så fort ha trädar yvar trösklen, tar ha äutn kräus laidninggi yvar allt,
sum håirar till hennes umråde, u ha gynnar straks ti lag till förterninggi,
sum ska till. Man bryggd u bakäd, man kännäd u kokäd u staikäd äutn atarhälde.
Mal u mältä har man allt gärt, u man har u slakt a par naut u någle sväin
(di var minsann int så stäur förr äi täidn), men nå aukäd matförråde me
en hall stäig lamb u någle sma staikgräisar. Men där blai ännu mair mat.
Dagar nemest för bryllaupe kåm astufolki, d.v.s. folki haim äi bidlage, till
bräudhäuse me sänninggar. Di bestos för de mäst av ett spann mjölk u en
oskaplit stäurar kårge, den s.k. sännninggskårgen, fylldar me oläik
matvarar såsum smör, saffransbullar, semblar, pannkake, a flaskå väin, a
lambstaik u.s.v. Dain´n gav så, dann´n så, allt ättar rad u möiglihait.
(Prästn u andre ståndspersonar bräukt int låim någle sänninggar.) När sänninggsfolki
alltut fräuntimrar fat lämpli trakteringg, fylld unggmor själv sänninggskårgen
till hältn me oläik sårtars kalasmat, sma smakbitar av limpå, ust u kakar
m.m, u därtill sändäd ha tillbaks mjölkspanne till hältns fyllt me öl, sum
skäumd si. De var gåvar u genggåvar, u särskilt di sainare länggtäd bani
mik ättar pa all oläik ställar.
Dagen före väigsli kummar
skaffarfolki. Di jär alltut fäir stycken: skaffarfar u skaffarmor u så
unggskaffarn u skaffarjåmfrun, sum u kalläs för skaffardrängen, u skaffarpäiku.
Di fyst täu jär läit gamblare, mik duktue u erfarne mänskar, helst äutför
släkti, sum skall var sum värtfolk undar kalase. Di andre täu skall hjälp
dum me daires årkar u bestöir: ta imot gästar, bär in matn u.s.v.
Skaffarfolki skall därtill lan upp i gardar allt borsylvar, talldrickar, bäkrar,
drickkannar u mair slikt sum behöivdäs u svar för ti lämnä tillaks allt pa
ret ställe u i gutt skick.
Men de mest bestöire den
dagen har dock unggmansdränggar u bräudpäikar. Di skall pröid bräudhäuse
bad inn u äute, u di matt var täilit pa baini för ti hinn me allt. Inn äi häuse
sättäd di upp s.k. himlar läit varstans: en sum var mik stäurar yvar främlu
länggst framm äi salen, en mindar en äi bräudkammarn u en sum jär ännu
mindar yvar hyllu, sum ölbäkrar har sin plass. Iss himlar var gärd av ett ällar
flair hopsöine väit dokar ällar laken, sum var fästnä äi take me fem späikar,
u sum var pröidne me blåmmar u gröint. Yvar yttarduri späikäd man kransar u
blomslinggar, u pa bäggi säidar um trappi sättäd man ner unggbjörkar ällar
sma gränar äi marki. Yvar läilluku spänd man en valvbuge av lau u blåmmar,
mens man äutför gardsportn sättäd upp en ståtli äreport, u fran yvarbalken
pa den hänggd de ner kransar u grann band. Pa vägbrinkar äutför gardn sättäd
man upp en hail allé‚ me unggbjörkar, sum u, atminstn äi sainare täid, var
pröidne me grann band. De behöivd int var någ tväivel um var bryllaupsgardn
lag någenstans.
Men de viktuste var ännu igen
ti skaff fram, u de var bräudstanggi. De var en mik haug u smäckar gränspäire,
u den gröin tuppen pa den skudd söinäs yvar häustaki pa langg vägar. Man
kvistäd u skald'na noge fran roti ända upp mot tuppen, u där fick yvargrainar
u kvistar sit kvar. Pa täu tridendailar av stanggis håigd sättäd man fast en
stäurar krans, u där yvar pröidäd man na me a slingge, sum var bundi av lau
u ringglädäs runt späiru ända upp till den gröin tuppen.
När stanggi var färdu, blai
ha raist me mik besvär mitt pa storgardn äi a djaupt hul äi marki, sum man
hadd grav där. Bräudstanggi blai pa sätt u väis mittpunktn pa
bryllaupsgardn. Kringg den skudd ryttrar räidä u kuskar kåirä, u kringg den
skudd ungglöidn dansä u bräudpare gär en täur pa bryllaupskväldn, men all
dränggar u sorkar, sum trod att di däugd någ till, söikt ti flas upp äi na
för ti se, vaim sum mäktäd håigst u um de var någen sum kund kläiv ända
upp till kransn. Ti klättre pa de slet u kvadue stanggi var nuck lustut u
intressant för daim, sum käikäd pa, men de var int så behaglit ti var me um
de självar, u därför kalldäs de för ti ”fla katt”, någ sum äi gamble
täidar var a rackargäre.
När dagen laid mot sitt släut,
var allt i årningg haim pa gardn, u da skyndäd si di tjänstgörande till körku
för ti kle den u. Di gärd altre fäint me blåmmar u laustilkar, u di pröidäd
altardoken me ringglar av lindbärslind u me sma blompukettar här u var. Pa säidar
um altre sättäd di ett par sma gränar. Sen ställd di fram bräudstolar pa
korgolve, sum di stråid blåmmar u lau pa. Nå var körku kledi. Till säist sättäd
di någle sma gränar ällar ainar ner äi marki, dails äutföre körkduri u
dails äuföre bräudluku, u sen glaid di tillbaks till bryllaupsgardn. De hadd
vart en tråttsammar dag för unggdomar, men de hadd u vart en mik roli dag för
dum me skämt u skoj u en otli hopen sma hyss. De skudd ju brask för daim u en
gangg.
Haim pa bryllaupsgardn var nå
nästn allt klart för morgdagens stäur haugtäid. Kalar hadd rydd bort all bråte,
sum di tjänsgörande hadd låimä, u di hadd stöir um att de fanns stallräum
för all russ, sum man förväntäd att släktinggar skudd ha me si. Me någle
smasorkar fran astupartn till hjälps hadd Pettar räk u sop gardn så rainar,
att man int kund fa söin pa en laugstilk ällar ett halmstrad där.
Gammelfar, en gangg så unggar
u gevar, däugd int stort till någentingg nå för täidn. Me krampar rygg u
sluckne augu stydäd han si läikväl ikringg för till se till, att allt blai
sum de skudd vare, att di ungge noge fylgd all ärvd sidar. Me ker augu käikt
han ikringg den gamble gardn. Hans täid var förbäi. Han känd säkre tecken
äi kruppen att de atar snart skudd bläi stäurkalas där bäi Vastäde, men
int me kransar u grann band äutn me en väg stråidar me gräne sum laidäd
fran storduri u äut ginum portn bort fran gardn.
Han styded si mot stallsduri u
sto där äi tungg u allvarlie tankar. När augu hans falt pa läil Pettar,
gynnt di skymmäs av tårar. Den sorken var arvingen, han sum skudd bär
tradisjonar u ättens bestand väidare. Tänk um de händed han någ ont! Den
sorken var tuppskotte äi släktis krone. Tänk um han blai nerbrautn av hard
maktar! Sen döitrar hadd blitt bortgiftne så väiläd nå pa hans klain härdar
den mangg hundre år gamble ättens arv me förmånar u tungg krav. Vaim kund
skydd den ker sorken för sjaudom u olyckar, vaim kund gi han slikt stål äi
tanke u vile sum han me täidn skudd fa behov av? de kund int någen äutn Gud
Allsmäktur. Men um släik tankar visst int sorkar nåntingg. Nå tyckt di bärr,
att gamble Vastäden var lustur, ättasum han sto där me knäppt händar.
Undar dagen hadd gamble mumme
me dotri u dotardotri till hjälps lägt säist handi bäi allt de, sum inggick
äi bräudis mefylgd. Di var int glade någen av dum. Aldra minst Gartru, sum nå
skudd ak ifran sitt bandomshaim. Tyst u rolaus gick ha ikringg till all ker ställar
för ti ta avskäid me dum. Ha gick ner äi hagen för ti klapp konar u kalvar
ännu en gangg, ha gick bort till håigardn för ti gi fyli u russi bröi u slet
pa daires mjauk nosar för säist gangen, ha gav hynsi kånn u så havre u vattn
till gässnar, u till säist to ha upp all fäir kattar äi famni. Ha smaled mot
dum, sum um di hadd hemlihaitar ihop all fem. U de hadd di ju u, för a töis,
sum hadd vart snäll mot kattar, ha kund var säkar pa till fa en soli u vackar
bryllaupsdag. Äi skäumninggi smöigäd ha si till säist ainsummi yvar gärdi
bort till körgarn för till se till daires gamble släktgravar ännu en gangg.
De hadd vart hennes gäre varje laudeskväld sen Ann-Greten hadd gläid ifran
haime. Vaim skudd nå skåit gravar, när di var borte bäggi täu?
Tärnar u marskalkar hadd just
skill av me ti kle körku, u nå fylgd ha daim mot haime. En av dränggar to
Gartru äi handi u sägd: “Äi kväld jär ja din fästmanö”. De var u
gammel sid.
När di kåm haim, var där däuk
si till aftensmat äi nöistäuu undar den stäur u grann takhimlen. Gartru
skudd nå sit bräud, d.v.s. ha skudd sit undar spägln me far u mor pa yms säidar.
Sen sat gamblefolki u skaffarfolki u resten av garsfolki ättar aldar u värduhait,
kalar till hygar u kvinnfolki till vänstar. Bäi dann säidu av bore sättäd
si di tjänstgörande par um par me ryggar mot duri. När'n fat skill av me fjällfisken,
piprotskyte u skinku, da kåm huvudretn pa borde. De var måigråitn, sum var
koktar pa hailgröin u mjölk blandi me grädde. De var en goar gråit. Den
bjauds pa täu fat, ett för di gifte u ett för di ogifte. Äi fate för di
ogifte hadd man lägt a böine, u han, sum fick de böinu, han trod man skudd
sta blankar nest gangg. Nå för täidn jär de vanlit, att'n räimar till gråitn.
