2000-11-01
denna text av Olof Dahlberg är hämtad från SVTs hemsida, under Dokument utifrån. Arkivet där innehåller flera årgångar av liknande korta sammandrag av programmen.



Vem får betala?


Gång på gång har västvärldens politiska ledare slagit fast att de inte har något otalt med det irakiska folket. Ändå är det just befolkningen i denna diktatur som har drabbats fruktansvärt hårt under ett helt årtionde. Hur länge ska detta fortsätta frågar sig den välbekante australiske journalisten John Pilger i extra långa Dokument utifrån special: Vem får betala? FN:s ekonomiska sanktioner sattes in som ett kraftfullt svar på den irakiska invasionen av Kuwait i augusti 1990. Syftet var att få diktatorn Saddam Hussein att mjukna. Men FN:s vapen har missat sitt mål. I dag kan världen konstatera att Saddam sitter kvar oskadd, samtidigt som embargot har kostat fler människoliv än de två atombomber som fälldes över Japan under andra världskriget. Det är barnen som drabbas hårdast. Varje månad dör i genomsnitt 4 000 barn under fem år på grund av undernäring eller brist på mediciner. - Vad har barnen gjort för att förtjäna detta, frågar sig den irakiska barnläkaren Jina Ghalib Hassen i kvällens film. Hon ser varje dag barn dö, barn som snabbt hade kunnat räddas bara de fått rätt medicin. Trots att FN lättat på sanktionerna och tillåter ett visst utbyte av irakisk oljeexport mot import av vissa läkemedel lider irakierna brist på i princip allt som krävs för att leva ett drägligt liv. Mat, vatten, elkraft, medicin och hygienartiklar. Vem får betala? skildrar ett samhälle som sakta håller på att vittra sönder i sjukdom, död, arbetslöshet och kriminalitet. En generation irakier håller på att gå förlorad menar Dennis Halliday, FN-samordnare i Irak som 1998 avgick i protest mot det fortsatta embargot. - Effekterna av sanktionerna strider mot de mänskliga rättigheterna, säger Halliday. Även hans efterträdare, Hans Von Sponek avgick i februari i år. Han stod inte ut med att se Iraks folk genomlida ytterligare ett år av sanktioner under de omständigheter som råder.

Slut på sammandraget från SVTs hemsida.


Den amerikanske förre vapeninspektören Scott Ritter hävdade i programmet att Irak nu var avväpnat i alla väsentliga avseenden. Han påpekade också att det gäller att följa upp det hela även om blockaden hävs. I programmet påminde Pilger även om de upprörande slutscenerna av kriget, där den irakiska oppositionen uppmanades och uppmuntrades att göra uppror mot Saddam, varefter Georgs Bushs trupper i st för att hjälpa denna opposition, motarbetade dem aktivt. Motiveringen var att man inte ville riskera att få en ny ledning som man ej kunde kontrollera från Väst.


Följande kommentar härrör inte från programmet.
George Bush bidrog alltså verksamt till att krossa oppositionen genom detta ytterst svekfulla uppträdande. Jag tar upp saken för jag blev personligen oerhört upprörd över det sveket. Det verkar som om många sk erfarna bedömare inte reagerar lika starkt över sådant. Man väntar sig den sortens cynism och sparar sig till att kritisera överheten bara när det gäller harmlösa brister, medan de allvarliga felen förtigs.
    Det är ju en sak att man accepterar vissa maktförhållanden, men en helt annan att spela med och hjälpa till att tona ned och snabbt glida förbi.
    De som har makten i västvärlden har visserligen stora möjligheter att driva igenom sin vilja men de är också känsliga för medias granskning och ändrar ofta sin strategi i takt med medias påverkan. Därför är det inte alls otroligt att en mindre anpasslig attityd från media skulle ändra dessa makthavares beteende. Det är tom möjligt att en del av dem som ingår i administrationen faktiskt önskar att media vore mindre inställsamma för att på så sätt få en förevändning att fatta beslut som känns mer riktiga. Dvs genom sin inställsamhet sviker media både allmänhet och den bättre delen av ledningen.
Och det var inte det enda underliga från George Bushs sida. Just före krigets inledning gavs Saddam intrycket att USA ej hade för avsikt att hindra honom om han anföll Kuwait. Det var en högt uppsatt företrädare för USA som gav honom det intrycket och det förefaller helt uteslutet att detta var ngt misstag från USAs sida. Det finns mkt starka skäl att tro att George Bush åtminstone vid denna tidpunkt önskade sig ett krig. Att han var mkt angelägen om att Saddam skulle anfalla.
Vidare finns det inofficiella uppgifter om att det under Gulf-kriget förekom användning av biologiska stridsmedel. Irak anföll och de allierade vedergällde med stor effektivitet så att ett stort antal irakiska soldater 'drunknade i sina kroppsvätskor'. Orsaken till att detta inte har avslöjats officiellt är förutom det vanliga hemlighetsmakeriet att Iraks biologiska vapen härrörde från bl a europeiska tillverkare. Dvs de allierades soldater anfölls med vapen som framställts med hjälp av deras egna vapenexperter. Jag är inte bekant med vilka symptom som drabbade de allierade, som ju var förberedda för sådana attacker. Men nog verkar det sk Gulf-krigs syndromet vara just den sortens symptom. I så fall är uttrycket syndrom totalt missvisande eftersom det tyder på ngt okänt, nytt, när det i själva verket handlar om välkända verkningar av biologiska vapen i kombination med de skyddsvaccin som soldaterna hade. Observera att orsaken att kunskap om sådana verkningar finns i västvärlden är den omfattande användningen av ofrivilliga mänskliga försökskaniner på vilka alla typer av biologiska vapen har testats. En del av dem som administrerade (och administrerar?) dessa experiment var väl medvetna om innehållet i Nürnberg dokumentet där de allierade enades om strikta regler för experiment med människor, under etiskt acceptabla former.

Pilger gjorde bl a en appell för att det skulle ske 'en återerövring av FN'.

Av en tillfällighet förekom det på den utmärkta Discovery channel ett inslag dagen därpå som handlade om kriminalitet. Det var om en omtyckt undersökande journalist som avslöjades som seriemördare. Jag nämner detta därför att jag är allmänt intresserad av medias funktion som dolt propagandainstrument för överheten och mot oppositionella grupper. Att berätta om kriminella journalister är självfallet fullt legitimt i och för sig.


Tillbaka