Öar av sanning

2002-04-03

Låt w vara sannolikheten per tidsenhet för att ngt inträffar dvs sannolikheten för att händelsen inträffar inom det lilla tidsintervallet dt är w·dt
Då är sannolikheten för att det inte inträffar inom tidsintervallet t till t+T:

Det exponentiella beroendet gör att sannolikheten för att det inte inträffar blir praktiskt taget 0 för stora T om inte w hålls nere.

Det jag har i åtanke för w är sannolikheten för kärnvapenanvänding per tidsenhet. Och således för P sannolikheten för att kärnvapen inte används under tiden t till t+T.
Tiden t är nu. Analysen gäller alltid bara framåt i tiden som väl är eftersom sannolikheter för tidigare perioder alltid är 1 eller 0.
De som verkar för att undvika spända förhållanden i världen gör att w hålls nere.
Jag vet inte om det gör ngt intryck på människor med matematiska formler.
På mig fungerar det så att ett exponentiellt samband alltid är en smula skrämmande.
Kärnvapen kan i tätbebyggda områden i moderna städer med höghus etc innebära hundratusentals brännskadade människor på några sekunder och utan hopp om snabb sjukhusvård.
Och vi vill inte behöva gå igenom någon läroprocess, lära av misstag i det här fallet. Så det är en intellektuell process att levandegöra hotet och vidta åtgärder. Många av de skadade är genomborrade av mängder av glassplitter. En spöklik värld av zombies som irrar omkring.
Under det kalla kriget förekom filmer som sökte skildra atomkrig men som ej släpptes fram av censuren för att de ansågs vara alltför skrämmande. De flesta krigsfilmer skildrar inte händelserna så att det demoraliserar militärer.
Det går att hänvisa till den vanliga biopublikens önskemål. Men det är inget tvivel om att hela underhållningsbranchen är hårt styrd som politiskt propagandainstrument.

Med dagens datoranimation är det möjligt att göra relativt realistiska skildringar av hypotetiska händelser av den typen som förekommer vid kärnvapenanvändning.
Det kan säkert finnas olika aspekter att ta hänsyn till. Inspirerar man terrorism med såna filmer? Det är ingen oväsentlig fråga. Men hur skall man levandegöra hotet utan realism? Om det skall ske ngt så måste det finnas beslutsamma politiker och många som stöder dem. Och då hjälper det att människor ser att det handlar om dem själva. Att de kan identifiera sig med de drabbade.

Det militärindustriella komplexet lystrar vanligen genom att vidta åtgärder i form av underrättelseverksamhet etc. Det finns ingen anledning att underskatta värdet av den sortens åtgärder utan oavsett var man befinner sig åsiktsmässigt finns det goda skäl att intressera sig för hur detta sköts här och i andra länder.
Hur bra är de länder som har avancerade militärmakter på att skaffa sig effektiv insyn.
Själva har de sagt att det är mkt dåligt ställt och att man satsat för ensidigt på högteknologi.
Det är min uppfattning att de ibland har extremt dåligt grundade beslut och kan lönnmörda hedervärda människor på lösa boliner.
Jag lämnar det problemet.
Det är säkert en lättare väg att gå att söka minska hatet och spänningarna mellan världens folk än att bygga upp effektiva spionnät även om båda sakerna behövs. Därför är det farligt med uppgivenhet. Därför gäller det att uppmuntra dem som gör ngt.
Det finns människor som ägnat stor ansträngning åt det under det kalla kriget. Det kan synas vara ett otacksamt arbete men det kan mkt väl vara så att deras insatser har haft avgörande betydelse. Vi kan bara veta säkert vad som hände. Vi kan inte veta hur nära det var att det gick åt fanders. Om man lyckas med fredsarbete blir det inga spektakulära explosioner. Om man misslyckas blir det material för medierna i decennier. Betydelsen av Alva Myrdals och andras insatser går inte att säkert värdera, kanske just på grund av att de lyckades.