Um den sidn blai bräuktar bäi VastädeGertruds bryllaup, de jär obekant, men
klart jär, att'n jetäd de måle me en oskapli muntarhait, u att rolihaitar oft
kund var nuck så gråve. Men de var minsann int launt ti kumm me någle
ovituhaitar här bäi Vastäde - u de var int någen sum försöikt de heldar.
De fanns ett årdstäv, sum löidäd så här: de far var skillne pa folk u
langgåiru, d.v.s. pa folk u fe.
När måigråitn var jetn u måltäidn
släut, da var de täid ti ga till väile. Bräudi dailt nå äut di muddar u ärmkledar,
sum jär nämnd föräut, till säin tjänstgörande, u därättar dansäd di
ungge någle varv me varandre. Ättarsum de i allmänhait var ont um sänggplassar,
bädded man vanlitväis mitt pa stäugolve ain s.k. systarsängg at tärnar u
marskalkar. All var tråtte, de hadd ju vart en byltsammar dag, u snart kund'n bärr
håir di jamn andtagi fran daim, sum lag u sivdä.
Täilit nest morgen sadläd bräudgummens
marskalkar säin russ u jagd ste för till hämt bräudgummen.
Hänn bäi Aumunds, där hadd
man undar täidn u lag till ett kalas av nästn sam betöidenhait. Där skudd jå
bläi haimkumst pa laudagen, u till den hadd man bjaud in all familjar äi bäggi
släktar, sum nå ginum iss giftarmåle skudd bläi släkt. All sum var i de
bidlage, sum Aumunds håird till, hadd u blitt bjaudne. Ett bidlag besto int av
hail sokni, äutn bärr av di gardar sum lag naug bäi si, men de kund pa säin
ställar var mangg nuck. Vissarlien kåm bärr täu gästar fran varje häushald,
men haimkumstkalase blai i all fall ett gilde me naug pa hundre gästar. Här
hadd man u bud upp a kokamor u a kärvaskarske me säin biträdar, öltappare u
hästkalar. Här hadd man u klet me äreportar u unggbjörkar, me kransar u
himlar u blåmmar u band. Här jetäd man u gråit, unggmansgråitn, men i den
hadd man inggu böine, u äut pa gardn sto inggu stangg.
Bryllaupsdagen kåm me tukå u
mule. De var ett dålit varsel. Men gammelfar visst pa rad, han. Undar jällen
sat sum vanlit ett björkräis uppstuck si. Sen han me mik ekt u stäurt besvär
hadd fat ner de, fånggd han en av kattar u päiskäd han duktut. Mörti blai
hailt fran vite u söikt me näbbar u kloar ti försvar säin misar. Men de hjälpt
inte. Gubben slo till na me björkräise, så där blai ett haplit gnöil u
jambar. Han, gamble Vastäden, visst nuck, va han gärdä, u han tänkt int lätt
en tåvlingg hindre si. De var besvärlit för han ti fa fatt pa all tre kattar,
sum var kvar, men gubben gav si int förrän han hadd päisk dum allihop. U de gärd
han så ordentlit, så hartuttar rauk um dum. Länggar fram pa morgnen letnäd u
tuku, u snart löist haustsoli fran klar himmel yvar trakti. De blai ett ynskvädar,
sums räckt kalasdagar yvar. Någ anne var ju heldar int till väntä.
En av tärnar kummar nå äut
äi köke u sägar: “Bräudi har vacknä”. Bräudis mor tändar da ett
ljaus, sättar de äi en båitel u gar ner äi källarn för ti hämt en saltar
strämmingg. Ha välar mik nog äut en vackar räunsträmmingg. De jär någ sum
ha gär för ättens bestand. Kokarmor staikar stämningen pa avu rist u läggar
upp'n pa en tintallerk ihop me a skäive vanlit vardesbröi. Ett pa tärnar gar
in me de till bräudi, sum raisar si äi sänggi u tyst jetar upp de, u sen
kraupar ner igen undar säin varm gasfjädardöine.
Ättar någen täime sättar
man russi för raisvagnen u kåirar till prästgardn ättar bruttövarsku. Täu
unggmansdränggar räidar me sum fylge. Framföre prästgardstrappi klatsar di
duktut me säin smällsväipar för ti anmäl sin ankomst. Prästfräui kummar
da äut u bärar pa ett grant mål si skräin, sum bräudkledlsi liggar äi. Sen
kåirar man tillbaks me marskalkar äi spitsen, u så gar bruttövarsku in äi
bräudkammarn för till kle läil Gartru till bräud. De tar en rundli täid, för
bräudi skall ha bränd luckar u - sum de star äi a gammel väise - kles me
tor, me krallar, bälte, käd u band fran hals till bains.
Bäi näitäidn gynt släktinggar
kumm kåirnäs in pa gardn. Skuss fylgar pa skuss. Di haldar bäi den läil äreportn
yvar läilgrindi. Di stäur sänninggskorgar lyftäs av u gis at skaffarjåmfrun,
mens unggfar u unggmor i fylg me sunen gar u möitar gästar, slar dum hjärtlit
i hand u hälsar dum välkumne. Bäi trappi välkumnäs di av
gammelskaffarfolki, u öltapparn kummar me välkumstkannu. Äi fasstäuu tar di
av si yttarkledar, sum bärs upp pa lufte, u när di kummar in äi vardesstäuu
bläir di bjaudne pa välkumstsupen. Kvinnfolki pa säirapsbrännväin, kalar pa
vanli haimbrändar finkel.
Di gästar, sum håirar till
bidlage, kummar läit sainare. Di bläir int mottagne fullt så haugtäidlit,
men di bläir trakterne pa sam väis. Ättarhand sum var u en fat till bästar
gar han in äi nöistäuu u sättar si där blant di andre på langg sittbredar
langgs me väggar u väntar pa va sum sen skall kumme.
Men bort bäi Aumunds äi bräudgummens
haim var de varken tyst ällar still bäi de här lage. Där var de stäurdurr nå
pa morgenkvistn, för därifran skudd äuträidninggi ske. Di langgfarnäs folki
av bräudgummens släkt hadd allt pa kväldn föräut kumm kåirnäs i gard. Nå
kåm di andre, u blant daim kåm u Adagar, bruttbondn, räidnäs pa a gammel u
troi mär. Hail gardn jär fullar me klumpue träiaxelvagnar u sma argsint russ,
sum gräinar u bäits u sparks u slas, sått hästkalar har ett haplit sjau me
ti skill daim at. När gästar blitt välkumne ättar gammel sid, gick di in äi
nöistäu´u, u där to di en läitn mårgbit pa stanäs fot. När allt jär
klart för avfärdi, håigar bruttbondn sin sylvartumlare u haldar äuträidninggstale
sum jär vanlit bäi släik tillfällar, u han gynnar så här: “Hedervärde
unge man, kärälskelige fränder “ u.s.v. Tale inhaldar mangg go rad, va
lains en klokar kal bör hanter säin hustru u släutar me en ynske, att föräldrar
matt fa a sunkune, sum kan söislä daim me kärlaik pa aldarns dag u me vänli
hand lägg ihop daires augu en gangg i daires dödsstund. Han talar myndut u
bra, den gamble settinggsdomarn, u han star där braidbaintar äi sin langg mörkblå
vammelsrock me sitt gra hår hänggnäs äi luckar ner pa härdar.
Skaffarfolki kummar nå me
raissupen u färdknäppen, u så gynnar da magafärdi, sum umtaläs så oft äi
sägnar u äi gamble skriftar, u sum mynduhaitar mangg ganggar har förbjaude,
men sum läikväl i huvudsak har hald si bäi hjär u var ända in äi oe täidn.
Bruttbondn, bräudgummen,
unggmansdränggar u di fläst kalar äi släkti stäigar nå upp pa hästar,
mens kvinnfolki klättrar upp äi säin haug vagnar. Kåirkalen sitar där pa
akbrede framm äi karmen me baini pa silbroi u pruar pa säin russ. Bräudgummen
u bruttbondn räidar nå äut ginum äreportn pa säin sidue u smällfait hästar,
sen kummar unggmansdränggar pa di bäst u kvickeste russi sum'n kunt fa tak äi,
därättar di andre ryttrar, all i par, u säist kvinnfolki äi säin vagnar. Bräudgummen
jär kledar äi en haugar hatt, kort jacke av klede, räidstyvlar me sporrar, räidsväipe
me gröint u rytt skaft. Pa vänstre säidu av brauste har'n en stäurar rosett
av vitt siden. Unggmansdränggar jär kled unggefär pa sam väis, men di har
ingg rosettar. Di andre ryttrar äutgär en grannar blandningg äi blå, gröin
u gra sköitråckar, di fläst har ingg sporrar, u di har iblant salvänggar i
ställ för ordentlie salar. Men allihop så har di kraftue sväipar me nöi u fäin
klatsar av silke ällar hampe. Undar stoj u allarm, sum aukäd ättarhand, bjärar
de nå i väg ste. Magräidninggi har gynne.
Men bräudgummens föräldrar
var int me. Di har ännu mik ti stöir me. De blai så tyst u still pa gardn ättar
de att bräudgumsfylge hadd gitt si av. Men um en stund håirs trampe igen av
russ, sum galloperar, u kraftue sväipklatsar gir pa nöit atarljaud millum häusi.
De jär ett par unggmansdränggar sum har vänd tillbaks för ti inviterä pa
haidarsamt väis gammelfolki u till bryllaupe. Di kalläs för atarbjaudare.
Aumunder u hans hustru, sum int hadd blitt bjaudne föräut, kummar nå äut pa
fastubroi. Di tackar för bjaudninggi, sen vändar di täu säin russ u jagar
ste ättar restn av fylge.
Bäi vart grannlag, sum magfärdi
drägar fram, har man rais en äreport ällar sätt någle unggbjörkar ner äi
marki langgs me vägen. Äi all gluggar u äutför all grindar star nöifäikne
mänskar u käikar pa. Bakum vastar u råir smällar de skott, u de gär de u
undar broar u äi däikar. Magfylge klatsar u allarmar, sått jale skall kunn håiräs
langgt före de att'n kummar fram till gardar. Äi körktånne kimbar man pa
klucku me smastainar: bombombom, bombombom, bombombom, bom! Förrestn så behöivd
man nuck int uppman bräudgumsfylge ti föir oljaud. De gärd di nuck ändå, för
strax för de att äuträidninggi kåm igangg hadd kalar fat int mindar än fäir
supar pa en gangg, nämligen välkumstsupen, måltäidssupen, raissupen u färdknäppen.
