|
|
|
|
Bellman, Carl Michael, f. 4 febr. 1740, d. 11 febr. 1795, skald och den svenska visans förgrundsgestalt. Bellman. växte upp på Söder i Stockholm, vid den gata som i dag bär hans namn. Fadern, Johan Arendt Bellman, var ämbetsman, och modern, Catharina Hermonia, dotter till kyrkoherden i hemförsamlingen Maria. Bellman fick god utbildning av informatorer i hemmet med huvudvikten lagd vid språk och litterära övningar. År 1759 anställdes han som extra ordinarie vid Riksbanken, men redan 1763 nödgades han söka avsked (inför sin första konkurs). Drygt ett år senare fick Bellman anställning på nytt, nu vid ständernas Manufakturkontor. Sin litterära debut gjorde Bellman redan i tonåren med elevarbeten under informatorns ledning. Översättningar på vers och prosa av uppbyggliga skrifter förmedlades till trycket, liksom ett par längre satiriska originalpoem Fredmans epistlar består av 82 visor, sammanhållna av Stockholmsmiljön: stadens krogar, gator och gränder, dess omgivande vatten och parker. Persongalleriet utgörs av krogarnas spelmän och flickor, krögare och madamer, deras klientel av sjömän, hantverkare och soldater. Den försupne urmakaren Fredman, krognymfen Ulla Winblad, Fader Berg, Movitz, Mollberg och andra återkommer i visa efter visa i olika livssituationer. Benämningen "epistlar" härstammade från Bellman ursprungsidé: att med samlingen skapa ett komiskt-backanaliskt motstycke till Pauli brev. Den 1767 i armod och alkoholism avlidne förre hovurmakaren Jean Fredman skulle återuppstå för att i epistlar till sin trogna församling predika dryckenskap och livsnjutning. Fullt ut förverkligades idén bara i den först skrivna episteln (nu nummer 5), och Fredmans roll som förkunnare och lärare ("Supa, dricka / Och ha sin flicka, / Är hvad Sancte Fredman lär", epistel nummer 2) avtog allteftersom framställningen av personer, miljöer och situationer fördjupades och nyanserades. Den första episteln tillkom i början av 1770. Trots att 50 epistlar var färdiga inom två år dröjde det till 1790 innan samlingen kunde tryckas. Initiativet togs då av musikern och musikförläggaren Olof Åhlström, som också upptecknade melodierna och arrangerade musiken för klaver. Epistlarna försågs med ett varmt beundrande Företal av Kellgren. En stor roll vid epistlarnas redigering spelade också lexikografen Eric Weste (som språkman och som en av de många som bevarat delar av Bellman visdiktning i handskrivna visböcker). Bellman egen medverkan vid redaktionen torde huvudsakligen ha inskränkt sig till en flyktig översyn, till nydiktningar och till muntlig förmedling av melodierna till Åhlström. Av de Bellmansvisor som vid sidan av epistlarna fanns i visböckerna sammanställdes ett urval som trycktes 1791. De fick namnet Fredmans sånger, trots att dessa helt fristående visor endast i ett par fall har anknytning till Fredman och hans poetiska värld. Här förekommer olika genrer som bords- och dryckesvisor, många med scener ur G.T. ("Gubben Noak" m.fl.), visor från Bacchi Orden, en svit av visor om Bacchi konkurs, men också några av Bellmans mest älskade naturlyriska visor, t.ex. "Fjäril'n vingad". Flera av visorna, särskilt dryckesvisorna, är från Bellmans ungdom, medan de yngsta har tillkommit vid tiden för utgivningen. Inte heller vid utgivningen av dessa visor spelade Bellman någon mer aktiv roll. Endast en bråkdel av Bellmans produktion förmedlades till trycket under hans livstid: knappt 300 av mer än 1 700 nu kända texter. Mycket av det han skrev var tillfällesdikter och -visor (hyllningar och uppvaktningar vid speciella tillfällen, till bestämda adressater). Hit kan också en stor del av den tidigare berörda diktningen till kungen och hovet föras liksom merparten av Bellmans dramatiska diktning. Redan under 1760-talet skrev han små tablåer och divertissement att uppföras i den Lissanderska familjekretsen. Av de lustspel han senare skrev blev bara ett, Värdshuset (1787), uppfört offentligt. Flertalet hör till hans hovdiktning och uppfördes på slottsteatrar och på Haga. Bellman arbetade i likhet med samtida och föregående generationers sångdiktare i musikalisk mening huvudsakligen som parodiker, dvs. han utgick från redan existerande melodier. Till största delen använde han sin tids populära dans- och scenmusik (Ur Nationalencyklopedin)
|
|
|