Nu har de militära experterna kommit till att kärnvapentröskeln kan behöva sänkas. Dessa analytiker har säkert vägt alla alternativ omsorgsfullt. Jag utgår här ifrån att det med nuvarande förutsättningar är ett rationellt resonemang som ligger bakom. Det innebär i så fall att w är högre nu än tidigare.
Men observera att premissen är 'nuvarande förutsättningar'. Och vad som bestämmer dessa förutsättningar är inte bara militärtaktiska överväganden utan även 'mjuka' faktorer som hur vi kommunicerar länder emellan. Graden av ömsesidig respekt etc. Tyvärr tror jag att USA trots att man har ett öppet samhälle, på grund av sin enorma militära styrka och lite gåpåaktiga mentalitet har svårt för att vara ödmjuka på det sätt som krävs för att vinna propagandamässigt. Sånt går inte att göra ngt åt i en handvändning och det finns ett psykologiskt motstånd i USA och i väst mot att överhuvudtaget föreställa sig ngt annat än att man agerar från en position av styrka.
Så fort det finns en upplevelse i väst av att man inte är starkast växer det alltid fram politiska strömningar för ökade militärutgifter. Man tror att alla utanför det demokratiska väst skulle förslava oss om de bara kunde. Kanske är det så också. Men väst har inte gjort vad man kunnat för att stödja demokratier som man hade kunnat.
Västvärldens styrka utgör ett psykologiskt hinder för att utveckla de mjuka sidorna av internationella relationer.
Så länge båda sidor innerst inne tycker illa om varandras kulturer är det inte ngt bra läge för det.

Jag tror inte att de militära systemen älskar livet och hatar dödandet tillräckligt för att reagera på ett intellektuellt upplevt hot av det slaget. Om det redan har hänt ngt mobiliseras goda krafter överallt.
Det vore säkert bra om en del människor med insyn hade mer tid över till att fundera över sånt här i lugn och ro.
Det borde finnas ngn sorts arrangemang där personer med inflytande hade gott om tid på sig att informera sig och fundera utan stress och med bl a realistiska simuleringar att lära av för att levandegöra vad det är frågan om.
Den prioriteringen att redan upptagna människor får mkt tid avdelad till att bli mer intensivt engagerade kanske är ett sätt att åstadkomma omprioriteringar av hur fn ensidigt militära satsningar sker som inte skyddar civilbefolkningen.

Om det skulle ha inträffat fall av kärnvapenterrorism skulle man säkert med facit i hand säga att det hade kunnat undvikas om man hade satsat mer ansträngningar på att påverka varandra med andra metoder än militär styrka.
Jag vill inte tro att ngn vågar ge sig på ngt sådant.
Men om det sker så kommer man, först efteråt, när man vet vilka som låg bakom, att veta vad man borde ha gjort. Vilka man borde ha hållit sig väl med. Vilka man borde ha påverkat. Vilka man borde ha värvat bort etc. Prioriteringarna kommer att se helt olika ut före och efter.
Och det gäller att kunna motivera sig utan att ha ngn färsk erfarenhet av en spektakulär katastrof. Med tanke på hur mkt intelligens som plöjs ned i högteknologi är det katastrofalt lite som görs av långsiktigt förtroendeskapande åtgärder. Allt som fungerar, lära sig sedvänjor. Kungariken brukade skapa fred genom giften. Jag försöker inte vara fullständig. Den känsla jag har är att detta borde ha utretts i miljardbudgetprojekt av kompetenta utredare och satts i verket för länge sedan. Bara en liten del av allt som läggs ned på krigsteknologi och antagligen ett mkt effektivare skydd än missilsköldar.
Överspecialisering hos djurarter är ogynnsamt för överlevnad. Högteknologin är ett bländverk som smugit sig på civilisationen med en massa överspecialiserade fackmänniskor som inte har några lösningar för det som har med internationellt samförstånd att göra.

När man inte är så stark måste man vara klok eller listig. Det har väst inte behövt på länge.