En sånn räiklir u hastur spenderingg var hailt avsiktlir. När den fat verk en
stund, skudd var u en kunn bad håir u se, att de var frögd u gläde bäi
Aumunders bryllaup u int någ knussel. Häuses rykte u gammel sid krävd att'n
drack för stäuu bäi ett slikt tillfälle.
När bryllaupsfylge hadd kumm
till Asabackar, de var där sum Bläsunggsgaltn lag u sivd me säin smagräisar,
där håigäd bruttbondn sväipu säin. De var ett gänggs tecken, u nå stännd
hail fylge. Härifran fick int färdi fortsätt, förän man fat bud fran
bryllaupsgardn, att allt där var i årningg för ti ta imot dum. Di var beräid
pa ti fa vänt en täime, men di behöivd int vänt så längge. Ättar en stund
kund'n håir ett avlägset tramp av en hopen russ. De kåm nemre, u snart jagar
där fram mot bräudgummens fylge en hopen ryttrar pa kampar me skäum, sum
flaugar kringg, u me ett oskaplit allarm. De jär bräudis marskalkar me a hail
allmaje unggdomar u dränggar äi fylge. Ryttrar ypnar lidi, u hail skaren
stormar förbäi i rasnes fart sått pinnar u strad flaugar ikringg. Di räidar
runt um hail bräudgumsfylge u stännar sen pa yms säidar um bräudgummen. En
av marskalkar hälsar sen me haug raust fran värtfolki att allt jär färdut äi
bräudhäuse, u att bräudi me säin tärnar orolit länggtar u väntar ättar
sin älskede bräudgum. När tale jär släut, hämtar bräudgummens fyst
marskalk ett matskut u bjaudar pa yvar hail lage.
Ättar a stund håigar
bruttbondn sväipu säin igen, u hail fylge sättar igangg pa nöit. Framföre
bräudgummen redar nå fäir marskalkar, täu fran var släkt, bräudgummens
till hygar. Pa lagum avstand fran bryllaupsgardn sporrar di täu, sum räidar
fyst, säin russ u försvinnar äi ett moln av stöiv. Bäggi täu jär äutväld
ryttrar. Undar flair vikar har di trän var ivist'n dag, u all vait, att de nå
jär fråg um a tävlingg pa skarpen, d.v.s. en kamp sum kan jämföräs me en
sträid pa läiv u död me skarp vapen. Bäggi släktars äre star nå pa spel.
De jär int fråg um hänsöin u barmhärtuhait nå, varken mot hästn ällar
kamratn. Mänskar, sum star u käikar pa langgs vägen, skall längg tal um den
rittn u um han sum to vunstn pa Vastäde-Gartrus bryllaup. I röiknes ränningg
jagar di iväg, u russi liggar sum remar ättar jårdi. När di kummar in pa
gardn gär di en svängg kringg bräudstanggi, saktar av fartn u räidar sen
langgsamt fram till trappi, u där haldar di stille. Skaffardrängen kummar me välkumstkannu,
gästar samblar si äi en krets u bräudi kummar äut äi all sin prakt me säin
tärnar, sum gar för'na. Ha stännar äi duri me bruttöversku bäi säidu. Bräudgummens
marskalk tar nå av si hattn u sägar äi brautne maininggar, att fylge, sum di
väntar pa, nå jär pa väg u att bräudgummen kummar ”med sitt trogna hjärta
fyllt av de ljuvaste förhoppninggar”, u han släutar me en förmaningg till
bräudi till hald han kerar intill dödn, u “intet svikandes honom vare sig i
lust eller nöd”. När skaffardrängen me någle ård har svar pa tale, jagar
bäggi ryttrar bort fran gardn. De bläir nå en tävlingg pa skarpen igen. Han,
sum nöis kanhänd kåm någle hästlänggdar ättar, han försöikar nå till
kumm före. Bäggi marskalkar räidar runt um hail magfylge igen u ansläutar si
sen nemest ättar bräudgummen u bruttbondn, sum hail täidn har färdäs fram
pa säin gamble u lugne kampar äi maklit trav.
Snart håirs de ända bort
till bryllaupsgardn att fylge kummar nemre. En sork kummar laupnäs in äi bräudkammarn
u skräiar: “Nå kummar di. Klucku kimbar äi körku, skott knaldar pa
skott”. Da makar si gästar langgsamt fram mot den läil äreportn, u bruttövarsku
ställar upp bräudi u tärnar äi tågorningg inn äi fasstäuu.
Äi sakt mak räidar nå bräudgummen
me sitt fylge in pa gardn. Di gär fyst a runde kringg bräudstanggi u sen årnar
di si äi en halvkrets äutföre den läil äreportn, sum jär pröidar me mair
blåmmar u band än all di andre. Bräudgummen u bruttbondn haldar still en hästlänggd
framföre di andre äi fylge. Bräudi kummar int äut me en gangg. Ha jär
dagens huvudperson u ha skall lätt all andre vänt pa si a smäule. Till släut
kummar ha läikväl äi spitsen för säin tärnar. När ha har kumm fram till
äreportn, stännar ha mitt undar kransn. Ha jär vackar i dag, Vastäde-Gartru,
vackrare än nåksens äi säin krone av lindbärslind, säin svart sidenklänningg
me den trekantue rosenraud braustpröidnen, säin läil grann väsk me den
brudderne nasdoken, sitt pröidlie gullsaumne bälte u de dörbar fästgåvar:
åirhänggar, halsspänne u fästmåiringen - allt av purt gull.
Bruttbondn tar nå av si
hattn. Tyst u haugtäidlit sitar han där pa sin häst, mens en u annan av hans
langg luckar fladdrar kringg hans gamble ärvördue häude. Han sitar u tigar,
tills de bläir så stille, att'n bärr kan håir lains vindn sydar äi träituppar.
De jär kanhänd de mest haugtäidlie stundi pa hail bryllaupe. Kalar äi bräudgumsfylge
har nyktre till för längg sen, u russi jär trått u råirar si int heldar. Da
lyftar bruttbondn sitt häude u talar: “Jag lyser frid av Gud den allsvåldige
över Eder, ärade brud, över Eder, I bröllopsgäster, och över detta hedervärda
brudehus!” Han talar a lali stund, u när han släutar, jär de knappt någ
auge, sum jär torrt. Sen jär de gammelskaffarns täur till tack för tale. De
har han gärt mangg ganggar föräut, u nå har han gat a hail vikus täid u bättre
pa ett gammelt skaffartal. Han tald myndut u bra, han u, u när han ättar
gammel sid hadd släute me årdi: “Så stigen nu av edra kampar och hållen
tillgodo med vad huset förmår”, så håirdäs en gammel gubb sägä: “De
var mi en baddare till u gär tal, han u”.
Stallkalar laupar nå fram för
till ta hand um russi. Bräudgummen kastar tyglar u sväipu till den fyst av dum
u huppar ör salen u tar bräudi äi famn. En av marskalkar låisar av han spårrar
u slar stöiven av styvlar hans. Da klämmar spelmännar till me en bräudmarsch,
u bräudpare gar in ihop me di tjänsgörande i par u arm i arm, fyst bräudpare,
sen tärnar u marskalkar. Därättar gar äutn nåku årningg daim av gästar
in, sum har kumm säist. Inn äi nöistäuu undar den stäur himlen far bräudpare
sätt si pa täu fäin stolar. Tärnar skyndar si sen in äi bräudkammarn ättar
ett par rosettar var, sum di fästar, dainen pa si själve u dannen pa den
marskalken, sum bräudi hadd äutsäit u bestämt föräut.
När gästar, sum har kumm säist,
pa vanlit sätt har blitt trakterne, så jär täidn inn för avfärdi till körku,
för bräudpare skall ha körkväigsl.
Klucku jär nå elve. Upp äi
luftgluggen star gamble Vastädemor. Läiti u klain jär ha, de runt ansikte jär
vissarligen läit rynkut nå, men augu har ännu kvar sin gamble glans, u ha jär
ännu huvudpersonen äi häuse. Di stäur åirhänggar, den dörbar
gullbroschen, de mikle finggargulle u de svart häudklede, sum var smyck si me
pasöine gulltradar, skvallrar u um de. Bäi na pa hammarbande, sum halded ihop
häuse, star täu bräudpallar. Pa daim hadd ha u mangg bräudar för hennes täid
där äi gardn båig knäi undar väigsli. Men en nöiar täid hadd braut in, u
nå sägd'n att de var modernt me körkväigsl. Konsistorium hadd förårne um körkväigsl,
prästfolki ynskäd de, u di ungg vidd bläi väigd pa de nöi väise. Gamblu
suckäd. Ha var int nåigd me si själv. Ha visst, att um ha u di andre gamble
hadd sätt si mot de här nöimodihaiti, da skudd allt ha blitt bäi de gamble.
Men di ungg skudd imillartäid fa säin vil fram - de var ju daires bryllaup -
men varken ha ällar gammelfar ällar någen av bräudpares föräldrar skudd
fylg me pa de färdi.
Ner äi räumi u äut pa gardn
jär de oro u röirelse. Gästar gär si färdue för avfärd. Hästkalar kummar
laidnäs me räidrussi, u farskjauti kåirs fram. En av unggmansdränggar spännar
pa nöit fast spårrar pa bräudgummen. Spelmännar hartsar säin stråkar,
klanettblåsarn finggrar pa sitt instrument pa prov. Öltapparn farar sum en
skyttl upp u ner för källartrappi.
Så klämmar spelmännar till
me en laupstrik. Bräudpare kummar äut me sitt fylge. Bräudgummen stäigar upp
pa en häst, bräudi u bruttövarsku bläir hjälpne upp äi bräudkarmen. Den
har fjädrar av träi u jär grannt mål si me blåmmar u raud rändar. Musäiken
tystnar ett augenblick, för spelmännar skall u krail si upp pa säin russ, sum
var di gamblest u mest sidue kampar sum'n kunt fa tak pa. Till släut när all
hadd blitt färdue för avraisu, håigar bruttbondn sväipu säin. Någle
bysskott knallar, bäggi fäiolistar drägar till me sin bäst räidmarschn,
klanettblåsarn kvintilerar de bäst han kan, u så sättar si hail fylg igangg
äut ginum portn äi sakt mak. Fyst räidar bräudgummen u bruttbondn, sen fäir
marskalkar, därättar spelmännar u så all kalar blant gästar i par. Ättar
daim, sum var räidnäs, kummar bräudskussen, me bräudis marskalkar före u
all di andre vagnar ättar.
