Kort not om individualism kontra consensus-kultur.
(vi avser inte att generellt värdera den sistnämnda företeelsen.)

Vi antar här att beslutet B behöver fattas av en person för att det skall få full verkan.
När en individ har skridit till verket, är saken därför avgjord.
Och vi tänker att beslutet B är ngt som vi förknippar med att ha hög integritet.
Det är ngt som kräver civilkurage.

p=sannolikhet för att en individ fattar beslutet B
N=antal individer med samma möjlighet att fatta beslutet B.
De antas vara självständigt agerande dvs de agerar oberoende om andra gör det eller ej
P=sannolikhet för att ngn (dvs minst 1) individ fattar beslutet B

P=1-(1-p)^N

( ~1-exp(-pN)  -  den approximationen gäller om p<<1 )

dvs P nära 1 om N>>1/p

Exempel: N=1000

p(%)	P(%)
0,78	99,96
0,39	98
0,195	86
0,098	62
0,049	39

Exempel1: N=1000, p=0.39 % sannolikhet på individnivå ger P=98% sannolikhet

Exempel2: N=1000, p=0.78 % ger P=99.96%

Jämför detta med en consensussituation inspirerad av opininionsbildande medier infiltrerade av makthavare. Där tänker vi oss att den extrema ytterligheten råder att ingen agerar självständigt och att därför P=p

Höga P fordrar därför lika högt p i fallen ovan krävs 98 resp 99.96% på individnivå som ju tänkes helt dirigerad uppifrån.

I blandsituationen där P bestäms av båda dessa typsituationer är det uppenbarligen så att om det finns några få självständiga aktörer är det frestande att söka utmanövrera dessa. Antingen genom att köpa dem, skandalisera dem eller på annat sätt tysta dem.

Om man vill kan man söka dra paralleller med statistiska ensembler av magnetspinn eller liknande. Det första fallet motsvarar okorrellerade system. T ex när hög temperatur råder. Det andra motsvarar starkt korrellerade, vanligen motsvarande låg temperatur och/eller starka yttre kraftfält som stramar upp de individuella spinnen.

Jfr också uttrycket 'Det blåser snålt'.

Blandformen kan man också hitta paralleller med men låt oss skippa det. Analogier är inte alltid till nytta om de hårddras. Fysik handlar om problem som på ett meningsfyllt sätt kan modelleras så att modellen kan studeras separat och användbara slutsatser kan dras.

Det är inte troligt att mänskliga maktstrukturer kan modelleras meningsfyllt med befintliga enkla fysikaliska modeller. Men det är ändå intressant att begrepp som 'kraftfält' tycks meningsfyllda i båda fallen. Ngt osynligt som är men inte syns.

Om man vill, kan man representera blandformen genom att införa ett separat variabelpar p' N' för en separat grupp aktörer som kan tänkas vara färre men ha större sannolikhet.

Det skulle gå att välja andra modeller men vi bryr oss inte om det.

P=1-(1-p')^N'(1-p)^N.

Eftersom båda typerna kommer in helt analogt i det valda sambandet räcker det att betrakta fallen där antingen N eller N' är 0 och då behöver man bara redovisa några olika {N, p} par

Exempel 3: följande variabelvärden ger samma P=98%

N	p
1000	0.39%
10	32%
1	98%

1 enda respekterad person med hög integritet har samma verkan som 1000 självständiga personer med en lägre men i sammanhanget tillräcklig integritet. 1000 svaga blir en stark. I centralstyrda sammanhang är deras integritet emellertid otillräcklig. I det fallet har de 1000 ett effektivt antal N=1.

Om man är benägen att låta sig inspireras av matematiska formler så kan detta vara ett exempel på repressionens matematik. Den visar hur logiskt det är att tysta respekterade nyckelpersoner inom oppositionen och hur viktigt det är att den större massan inte utvecklar ett självständigt tänkande.

Man kan här få inspiration till kvantitativa mått på hur utbildningsresurser optimalt fördelas för att öppenhet skall råda. Observera att jag säger inspiration. En startpunkt från vilken man sen kan utvecklas vidare i en dialektisk process.

Om man vill att makten och repressionen skall modifieras i riktning mot mera av uppriktig dialog är det gynnsamt att en större grupp inom både de intellektuella och andra utvecklas i riktning mot självständigt tänkande så att p växer och verkan av N blåser upp sannolikheten.

Dessutom är det bra om de oppositionella också söker efter sådant som möjliggör mer av dialog dvs man måste vara beredd på en viss pragmatism och man måste aktivt söka efter den så att man inte fastnar i ngn sorts fanatisk renlärighet som leder till fastlåsta positioner. Och också till att repressionen kan få en mer giftig karaktär.

Till sist noterar författaren av detta dokument att det sedvanliga 'Jag' tycks ha övergått till ett 'Vi'. Ngn förklaring till denna transmutation föreligger fn ej.