Nationell identitet inget att ha?
Beträffande situationen i mellanöstern. Den stora skillnaden i materiella förutsättningar mellan parterna är säkert helt avgörande. Den nationella identiteten och grupptillhörigheten är viktigare när man inte har ngt välstånd att försvara. De som underblåser hatet har ett lättare jobb så länge människor inte har ngt att förlora. Om den nationella identiteten förblir stark kommer nog konflikten att leva kvar.
Nationell identitet är egentligen inget att ha.
En möjlighet jag tror att många i väst skulle kunna tänka sig är att de rika länderna i väst och i arabvärlden tillsammans med palestinierna erbjuder ett utbildnings och industrialiseringsprojekt som utbildar och sysselsätter en upplyst palestinsk medelklasselit som samtidigt tar över den politiska kontrollen.

Jag utgår från att liknande och mer genomtänkta idéer länge har funnits bland dem som engagerats länge i ämnet, men jag har inte försökt ta reda på det.
Denna elit skall för sitt ekonomiska välstånd vara beroende av att det råder fred och samarbete. Genom att omvärlden noga planerar innehållet i den verksamhet som skall bedrivas kan man förebygga oönskade verkningar. Eftersom respekten för de berörda kräver att det sker i samarbete är det problematiskt att tala om det här utan att det låter manipulativt. Men det man vill förebygga är att denna tänkta elit blir alltför användbar i militära sammanhang. Och att den i stället blir en del av en process av global välståndsökning och sammanvävda beroenden mellan de som man hoppas forna fienderna.

Detta resonemang innebär att man särbehandlar den medelklassen jämfört med vad som är fallet för de rika länderna. Man förutser problem och försöker att skapa beroenden 'för allas bästa'. Det är manipulativt. Men det är bättre att deklarera det från början än att under processens gång resa upp oförklarade hinder.
Tanken är att den medelklassen för sitt privata välstånd skall vara motiverad att organisera samhället så att det får en stabiliserande verkan. För dem som inte tillhör den medelklassen är det inte säkert att förändringarna kommer att kännas ens acceptabla även om omvärldens betraktare hoppas på det.
Men det är just vad man kan förvänta sig av en välmående medelklass att de lyckas bemästra eventuellt missnöje utan att det urartar i internationella kriser.
Det är vad de mediala opinionsbildarna håller på med hos oss. T ex i det att de lyckas sälja finansvärldens illusioner till folket. Skulle folk ha fullständigt klart för sig hur ekonomin fungerar skulle de kräva förändringar. Men medierna söver oss och dess medarbetare har det tillräckligt bra materiellt för att vara nöjda.
John Pilger ansåg att det finns en del överbetalda medelmåttor i medierna och han tror att de vet med sig att de inte skulle kunna motivera lönen om det handlade om objektiv kompetens. De som anställer dem och inte önskar få ngn skarpsynt samhällskritik kan lätt härska genom att söndra. På de stora tidningarna betalar presstödet hela lönesumman(?) och det leder knappast till ngn fristående ställning gentemot den politiska makten som man antas bevaka.
Och systemet fungerar ju utmärkt om man vill bevara status quo.
På ett liknande sätt är det i alla länder, att där det finns en välmående medelklass går det att förmynda de andra. Och fred råder. Och förhoppningsvis inga kärnvapenkrig.

I en mer ambitiös framtidsmodell behövs ingen förmyndande och manipulerande medelklass men det är fn utom räckhåll.

En riktigt bra för skattemiljonerna
Jag menar inte att allt är värdelöst i medierna, men jag menar att man skall ha högt ställda krav och då kan man inte vara nöjd med hur det ser ut.
Om jag bestämde skulle jag ta nästan hela presstödet och använda det till att skapa en tidning med politiska skribenter från alla läger och med högkvalitativt innehåll.