Langgsamt u haugtäidlit gar tåge
mot körku. Musäiken tystnar int en minäut undar hail färdi. Da u da smällar
ett skott. Täu tre kimbrar slar pa körkklucku me stainar, sum jär lindne me
tunt töig.
Bäi bräudluku stäigar man
av. Hästkalar har ränn gäint yvar markar u star allt färdue för till ta
imot russi. Bräudgummens spårrar knäpps av igen. När all har kumm i årningg,
tågar skaren in äi körku. Fyst gar spelmännar, sum stännar innföre duri.
Bräudgummen u bruttbondn me marskalkar gar äi fylge, sen kummar bräudi u
bruttövarsku me tärnar. Äi kore räckar bräudgummen handi at bräudi, di sum
jär me i fylge ställar si äi lid pa yms säidar me släkti nemest altre,
bruttbondn drägar si tillbaks ner at körku, u där har all di andre gästar stänn
pa gangen ällar u har di sätt si äi di främst bänkar. Skudd di fa vänt pa
prästn, så sättar si bräudpare pa bräudstolar, sum star framme.
När allt jär klart, gar prästn
fram till altre. Da tystnar musäiken, u bräudpare stäigar fram hand i hand. Täu
tärnar u täu marskalkar gar nå fram för till hald päll yvar bräudpare. De
jär gåvdoken, sum bräudi fick bäi förlugninggi. Di sum uppvaktar haldar
doken äi var sin snibb. De jär tråttsamt ti sta där me upplyftne händar, u
man ser u att di oft böitar hand.
Kluckan tar upp en psalm u väigsli
förrättes. När de jär gärt, singgar man en vers igen. Man ynskar bräudpare
go lycke. Ett par körkväldare kummar me handhåvar u tar upp kollekt till körku
u di fattie. När den säist slantn jär lägdar, stämmar spelmännar upp en nöiar
bräudmarsch. All mänskar rännar nå äut u ställar si äutföre körkduri för
ti käik pa. Så tågar bryllaupsfylge äut me di nöigifte äi spitsen. Äutföre
duri dailar bräudi äut bullar u kringglar till daim, sum har kumm för ti käik
pa stassen, u de sägs, att så mangg gåvar, sum a bräud dailar äut, så
mangg syndar skall förlåtäs för na.
Man kimbar äi tånnen igen, u
sårkar brassar atar pa me säin gamble råir. Haimfärdi gar i trav undar sväipklatsar
u glatt samtal. Bräudgummen akar nå äi bräudis vagn. Ret sum de jär gir si
unggmansdränggar av fran restn av fylge u försvinnar äi ett moln av stöiv.
Spårrar u sväipar kummar till bräuks, u äi vild galopp jagar ryttrar äutn
årningg in pa gardn. Di räidar a slag kringg bräudstanggi u förkunnar sen me
ett kort tal, att nå jär äktenskape millum Thomas Aumunder u Gartru Vastäde
fullbord si u att gästar nå snart kummar. Sen räidar di me en hiskli fart
tillbaks till säin plassar äi tåge ättar de att di pa vanlit väis har räid
a slag kringg hail bryllaupsfylge. Imillartäid fanns de int någ braid u fäin
landsvägar förr i täidn äutn bärr small u krokue kväiar, sum var äi dålit
skick u kantne me buskar u träi. Därför laupt iss kringgräidninggi sälln av
äutn missåidar. Passagen var tranggar, u en dail skälmar kund int lätt bläi
ti gär en dail hyss för ti skräm russi för ryttrar. De lycktäs u yvar förväntan.
En av unggmansdränggar raid kavel yvar ände u straik yvar a tynnesvast in pa
ett rogstycke, u en annan kund int tydre russe äutn kåm undar en apald, sum
kard av'n fran hästryggen sått han fallt äi backen me en duns. De var natäurlitväis
int någen sum bröidäd si um de. Slikt falt di gamble väl i smaken, u di hadd
mik rolit, u bäggi unggmansdränggar fick klar si bäst di kunde.
Ättar någle minäutar svänggar
hail bryllaupsfylge in pa gardn u runt kringg stanggi. Men nå jär de imillartäid
släut me årninggi. Hästkalar har ännu int hinn tillbaks, sått bad ryttrar u
kuskar far själve ta hand um säin åik.
Bräudpare stäigar ör vagnen
u gar in. Pa trappi star unggfar u unggmor. Di kännar si röirde, famnar um di
nöigifte u sägar: “Gud välsigne jer, ban, Gud signe jer!”
Gästar stännar kvar äut pa
gardn, u där pratar di u bekantar si me varandre. Undar täidn gar bräudpare,
prästn, kluckan u di tjänstgörande in äi bräudkammarn, u där skall de s.k.
sängglaidninggi ske. Ain av tärnar braidar äi hast äut en stäurar sjal pa
golve, a annu ställar fram häuses bräudpallar, u kluckan tar upp en
psalmvers. Prästn gär a tal um va lains en allväisar “Försyn” har årne
för oe släktes “förökelse och bestånd”. Därättar fallar di nöigifte
pa knäi. Prästn läsar så Fadar vår u Välsignelsen yvar dum, bräudpare stäigar
upp, u man släutar me en psalm. Di närvarande slar bräudpare äi hand u sägar:
“Väl bikumme!” Säist kummar gamble Vastädemor u famnar um bani. Ha ypnar
just munnen för ti säg dum någle ård till förmaningg, da ett klangglaust
gammelmansmål brautar tystnaden: “Jag Herren tin Gud, är en starck hämnare,
then som söker fädernas missgierningg, in på barnen, alt in til tredie och
fierde lid, the som mig hata: Och giör barmhertighet uppå mångg tusende, som
mig hafwa kär, och hålla min bud”. De var gamble Vastäden, sum tald, mens
han sto äi a rängg u styded si tunggt pa bäggi säin käppar. Di gamble årdi
gärd mik starkt intryck pa di ungge: de var sum um Gud Fadar sjävar hadd tal
till dum. Di nöigift tryckt handi pa gambln, u äi de handslagi lag ett löfte
äutn latar u stäur ård. Äi daires släktar hadd'n gat snöirret ättar den Rättfärdiges
bud u så skudd de u bläi.
Va nå da? Tjaut u allarm gär
pa en gangg släut pa de haugtäidlie surre äut pa gardn. De jär väl int röisen
sum har kumm i land? Naj. De jär bärr unggskaffarn, sum pressar hais u skrällue
tonar ör ett s.k. tjauthånn för ti förkunn, sum'n oft u gärd i vardeslag,
att middesmåltäidn var färdur. Därtill var de öltapparn, sum svinggd a
russlarve för ti ströik undar pa sitt väis, att nå var de bryllaupsmiddan,
sum skudd jetäs u int a vanlit middesmål.
Äi nöistäuu u äi daglistäuu
hadd man däuk hästskobord, u äi dränggstäuu u äi all andre räum var de
enkle bord. Gammelskaffarn, sum skall sätt all gästar ättar rangg u värduhait,
han har nå a svår stund. Äi gynningen gar de let. Bräudpare, bruttbondfolke
u prästfar sättar si äutn väidare kräus äi främlu undar den stäur
himlen, kalar till hygar u kvinnfolki till vänstar - fran duri set. Därättar
sätts täu stolar av för bräudgummens föräldrar, sum ännu int har kumme, u
sen skall di nemest släktinggar ta plass. Men till fa daim däit, de jär int någen
letar sak. Di flest haldar si undan, oft pa raint otrolie ställar. Skaffarn
laitar upp dum, han träugar u bidar, men ingen vill ga före den andre. Till släut
bläir skaffarn argar. Han hotar me till gi dum så mangg sum flaugar u far, u nå
gar de an ti ga in. Tärnar u marskalkar bläir anväisnä
plass länggst ner pa kvinnfolksäidu, mens far äi häuse sättar si pa snåländn
ner bäi duri. Äi di andre räumi far restn av gästar sätt si så langgt äutröime
räckar ihop me gardns inhöisesfolk. De jär så tranggt bäi bordi, att gästar
matt sit pa skyns.
Så
småninggum bläir de hailt tyst, u all sitar där u väntar. Da kummar
gammelskaffarn in äi bästräume u förkunnar me haugar raust: “Middagen jär
färdi till u bigynnä”. Bruttbondn klappar nå tre ganggar äi händar. Da
raisar si prästn u läsar ett par bordsböinar u ett Fadar vår. När han har sätt
si ner, sträckar si bruttbondn u bruttövarsku ättar var sitt fat me gorå,
sum skall jetäs sum brännväinsbröi. Di bjaudar fyst bräudi u bräudgummen,
tar så själve var sitt u lättar sen fati ga lage runt. Gästar, sum sitar äi
di andre räumi, gär pa sam väis. Sen tar bruttbondfolki var sitt brännväinskräus
u hällar dum äi täu bäkrar. Han drickar bräudgummen till, u ha bräudi
till. Sen lättar di bad kräus u bäkrar ga lage kringg pa sam väis sum
bakelsefati. De jär aptitsäupen. Därättar sänds limpkorgar ikringg, u gästar
braidar pa smör. Kalar användar vanlitväis säin slidknäivar. Bärr upp äi
främlu u pa all ställar, sum kvinnfolki sitar, har man vanlie bordsknäivar.
Gafflar används int alls. Så kummar skaffarfolki in me den fyst retn. De jär
koktar fisk me smörsås, vanlitväis gädde, upplägdar pa stäur tinfat.
Bruttbondn u bruttövarsku tar imot fati u bjaudar fyst bräudpare. Så gär di
me all retar. Bräudi u bräudgummen jär så förnäm i dag, att di int far ta
äi vare si skålar ällar fat. Mens man jetar fisken, äskar skaffarn ljaud u sägar:
“Fisken jär vanar till u ga äi vattn. Lätt kräusi ga ikringg lage en gangg
till!” Kräus u bäkrar gar nå pa nöit ett varv blant gästar. De jär fisksäupen.