Då skulle läsaren få veta vad olika läger tycker i en tidning. Man skulle inte behöva ta hänsyn till annonsörer. Annonser kunde skötas som en helt separat vinstdrivande verksamhet.

Jag kan inte begripa varför det skall kosta både staten och läsaren pengar att köpa en produkt som är fullproppad med annonser och reklam och vars journalistiska innehåll är så slätstruket.
Annonsörerna finansierar ju ändå sin reklam med högre produktpriser.
Ett problem med att ha alla i en tidning är att det skulle bli extra frestande att spionera på konkurrenternas bidrag för att få sista ordet med ngt dräpande motargument redan i samma nummer.
Men det ger inspiration till tanken att man skulle organisera det som skrivs som en plenumdebatt med moderatorer i stället för enbart som separata ledare eller dylikt.
Det skulle öka sannolikheten för mer direkta samtal.
Som det nu är kan var och en prata för sig själv rätt mkt i varje tidning och kan hindra läsaren att se andra argument efter godtyckliga urvalsprinciper.

Det skulle självklart vara frivilligt att delta i en sån plenumform, de som föredrog monologformen skulle kunna hålla sig till den. Fördelen med en plenumform är att det skulle gå att sätta punkt för dagen på ett neutralt sätt.
Plenum skulle kunna realiseras praktiskt med modern IT teknologi så att det blev en närvarokänsla.
Men det är ingen viktig punkt.
Eftersom tidningen ej skulle tyngas av annonser fanns det mkt plats för mer innehåll om det önskades.

Om man har ett genomtänkt program för en journalistiskt högkvalitativ produkt skulle det antagligen vara möjligt att ge läsarna ngt mkt bättre än dagens tidningar.
Som jag har varit inne på tidigare fattar jag inte hur sk liberaler kan acceptera permanent presstöd under nuvarande förhållanden med kommersiellt drivna tidningar utan att dessa gör några som helst utfästelser om motprestationer.
Självklart borde det ställas tydliga krav på vad skattebetalarna har rätt att få för innehåll i utbyte mot presstödet.

Det är mot den bakgrunden som jag anser att det vore mkt bättre att ta dessa pengar och använda dem till att målmedvetet skapa den sortens produkt som man nu bara hoppas skall uppkomma, trots beroende av annonser och andra begränsningar.

Mer om evolutionsteorin
Nu till det ämne jag egentligen tänkte ta upp. Nämligen evolutionsteorin. Det har jag tidigare varit inne på och då påpekat att det saknas kvantitativa bevis för den. Det har sedan Darwin först kom med sin genialiska hypotes inte tillkommit mkt annat än kvalitativa resonemang. De exempel på diskussioner om evolutionsteorin som jag stött på i medierna sedan jag senast funderade har inte bidragit med ngn utveckling på den punkten. I vetenskapsprogram i TV t ex har man ofta den ovanan att kategoriskt påstå saker som egentligen bara är [vetenskapliga] hypoteser, vare sig det gäller exotiska objekt i universum eller evolutionsteorin.
I politisk journalistik skulle det vara helt otänkbart att skildra debatten så.

När Darwin formulerade evolutionsteorin hade han fullt upp med tankearbete och det vore inte att begära att han själv skulle haft tid med att försöka göra en precis kvantitativ teori redan innan han hade tänkt färdigt på de kvalitativa dragen. Fö är det vanligt att banbrytande tänkare är mkt mer skeptiska mot sina egna idéer än deras senare efterföljare som har fått det serverat i attraktiv form. Det är naturligt att den som först kommer på ngt är mkt mer osäker. Det har nu gått mkt tid sedan Darwins hypoteser formulerades.
Vid det här laget är det rimligt att man kan ställa kritiska frågor om teorins kvantitativa egenskaper.
I detta dokument är det min avsikt att börja formulera lite av vad jag menar med kvantitativ i det sammanhanget.

Först gäller det att ange en definition på evolutionsteorin. Vad är det den säger?
Här definieras evolutionsteorin på följande sätt:

Den innebär att det sker en utveckling av växter och djur och att detta sker utan ingripanden av ngn yttre påverkan av nu okänd art.

Den definitionen innebär även att kunskap som senare kommer att infogas i en uppdaterad vetenskaplig referensram ej räknas som vetenskap nu. Kommande tiders vetenskap är metafysik idag.

Definitionen ovan innebär att alla kända aspekter på den nu etablerade naturvetenskapen tänkes kunna bidra. Där ingår slumpen. Den som antas bestämma atomära processer mm.
Men alla delar av naturvetenskapen innehåller olösta gåtor. Ta slumpen tex. Det har visat sig att människor kan påverka slumpsekvenser med sin vilja. Vetenskapen har ingen förklaring på det fn. Jag känner inte till om ngn har försökt avgöra vad detta egentligen har för konsekvenser för den vetenskapliga världsbilden.

Jag tror att den första reaktionen är att det måste vara ngt fel i mätningarna. Och jag kan inte gå i god för hur det förhåller sig men det har accepterats för publikation i ansedda vetenskapliga publikationer som Physical Review Letters ngn gång på 1990 talet vill jag minnas .
Man kunde ju se detta som ett slags bevis för att det hjälper att be även om det kanske inte fungerar för att be om löneförhöjningar...?
Och borde man inte kunna använda det för att vinna på roulette?
Det borde finnas en hake ngnstans. Annars tycker man att det skulle finnas förutsättningar för att arrangera spektakulära tävlingar där människor fick mäta sin viljastyrka och vinna stora priser.
En tänkbar förklaring skulle kunna vara att ngn har manipulerat försöksutrustningen utan forskarnas vetskap, men jag tror att det var dubbelblindförsök. I så fall måste man ha manipulerat mer än en faktor på ett intrikat sätt.

Vidare finns det rapporter om ett annat och kanske besläktat fenomen: att människor kan förutsäga innehållet i okända slumpsekvenser. Det nämndes i ett program på Discovery Channel och där noterade jag inte källan. Men det är inte konstigare än det ovan nämnda exemplet. I det fallet tycktes gissningen äga rum omedelbart före att händelsen inträffade. Om fenomenet är svagare på större tidsavstånd berättades inte.

Detta visar hur som helst att innebörden av slump inte är oproblematisk. Och sista ordet är inte sagt. Det går fn inte att att definiera exakt vad som är 'yttre påverkan av nu okänd art'.
Man kan jobba på definitionerna men man måste räkna med att problemet återkommer vilken definition man än väljer: Naturvetenskapen har inte helt fasta konturer. När man därför uttalar sig om att det 'bara är slumpen' eller bara blinda naturkrafter, då har man inte formulerat ngn klar tanke.
Icke-existens-bevis är svåra. De kräver att man har fullständig kunskap.
Om man säger att det behövs inget utöver de kända naturlagarna för att förklara evolutionen, då har man inte sagt ngt som har ens en tillfredsställande kvalitativ definition.
En bok av en vetenskapsjournalist hade titeln 'öar av sanning'. (Jag tror det var Islands of Truth från 1990 av Ivars Petersen eller ngt liknande namn)
Och han ville speciellt uttrycka hur ofullständigt vetandet är inom de matematiska vetenskaperna.

Och det gäller ju i minst lika hög grad för resten av vetenskapen.
Därav följer inte att det är ngt fel på vetenskaperna, bara att det finns skäl att visa lite ödmjukhet och inte överskatta räckvidden för det nuvarande vetandet.
Det kan mkt väl hända att utvecklingen måste gå till så att man försöker utvinna det mest åtkomliga ur vetenskapens nuvarande nivå och först när man stöter på allvarliga problem känner man sig motiverad att fördjupa sig mer. Så de resonemang jag för nedan är antagligen inget man kan prioritera jämfört med mer angelägna undersökningar.
Jag ifrågasätter inte vetenskapsmäns förmåga att i varje skede göra vettiga prioriteringar.
Men jag tror att det är fördelaktigt att vara vaken för såna resonemang även om man inte använder dem i första taget.
Jag tog upp tråden ursprungligen därför att jag såg det som en brist att en del debattörer tycks vilja försvara vetenskapen mot ovetenskapliga idéer, men att de inte försöker bygga upp vetenskapens trovärdighet oberoende av den sortens bråk. Dvs jag saknar en medvetenhet om behovet av att utsätta vetenskapen själv för objektiv granskning och det liknar mer politiska tvister. Man laddar ur lite grand och sen återgår man till en okritisk utövning av sin egen verksamhet.