Ättar fisken bjauds de pa kokt saltgröinar nautkyt u strax därpa lambkyt u
kytpylse me piprotsduppe. De var mik pa en gangg. Men aptiten jär goar,
atminstn nå äi gynningen, u all tar väl för si. De salt kyte gär gästar tåstue,
u nå gar ölkannar u pokalar kringg bordi gangg pa gangg, fylgne av stäur bröikorgar
me mjauk u välsmaknäs limpskäivar äi - kokamors stolthait. Pärar odldäs ju
ännu int här pa lande, u roar var int kalasmat. Man jetäd langgsamt u längge.
De var ju gutt um täid. - När så äntlien talldrickar gynt bläi tome, kåm
skaffarfolki in me färskt kokt nautkyt. Mens de goe lukti fran de färsk kyte
braidäd äut si äi räumi, bjaudäd man ikringg den trid säupen. De var kytsäupen.
Kalar to all säupar äi buttn, mens kvinnfolki bärr mundäd. Äi gynningen av
måltäidn hadd gästar vart tyst sum pott, men nå gynt gubbar bläi haugmelte,
mens en dail av källinggar gynt storle, äutn att'n kund sägä, va de var di
gräind at. Surre fran gästbude pa Vastäde håirs in pa astupartar. Int någ jär
sum ett gutt kalas. Int någ kan
kan anmärkäs pa gästars sätt
till uppföir si, um'n ser bort fran att en u annan glåimar si u tar kytstyckar
me näven direkt fran fate. - Men här bläir mair mat. Um a stund kummar
skaffarfolki in me kytsäupe äi stäur lairfat, sum de råikar av u sum ställs
här u var pa bordi, ättar de att'n har tat bort taldrikar. Framför var gäst
läggs a skaid av raint sylvar (för di gambles räikdom besto äi huvudsak av dörbart
bordssylvar) u me daim gynnar man till slaiv äi si säupu. Djaup taldrikar används
inte. Um någen jär gammel u darrhäntar, så haldar han a bröiskäive undar
skaidi för till int spyll pa doken.
När säupmatn jär jetn, bläir
de ett langgt upphald äi måltäidn. Fat u skaidar tas bort, ja, t.u.m.
limpkorgar bärs äut, så att bordi mästn gynnar se åidslie äut. Men nå jär
u gästar mätt u nåigde. Puh! Prästar mässar nuck um att läive jär en jämmardal,
men iblant jär de dock i all fall riktut gutt ti live.
Bräudpare raisar si nå u gar
äut, u flair av gästar gär pa sam väis. Äi gamble täidar lär bräudpare
ha gat in äi sin kammare u lägg si u väil a stund undar iss rastn. De kund
nuck var behöivlit, för de hadd minsann int vart mik ro di säist dagar. Men
den siden kan u var ett exempel pa de erfarenhaiti, att gamble sidar u bräuk
int läggs bort me en gangg när nöie kummar till. Di fortsättar u livar äi
hundretals år, tills di ättar hand hailt försvinnar ör täidn.
Ättar en täim ällar så, da
sitar imillartäid allihop bäi borde igen, sum nå jär däuk si pa nöit, iss
gangen me kakskäivar iställ för limpe. Äi gamble sägnar skymtar iblant fram
a stäur u märkli kake, sum kalläs för flade, men um den vait författaren älles
int någe.
Undar täidn har bräudgummens
föräldrar kumme, u di sättar si nå pa di plassar, sum var avsättne för
daim upp äi främlu. Ättar hand bläir de hailt tyst blant gästar. De haugtäidlie
stundi jär nå inne, u all sitar u väntar me spänningg. Fran köke håirs välbekante
ljaud, sum varskoar um va sum jär pa gangg. De jär spelmännar, sum stämmar säin
fäiolar, mens flåitblåsarn da u da gir ifran si en langgslepur ton. Ret sum
de jär spelar di upp an märkli milludäi. De jär staikstriken. Därättar
kummar unggskaffarn u skaffarjåmfrun dansnäs in äi s.k. sotrav äutkled äi någ
lustue kledar, u di haldar var sitt staikfat haugt yvar säin häudar. Pa vart
fat liggar en vackar hailstaktar läitn gräis me ett äpple äi munnen. A go
lukt fran staiknar fyllar räumi. Unggskaffarfolki svänggar runt me säin
staikfat u dansar än häit u än däit mens di ropar: “Huj, huj! Huj, huj!”
Sen singgar di: “Lage, lage munnen till, för nå kummar staiki!” Spelmännar
har stänn ner bäi duri u gnäidar pa, sått hartsn råikar um stränggar.
Klanettblåsarn fylgar me så gutt han kan. Gammelskaffarn u skaffarmor jär u
me i svängen nå me säin såsskålar. Huj, huj! A stund ättar räckäs
staikfati till bruttbondn u bruttöversku, men da di ska ta imot dum rycks di
tillbaks me en hast. Sen bjauds staiknar än at dainen, än at dannen. De ser så
välvilut äut, men i säist sikundn rycks fati ör all framsträckt händar, u
så - dansar bad skaffarfolki u musikantar, huj, huj! äut äi köke. A stund ättar
kummar di imillartäid dansnäs in igen, huj, huj! gär um sam spittakel igen u
singgar sum föräut: “Lage, lage munnen till, för nå kummar staiki”, u
skaffarjåmfrun dansar sum en vädarvärvel äut pa gardn u väisar de fäin gräisstaiki
ginum finstri för gästar. Men sen far skämte ett hastut släut, staiki haldar
ju pa u bläi kald, u när nå fat u skålar räcks fram, rycks di int länggar
undan. Men di bräun sma nassar jär haile, u nå tillkom de bruttbondfolki till
skär dum. De jär mik stäurt besvär. Di arbetar sått svaitn star av dum, u gästar
käikar intresserne pa. Kyte läggs upp pa andre fat, sum ett i tage far gär
sin täur kringg borde. Undar vänttäidn sändäs för fyst gangen vaitesbröikorgar
kringg lage. De var ovanlit me vaitesbröi pa den täidn.
Mens man jetar staiki, tar
bruttbondn upp tre kållektar: en till kokarmor, en till kärvaskarsku u hennes
medhjälpare u så en till spelmännar. Kållektn sambläs in pa en tallerk u räcknes.
Summu ropäs äut, u penninggar gis till daim där äut äi köke ginum
gammelskaffarn, sum sen kummar tillbaks u tackar pa daires vägnar. Spelmännar
tackar själve. Di har kvinkilere hail täidn u far nå en extra säup för besväre.
U för ti äuttryck säin tacksamhait ännu mair för såväl säupen sum kållektn,
spelar di nå upp den känslueste låtn, sum di har pa sin repertoar. De bör
helst vare någ stycke, sum nån av daim själve har komponere, u man håirar pa
de undar mästn andaktsfullar tystnad.
Därättar sättäd man fram
gråit. Den bärs fram äi täu fat, ett för kalsäidu u ett för kvinnfolkssäidu.
De tycks sum um de skudd ha vart någ rituellt me gråitn äi forne dagar, för
han sacknedäs aldri bäi någ tillfälle av betöidenhait. Exempel pa de jär
jaulgråitn, nöiarsgråitn, arsgråitn, måigråitn u lyftgråitn. Den säist
jetäd man när'n fat “lyfte”, d.v.s. skill av me någ arbete av betöidenhait.
Mitt äi den framsättne bryllaupsgråitn var de ett hul, sum de var fullt me väin
äi. Bruttbondn raisar si nå me stäur värduhait u gär atar ett vackat tal för
di äkt ungg makar. De jär u iss gangen ett langgt tal, sum'n håirar pa me spänd
uppmärksamhait. När tale jär släut tar han läit gråit äi skaidi, duppar
na äi väine u sägar: “De ärede bräudpares skål äi gråitn!” u sen
stuppar han skaidi äi munnen. De gär bruttövarsku u, men ha haldar int någ
tal: “Kvinnan tige i församlingen!” Sen sänds fati runt borde, u all gästar
gär pa sam väis, u di sägar allihop: “Brudpares skål äi gråitn!” Mens
skålen gar runt, spelar musikantar hail täidn ett rundarium.
Den säist retn besto av
saffranspannkake, sum skylldäs ner me en släutsäup. De var a go pannkake.
Supen kalldäs för pannkakssäupen. Man skudd kunn tro, att gästar var
druckne, men de var di inte. Di var van bäi brännväin, u måltäidn hadd ju räckt
äi flair täimar. Men glad u nåigd var di nuck.
Den stäur bryllaupsmåltäidn
var släut. Gammelskaffarn begärd årde u sägd, att värtfolki int hadd mair
ti bjaud pa för issen gangen, u han håpptäs, att all hadd fat nöidur välfägnad.
Prästn läst nå ett par böinar, u kluckarn to upp en psalmvers. När man hadd
singg färdut, knäppt man ännu en gangg ihop händar undar en tystar tacksägelse
till all goe gåvars givare, u allihop raist si fran borde pa en gangg u gick äut
pa gardn, mens di skakt hand me varandre till hygar u vänstar u sägde: “Väl
bikummes!” Ner bäi duri sto värtfolki, u när gästar gick förbäi dum, slo
di äi hand u sägde: “Mangge tackar för go välfänggne.ö
Äut pa fastubroi blai de ret
sum de var gräin u stäurt allo. En av gästar, sum int årkt me sin
pannkasbit, hadd stupp den äi braustlummu. Någen tyckt int att slikt var
folkforar, så han to'n hjärtlit äi famn u kröistäde han i all vänlihait, sått
pannkaku påist si upp yvar tråislabbar. Sånt var u äi di gambles smak, u di
gräind oskaplit mike. Men den stackels kaln blai falit skinneren, någ sum int
var till undre pa, u han gärd nuck int um de.
Mens middesbordi tos av, u räumi
ställdäs i årningg igen, fördräivd gästar täidn äutför duri pa gardn bäst
di kunde. Di gamble sat pa bänkar u bredar u pratäd, mens di smältädä all
den go maten. Någle unggdomar hittäd en boll äi grase, u snart var pärkspele
äi full gangg millum äutsoknes u insoknes, fast nån större fart blai de ju
int pa de. Daim blant gästar, sum var inbitne hästkalar, di mast si natäurlitväis
äut äi häusar för ti se pa varandres russ, u så var'n av me daim, mens fräuntimrar
spasserd ihop läit varstans, sag pa kryddgardn ällar var inn u käikt pa bräudis
mefylgd.
Ättar hand sinkäd soli, u skäumninggi
gynt ti fall yvar den gamble gardn me säin sma bodar u vältjärne häussträckar
undar rauk agtak. Inn äi räumi pa byggningen tänds talgljausi bäi
smaninggum, u bräudpare me säin tjänsgörande sättar si bäi borde äi nöistäuu.
För nå jär täidn inn för släktinggar ti bjär fram säin bräudgåvar.
Bruttbondn, sum var en räikar kal, gynnt me ti föräre di ungg en dörbarar
sylvarbäkar. De var en fäinar skänkas. Di andres gåvar besto vanlitväis av
sylvarskaidar, tynggar ällar letare, allt ättar sum'n var nemare ällar fjärmare
släkt me bräudpare. Kluckarfar, sum var skrivkunnur, kåm me ett lodbessmid u
a fjädarpinne u andre skrivdoninggar för ti väg sylvre u gär förteckningg
pa gåvar, men de tackt imillartied Adagar för.
Sen däuktäs bordi pa nöit
igen. Man skudd drick te. De var en nöiar dryck. De var int någen sum tyckt um
te, u blant böindnar drack man de längg bärr pa storkalasar. Oskaplit stäur
vaiteskakar, s.k. tekakar, sum var sundarskärne äi otlie skäivar, ställdäs
fram pa bordi. Iss kakar hadd di förnämst möidrar äi släkti ällar bidlage
lämn sum sänninggar, u uppa var di pröidne me oläik sirninggar av sockar u
kanel. Själv tee var uppbland si me så mik kanel, att tesmaken int kund märkes,
u när'n så hälld äi mik grädde u to duktut me sockar till, da blai de till
släut en dryck, sum kund förteräs äutn någ större obehag. Tedrickninggi
blai krångglu, för de var ont um koppar, så de fick gäräs äi flair
umganggar. Men de var fäint, kokarmor vidd ha de så, u möidrar, sum hadd skänk
all stäur kakar, di var i all fall nåigd me tillställninggi.
Äut pa gardn hadd en hopn
folk samble si undar täidn, mest unggdomar, sum hadd kumm för ti se bräud. Da
gick bräudpare äut för till väis si me spelmännar framför si u me tärnar
u marskalkar i fylge. Skott smälld, u de hurrdäs så att de skaldräd.
Så röimdäs storstäuu äut,
d.v.s. bord u stolar bjärdäs äut pa gardn, så att stäugolve blai tomt, för
nå skudd bryllaupsdansn gynne. Spelmännar fick ta plass äi a rängg, u där
fick di sen sit hail nati u slick stöiv, u gästar tränggd ihop si pa di small
sitbredi langgs me väggar äi räume. Fäiolar stämdäs me ett ändlaust gnäll
u knäppande pa stränggar. En glad u haugtäidli förväntningg stråimd iginum
allihop. Äut fran gardn håirdäs ett surr, sum staig upp ihop me tonar fran en
fäiol. Där danst man allt kringg bräudstanggi.
När nå allt var klart, hämtäd
man in skaffarfolki äi bryllaupssalen, u da klämd spelmännar till me a räivnäs
pålske. De var skaffarpålsku, sum ättar gammelt var den fyst bryllaupsdansn.
Den dansäes fyst av gammelskaffarn u skaffarmor, sen av skaffardrängen u
skaffarjåmfräui. Sen speldäs där upp en annan um möiglit ännu livliare pålske
för unggmansdränggar u bräudpäikar, sum nå svänggd ikringg par ättar par,
u där bestämdäs ranggårninggi av de nemare ällar fjärmare släktskape me
bräudpare. Därättar blai de paus ett augenblick da fäiolar stämdäs pa nöit.
Uppmärksamhaiti blant gästar aukäd, för nå skudd spelmännar lätt håir säin
bäst pålske, själv bräudpålsku. Ha danstäs langgsamt u sirlit, fyst av bräudpare,
u sen av bruttbondn u bruttövarsku. När dansn var släut, var ättar gammel
sid ännu de fjärd pålsku kvar, u ha danstäs av bräudpares föräldrar u ann
gammelt folk blant nemest släkti. Bäi iss dansn talar man iblant um a gammelt
kvinnfolk, sum kalläs för kunmädru u sum t.u.m. skudd placeräs yvar bruttövarsku
bäi bryllaupsmiddan. Men författaren vait int någ mair um henne u hennes
uppdrag.
Sen
var dansn fräiar för all gästar. Hail gålve blai i en hast fullt me dansnäs
par, sum värvläd kringg äi full fart, u där danstäs bad avut u ret. Kalar
stampäd taktn me kraft, u var gangg sum di snod runt så ropt di “hej” sått
de skaldräd u håirdäs langg vägar. Länggar man danste, destu mair aukäd
taktn. Um ett par tråttnäd, så kåm me en gangg ett annat i daires ställe. Fäiolar
blai ostämde, u de gynt ti skär äi åiru, men de gärd nå int någe. Till släut
fick spelmännar kramp äi finggrar. Di batäd int mair. Plingg,
plangg, plungg! Musäiken tystnäd, u dansn haldäd upp. Men bärr för a stund.
Spelmännar fick ett par supar, u sen gynt dansn igen.
Äut pa gardn forsättäd man
u ti danse. Smadränggar tävläd um vaim sum kund flas upp äi bräudstanggi,
sum var kvadu u slet. Äut pa gatu var de gräl u slagsmål millum ett par sjömännar,
sum hadd gutt auge till sam päike, u Vastäden mat självar äut för ti avvär
bråke. Undar täidn hadd allmaju, sum hadd kumm för ti se bräud, blitt
dubbelt så stäur, u man sändar nå in ett bud, sum bidar, att bräudpare mat
kumm äut u väis si en gangg till. Tåge årnäs pa sam väis sum föräut, men
nå fylgar u bruttbondn u bruttövarsku me, u nå förlänggar man prummnadn äut
pa storgardn u runt kringg bräudstanggi. Spelmännar gar fyst äi tåge me en
gangglåt, skott smällar pa skott älles jär allt tyst u stille. Tärnar u
marskalkar har ljaus äi händar. Lugar fladdrar, talgen drupar ner pa kledar. Så
brautar hurraropi fram, langg hoj pa gammelgutniskt väis. Man hurrar för bräudpare,
för tärnar u.s.v., ja t.u.m. för öltapprar, sum hail täidn gat runt u bjaud
pa öl till daim, sum sto nemest ikringg. Sen gynnar dansn kringg bräudstanggi
pa nöit. Um a stund bläir de imillartäid hailt tyst där äut pa gardn. All
obudne gästar har gat haim.
Men inn äi stäuu fortsättar
dansn. Man har tråttne pa pålskar u fortsättar nå me hamborske (hambo),
assiass (la chasse), månggfadri (monfarino) ällar någen annen språngg, sum
di gamble kalld dansn för. Till släut ställd man upp si till kadrill. De var
bärr di äldre u mest ansäd gästar sum fyst var me, u di piruettädä pa säin
stäiv bain ättar bäst förmåge, u di gärd si så rolie sum di kunde.
En gangg undar kväldn haldäd
dansn upp u gästar blai bjaudne pa en gammeldags välfägnad, sum kalldäs för
flipp. Den serverdäs äi ett par skålar, en för kalar u en för kvinnfolki, u
den besto av en blandningg av öl u väin me mik kryddar äi, u där flautäd
bakelsestyckar u sundarskuri frukt ikringg. Äi var skål var a stäur skaid, u
gästar to nå äi täur u årningg ain skaid var för si me den märklie förplägningen,
sum äi sainare täid iblant har gat undar benämningen kallskål.
Sen gynnt dansn pa nöit. Men
nå gick de traugt, u till släut upphöird den hailt. Spelmännar gick äut di
hadd hatt en tråttsammar dag u gästar sat tyst kringg väggar. Talgljausi, sum
skudd snöitäs me ljaussaxi för jämnen, di hadd brinn ner för längg sen u
blitt ersättne me nöie. Svämnen gynt anfäkt gästar, u sumblie gaispte sått
de låtäd haugt. Stämningen blai allt mair tryckt. Men nå var klucku tre pa
morgnen, u nå var de täid ti sätt fram kvällsmatn. Klucku fäire sättäd
man si till bords. Fyst langgt fram pa morgnen var måltäidn släut, u gästar
gynt ti ga därifran. Di sum håird till bidlage gick haim till sitt, mens all
äutsoknes fick härbärg äi gardar, sum lag nemest till.
När di flest gästar hadd
gat, ryddäd man bänkar u bord at säidu, för nå skudd'n dans kronu av bräudi.
De gick så till, att bräudi låist av si krone u krans, behaldäd själv kronu
u gav kransn at bräudgummen. Sen bant man för augu daires u gynt ti dans äi
ringg, tärnar kringg bräudi u marskalkar kringg bräudgummen. Undar dansn sättäd
bräudi kronu säin pa ain av säin bräudpäikar, mens bräudgummen fästäd
kransn pa en av unggmansdränggar. Ringgdansn släutäd, bindlar tos bort, u di
täu, sum hadd fat kronu u kransn, di snod runt äi a livli pålske säist
bryllaupsdansn ättar gammel sid.
Till släut marscherar all tjänstgörande
in äi bräudkammarn, u där yvarlämnar man bräudi äi bruttövarskus vård för
att ha ska bläi av me restn av äutstöirsli. Undar täidn bäddar tärnar bräudsänggi,
u da passar marskalkar pa u gär en hopen skälmstyckar. När u bruttövarsku
har gat ha bläir sjussi haim av ett par marskalkar da jär Thomas u Gertrud
ainsumne för fyst gangen pa flair vikar. Bräudi var så trått, att ha knappt
kund hald si uppret. Thomas slar armen kringg na u sägar sakte: “Stackels läil
hjärteö. Bräudi läutar si stillsamt mot han u tar ti grate.
Men äut äi bryllaupssalen jär
de ännu gräin u jal. Mitt pa gålve bäddäs i hast a systarsängg, u ättar
gammel sid läggar si där tärnar u marskalkar par um par halt avklede, mens hästkalar,
hjälphustrur u vaskpäikar fullt paklede läggar si runt där sum di kan finn
pa a lämpli rängg. Undar täidn har dagrandn äi austar blitt allt klarare, u
förrän haimfolki u skaffarfolki har kumm äi sängg, hadd de sain haustsoli
allt gat upp.
Någen go svämn blai de natäurlitväis
int av. Alltut var de någen, sum tasst yvar gålvi. Imillartäid tycktäs all
unggmansdränggar ha sugne till en minut, u da passt ain av bräudpäikar pa ti
smöig si in äi bräudkammarn u knyck en av bräudgummens styvlar. De skudd
unggmansdränggar ha hindre: di var jo bräudgummens läivvakt. Di hadd gärt si
sakar till försummelse, någ sum skudd gi daim mik nese nest dag.
När di hadd väil ett par täimar
var all pa baini igen. Dainen ränd häit, u dannen däit. Var u en hadd säin söisle.
Hästar skudd fodres, vattnäs u ryktes, gästar skudd ha en säup pa sänggi,
den s.k. morgsupen u.s.v.
När Thomas u Gartru hadd gat
i sängg, da hadd di vart bräudgum u bräud, men när di vacknäd igen ättar
ett par täimars svämn, da var di unggfar u unggmor. Bräudkammarn hadd u böit
namn: den haitäd nå unggfolkis kammare. Di täu, sum var nöigifte, di lag där
glad u blöig äi sänggi, sum di dailäd. Men di fick aldri var äi frid en
aindäste minäut, för alltut var de någen, sum käikäd in ginum duri u sägde:
“Gumåren unggfar, gumåren unggmor!” Tärnar tänkt pa styvlu, sum di hadd
gåimt, u di smagräind u var hemlihaitsfulle. När de blai bekant, att de
olyckssalie styvlu var försvunni, laitäd marskalkar ättar na bad längg u väl,
u da di int kund finn pa na, mat di skaff någ anne till unggfar i ställe, u de
blai en simpel träibuttnsko, sum han fick trask ikringg me ända tills middagen
till allmän förnåigelse.
Bäi näitäidn sadläd
unggmansdränggar säin åt hästar, u mens di hail täidn klatsäd, raid di äi
rasnes fart ikringg till all gardar äi bidlage för ti haugtäidlit invitere
folki till anndagskalase. Iss atarbjaudrar staig aldri av säin kampar, äutn di
väntäd framföre trappi tills folki äi häuse kåm äut, u da främd di sitt
ärnde me haug raust, u sen snod di runt u gav si av fran gardn äi skarpar
trav.
Andredagen var en dag för
unggdomar, skämt u gläde. All häusfolki pa all partar blai vissarlien
bjaudne, men de var i allmänhait sid att bärr daim sum var ogifte - äutum släktinggar
förstas - infann si, u av daim bärr täu fran sam häushald. Kalase var klucku
toll, u de gynt ättar gammelt me en gangg öl pa trappi u en sup äi stäuu, u
sen fortsättäd de pa en gangg me en middesmåltäid. Den gynt äi vanli haugtäidli
form, u retar var nästn läik mangg sum bäi själv bryllaupsmiddagen. Kållektar
tos u nå upp till kokarmor, kärlvaskerskar u spelmännar.
Unggfar
sat ännu bäi borde me säin gamble träibuttnsko. För de att staiki serverdäs
kåm kokamor själv in äi saln me en skål, sum ha sättäd pa borde framför
marskalkar u sägde: öI haven illa vårdat eder syssla. Hållen till godo med
denna sakerskålen!” Int någen vidd ta luke av sakarskålen, men när
skaffardrängen äntlien gärd de, väist de si att den inhaldäd en kull sma
blind kattunggar, a död råtte u a par gamble hanklar, u alltihop lägdäs pa
borde framför unggmansdränggar. Di blai nå äutsättne för ret så skarpt
gyckel fran gästar, någ sum di imillartäid parerde så tappart di kunde. Ain
av tärnar skyndäd si nå u hämtäd styvlu, sum var gåimd, u skaffardrängen
pluckäd ner de obehaglie trakteringgi äi skålen igen, u skämte var släut. Bäi
nest bryllaup äi släkti blai de nuck tärnars täur ti fa sakarskålen.
Sen fortsättäd måltäidn, u
den släutäd um a stund pa vanlit sätt. Men nå läst bruttbondn tacksägelsebönen,
u någen blant gästar, sum kund singge, to upp bordspsalmen, för prästn u
kluckarn var int bjaudne till annendagskalase.
Ättar måltäidn begav man si
sum vanlit äut pa gardn.
Sum sägt jär så var
andredagen en dag för unggdom u laikar. Dränggar vidd spel pärk u stört
stangg, men de blai int av. Töisar vidd laik driddn u uddn, u di fick natäurlitväis
sin vil fram. Unggfar u unggmor var int me u laikte. Sidn krävd, att di nå
skudd var i lag me di gamble. När skäumninggi braut in, sag'n ungg mänskar
spasser par um par ällar ga ikringg äi sma gruppar yvar allt pa vägar u stäigar,
gardar u gärde. Di gamblare var mik intresserne av ti se ättar, vick sum hadd
gutt auge till varandre, u da gick tankar oft till andre bryllaup äi framtäidn.
Fädrar var vissarlien giftomän för säin döitrar, u ättar lagen var de
daim, sum hadd ret till bestämme, men äi verklihaiti hadd di int mik till säg
till um.
När mörkre braut in, drägd
man si ättar hand inumhäus. Där danstäs nuck a smäule - spelmännar skudd väl
gär ret för säin stöivrar - men mest laikt'n pantlaikar, t.ex. lan eld,
stick uxen m.fl. När sen pantar skudd låisäs blai de en hail dail tokrolie
domar, sum t.ex. till bikte, dräg spansk balkar, hängg u förlängge u.s.v.
Pa andredagen blai de
immillartäid int någ natsåil. Alltraidå bäi minnatstäidar bjaudäd man på
aftensmatn, u sen gick gästar haim, u släktinggar gick till säin kvarter för
nati. Pa morgnen där ättar var de tyst u stille äi bryllaupsgardn. Man sivd i
lugn u ro tills soli sto haugt pa himlen. A smäul väile kund nuck u behöives,
för u nest dag skudd bläi tråttsammar för mangge - da skudd jo haimkumstn
ske.
Um di nöigifte nå skudd ha
stänn u blitt haimfolk bäi Vastäde, så skudd triddagen bärr ha blitt ett
kalas för äutsoknes släktinggar. Bäi middesborde skudd bruttbondn ha gärt
sitt säist tal me ett tack till värtfolki u ännu någle förmaninggar till di
nöigifte. Bäi otendagstäid ättar en säist välfägnad u någle kraftue
raissupar skudd släktinggar ha gläid iväg me ynskninggar um välgangg,
famntag u mangg tackar för allt gutt. U dagen där ättar skudd man ha hatt ännu
en kalasdag, fjärddagen, dails för all hjälpen u dails för inhöisesfolki,
sum bod ikringg u sum'n av brist pa räum int hadd kunt bjaud in till de riktue
bryllaupskalase. Pa fyst sundagen ättar bryllaupe skudd bräudpare ga unggfolk
äi körke, u sen skudd di ha späis den säist avskedsmåltäidn ihop me säin
unggmansdränggar u bräudpäikar. Men nå skudd Gartru fylg me sin man u bläi
unggmor bäi Aumunds, u da blai årningen en annan.
Triddagen blai sum sägt en tråttsammar
dag för alle, sum skudd var me äi haimkumstn, dock mest för unggmansdränggar.
Allt bäi näitäidn laidäd man fram daires välryktne u sadlädä hästar till
trappi. För säist gangen bäi iss kalase kåm bräudpäikar äut, fletäd mani
pa russi u pröidäd dum. Sum pa bryllaupsdagen var marskalkar kled äi säin
silkeshattar, kort tråiar, gäul sämskinnsbyxar u räidstyvlar me haug skaft.
Di sprank så äi sadlar u jagd iväg för ti bjaud släktinggar pa Aumunders vänggnar
till gär han den haidarn u de äru ti fylg di täu ungg u “lyckeliga” äkt
makar till daires nöi haim. Nå var de bräudgummens fyst marskalk, sum hadd årde.
Han bjaud me läkse, han kund na bra, u han rambläd upp na pa vart ställe, sum
någen fran bäggi täu släktar hadd fat sitt kvarter.
När de, sum var daires fyst gäre
för dagen, var klart, sto allt en vagn me täu förspänd russ framför trappi.
Marskalkar bärd så äut de stäur värninggskistu me unggmors mefylgd äi, u
ha var så tungg, att di me nipp u naud mäktäd lyft na pa skussn. Jojo, bäre
u nadlit äutstöird giftäd int Vastäden säin döitrar pa gate. En gammel
fabbror kraild si me mik ektar upp pa kistu, graip äisar äi kaitu u sväipu me
hygre näven, u sen smackt han pa russi u straik iväg me sån fart, att hail
ekumpasje halld pa u skurr yvarände, da han gärd svängen kringg bräudstanggi
u glaid pa gate sum en rand. Ett par av unggmansdränggar fylgd han i galopp en
bit pa väg, men di vändäd sen tillbaks igen till bryllaupsgardn.
Där blai nå äi hast ett
haplit rummelraj. Vagnar drogs fram ör säin skjaul, träiakslar smördäs me
tjäre u talg för att di int skudd gynn gnike undar raisu, sadlar u gamble salvänggar
spändäs fast pa hästryggar, mens all raiskledar tos ner fran lukte u lägdäs
äi en stäurar hög, u där fick var u en lait upp säin sakar bäst han kunde.
Gammelskaffarn sto pa trappi u skräiäd: “Fräukustn star pa bordeö, men de
var just int någen, sum håird pa'n. Någen årnäd avskedsmåltäid blai de
inte. Di fläst kåm in äi en hast, stjälpt äi si en säup u förterd någle
matbitar av de sum sto nemest u skyndäd si äut igen. Di aind, sum hadd lugn u
ro, var unggfolki, sum sat för säist gangen undar den stäur bräudhimlen me
bruttbonden u bruttövarsku pa var säide. Bräudgummmens föräldrar hadd gläid
haim kväldn föräut. Di skudd årne me haimkumstkalase.
De läil unggmori sag raudaugd
äut. De söindes, att ha hadd grate. Hennes mor to u avskede hart. Da u da to
ha förkelstjånne till augu. Gamble Mörti var u oglad. Ha gick orolit äut u
in, knäipt me augu u sag barnaus äut. Bittre nasken, mumbläd ha, nå gläidar
di av me iss töisi u. Pettar smälld äi durar, så att de gav atarljaud äi räumi.
De var nå hans sätt ti väis säin missnåigdhait me tillställninggi.
Så blai di da allihop färdue
för avraisu till säist. Vagnar var framkåird, u räidhästar sto bundne bäi
standtäunen pa yms säidar um läilgardsluku. Raissällskape drägd si ättar
hand in äi häuse. Pa fastubroi sto öltapparn u träugd gästar ti ta en säist
klunk ör kannu hans. Inn äi nöistäuu sto skaffarfolki u bjaud pa raissupen.
Kvinnfolki fick sum vanlit säirapsbrännväin, mens unggfolki u di tjänstgörande
blai bjaudne pa purtugäisiskt väin.
Nå bad bruttbondn um tystnad
u haldäd sitt avskedstal. Fyst äuttryckt han bräudis känslar bäi avskede
fran föräldrahaime, hennes sorg yvar att ha mat låim de, u hennes tacksamhait
för all gohait, sum ha hadd uppliv där, u han hopptäs att hennes nemeste
alltfort skudd lätt na behald de hjärträum, sum ha däittills hadd hatt blant
dum. Till släut framföird han ett tack fran gästar för den räiklie förplägningen,
sum di hadd fat iss dagar. Sen gick allihop äut u sättäd si upp äi säin
karmar u sadlar all äutum haimfolki, sum skudd ak sainare. Di nöigifte raist
äi karme, u fram pa sitbrede bäi kusken sat en av spelmännar u dinggläd me föitnar
pa silbroi framföre karmen. Äi vagnar nemest ättar akt bräudtärnar, u sen kåm
hail skaren äi unggefär sam årningg, sum'n hadd kumm pa bryllaupsdagen. Dock
var fylge mästn dubbelt så stäurt nå, ättar sum bäggi släktar var me äi
haimkumstn.
Pa ett tecken fran bruttbondn
stämd spelmännar upp en marsch, u så bar de ste mens klatsar smälld i ett. När
man hadd kåirt en hall fjäringgsväg ällar så umkringg, da snod unggmansdränggar
säin hästar u jagd av äi rasnes fart haim mot bryllaupsgardn igen. Där kastäd
di tyglar at hästkalar, sum hadd stat u vänt pa dum, u vräkt äi hast umkull
bräudstanggi. Sen spänd di säin kampar för rotändn pa gräni, kastäd si äi
sadlar igen u slepäd stanggi äi en faslir fart ginum garsportn u äut pa gatu,
så att stöiven öiräd um na. Stanggi sleptäs bort till en aurgrop, u där
fick ha ligg sundru u skräp bad längg u väl u paminn um att all härlihait pa
jårdi jär obeständu. Sen skyndäd si marskalkar äi flyg u flängg för ti
hinn ifatt haimkumstfylge. Bäi all portar, grindar u lid sto sokenboar u vinkäd
avsked. Huj, va de gick! Stackels den sum blai ättar.
När'n hadd kumm till
Asabackar to fylge si a raststund, u där lag ännu Bläsunggsgaltn kvar me säin
smagräisar. Russi var svaitne u behöivd blas äut läite.
Så bar de iväg igen yvar den
langg u skogue Malmen, sum skild soknar at. Inn äi skogen gick färdi
langgsamt, men fartn aukäd, när'n kåm fram till gardar äi bräudgummens
haimsoken. Äreportar fran magräidninggi star ännu kvar äutföre grannlagi,
folk star langgs vägar u hurrar nå sum da till Thomas Aumunders äre. När
fylge kåm äi närhaiti av haimkumstgardn, päiskäd unggmansdränggar pa säin
hästar till säist kämpräidninggi. I galopp, i galopp allt va russ u remar
haldar, fortare um möiglit än Thjalves vild jakt!
Äi fastuduri star Aumunder me
säin hustru u hail daires bidlag. Unggmansdränggar räidar fram till trappi u
årnar si äi en halvkrets. Sen tar en av dum hattn av si u hasplar ör si säin
läxe, sum inhaldar ett haugtäidlit tillkännagivande av att häuses sun u
blivande arvingg nalkäs me säin äutväld maka. Sen släutar han me en
allvarli förmaningg till häuses folk att di skall bläi mild u goe mot de ungg
dotri, sum nå snart skudd kumm för till antvardäs i daires händar. När tale
jär släut, håigar skaffan sin raust u bidar dum att di skall häls daim sum
kummar, att allt jär färdut, u att di jär välkumne. Sen bjaudar han dränggar
pa en gangg öl, u ättar de snor di kringg pa säin russ u jagar bort igen.
Ett styck fran gardn haldar
haimkumstfylge stille för till vänt ättar unggmansdränggar, u när di hadd
kumm tillbaks u framföirt hälsninggar, sum di hadd fat, så fortsättar färdi.
Destu nemre man kummar haimkumstgardn, mair livlit bläir jale runt ikringg.
Skott smällar pa skott, u spelmannen gnäidar fäiolen sin allt va han kan. Bäi
ett av skotti skjauar russi så hastut, så att spelmannen trillar av skussn u
ner äi däike. Men han jär så tagen, att han fortsättar me till spel äi säin
nedrige ställningg, någ sum valdar mik lattar u stäur muntarhait. Men
spelmannen jär läikväl snart pa baini igen, u sen fortsättar färdi fram
till Aumunds. Där stännar hail fylge framför läilgrindi, u värtfolki u all
gästar kummar äi möit me dum. Bruttbondn haldar nå ett tal fran skussn. Han
sägar unggefär sam sak sum unggmansdrängen nöis hadd sägt, de va bärr mik
länggar, u skaffarfar besvarar tale gå gutt sum han kan. Sen gar man in äi häuse
u sättar si till bords, för middesbori jär allt däukne.
Haimkumsgästbäude behöivar
int beskriväs så noge, för de var mik likt bryllaupskalase. Måltäidn räckt
sum vanlit bäi ett storkalas äi flair täimar, bruttbondn gärd tal igen, man
skåläd äi gråitn, men nå för unggfolki, man to upp sam kållektar sum bäi
bryllaupe, man singgäd sam psalmar u läst sam böinar. Men man speld ingen
staikstrik, u gästar var andre, läiksum prästn var en annen. Man var ju äi a
annu sokn, u bidlage var ett annat.
Va de anbeträffar me all
tali, så bör'n kanhänd anmärk att di vanlitväis var författne av prästar.
Därför var di alltut allvarlie u mangg ganggar av mik goar kvalit‚. Släik
tal sambläd man fran oläik hald u gåimd pa kistbuttn blant familjens andre dörbarhaitar.
De var sällan sum böindnar var haim äi skrivkonstn, men läskunnuhaiti var
vanlitväis go. Läikväl kund de u händ, att folk ör den öokunnue hopenö,
kluckare u andre, sättäd hop säin läxar själve, u mangg ganggar ser de
oskaplit lustut u befänggt äut för uss.
Den fyst kalasdagen bäi
Thomas Aumunders haimkumst räckt langgt ättar minnatstäidar, u gästar gick
int u läggd si förrän mårgsoli pa dann dagen löist dum till sänggs.
Anndagen licknäd u den sum'n hadd hald bäi Vastäde, men här var de int någle
atarbjaudare sum kåm räidnes, int någle sakarskålar u slikt. Här var u
andredagen i fyst hand en dag för unggdomar u laikar. Men pa ett väis var di
oliksi: före middagen fylgd man unggfolki äi körku, u ättar otendagen sägd
släktinggar farväl u glaid haim.
Pa kväldn föräut hadd bräudpäikar
vart äi körku u klet na me en hail hopen blåmmar, lau u raud bärkippar. När
kluckan ringgd tridgangg till haugmässu pa sundagen, var körku fylld me
sokenboar, sum vidd se di nöigift öga unggfolk äi körkeö. Man var särskilt
nöifäiken ti fa se de ungg kvinnfolke, sum Thomas Aumunder hadd vält ti bjär
nyklar ättar mori säin.
I gynningen pa gusstjänsti söinäs
ännu int någen av bryllaupsfolki till. Men när syndbikännsln var lästar, u
församlingen raist si för ti singg lovpsalmen, da ypnedäs duri, u unggfolki tågd
in i fylg me säin tärnar, marskalkar u all andre kalasgästar u sättäd si äi
bänkar, sum var reserverne för dum. Unggfar me säin tjänstgörande kalar to
plass pa kalsäidu äi Aumunds körkbänken, u unggmor me säin bräudpäikar sättäd
si äi gardns kvinnfolksbänk pa dann säidu um mittelgangen, mens restn äi
fylge slo si ner där sum di kund fa tak äi lidue plassar.
Gartru var kled äi unggmorsklänningen
u gåvdoken. Ha hadd pröid si me säin dörbar åirnhänggar, u pa sam väis
sum den gangen när ha hadd väis si sum fästmåi äi hail sin stass äi körku
haim äi sokni, så bläddräd ha u nå äi säin fäin psalmbok u luktäd pa säin
läil svampdose, mens ha imillarat to någle sockargröin ör körkkryddasken,
sum a tärne da u da räckt till na, u stuppt i munnen - allt till Thomas
Aumunders äre, för att all skudd se, va haidarsamt han hadd gitt na pa hand.
Prästn
var nuck int hailt nåigdar me säin åhåirars andakt den dagen, men de var int
någ till gär at de. Ättar preku läst han en särskildar böin för di nöigifte
u ynskäd daim den “Allsmäktiges nåd och välsignelse”. Pa sam sätt sum
sidn krävd, att unggfolki skudd kumm sainare än all di andre körkbesökrar så
fodräd den u, att di skudd ga a stund förrän gusstjänsti var släut, just när
församlingen gynt singg släutpsalmen.
Översättningg till gutamål
av “Ett gammaldags gotländskt bondbröllop” ur “En Döende Kultur”
av
Th. Erlandsson.
Början av sidan