Nu skall jag försöka skissa hur jag menar med kvantitativa bevis för evolutionsteorin.
Den naturliga vägen är att börja med de allra enklaste fallen och skapa en modell som kan undersökas teoretiskt så att man kan få fram ett experimentellt avgörande av de frågor man formulerat.
Då skulle det t ex handla om enskilda genetiska förändringar och hur de sedan resulterade i differentiella skillnader i fortplantningsförmåga totalt sett, dvs inklusive allt som har betydelse för överlevnaden.
En kvantitativ modell ska då helst kunna förklara antalet och typen av olika typer av genetiska förändringar.
Trots att vi utgår från det enklaste fallet är det komplicerat nog. I en utvecklad modell måste man kunna förklara frekvensen av mutationer. Och typen. Och det får inte saknas mutationer som borde finnas. Det är en viktig punkt. Om det fattades ogynnsamma mutationer skulle det naturligtvis vara gynnsamt för livets utveckling men det skulle inte gå att förena med de kända naturlagarna. I en utvecklad modell har man tillräckligt noggranna förutsägelser av de sannolikheter som figurerar för de olika typerna av mutationer. Och man gör empiriska tester och samlar befintliga data. När man utvärderar det måste allting stämma inom de statistiska felgränserna. Annars kan inte evolutionsteorin förklara ens de allra enklaste evolutionära processerna.

När man går vidare till mer komplicerade fall blir det naturligtvis mkt svårare att ställa upp en kvantitativ modell. Men å den andra sidan finns det ju oerhört mkt faktamaterial att jämföra med. Jag har ingen aning om hur svårt problemet är. Men jag tror att det finns ett psykologiskt motstånd mot att ge sig på den typen av problem inom den reduktionistiska typen av akademisk forskning av i dag.
Att modellera komplexa evolutionära processer är mer övergipande än ngn existerande akademisk disciplin. Jämför man t ex med sociologi, beteendevetenskap mm, så är det som studeras där en delmängd av det som har betydelse för evolutionen.

Många fenomen innebär en komplex samverkan av genetiska och miljömässiga effekter och samverkanseffekter. Utan datorer vore det näst intill omöjligt. Men med datorer kan man testa en oerhörd massa idéer mkt snabbare än man hinner tänka ut nya.
När man går från de enklaste fallen mot mer komplicerade blir det snabbt vida mer komplicerat än de flesta vetenskapliga problem som man är sysselsatt med idag. Om N är ett antalsmått som beskriver situationen kanske komplexiteten växer som N^N.
Det kräver naturligtvis en motivering angående vad N är etc men vitsen är bara att ge exempel på varför det snabbt kan bli ohanterligt.

Om man efter mycken möda lyckas modellera alltmer komplicerade fall bör det komma alltfler saker som går att jämföra empiriskt. Med tiden kan man vänta sig att vissa kvantitativa förutsägelser stämmer överens med empiriska data. Det stärker tilltron till modellens vederhäftighet.
Om det samtidigt finns andra saker som ej stämmer måste man kunna förbättra modellen så att även dessa saker stämmer annars har man misslyckats.
Detta är visserligen hypotetiskt, men inte ovanligt när det gäller skapandet av modeller. Detta att vissa saker stämmer bra och andra inte. Man har då tänkt rätt på ett plan men det fattas ändå ngt. Om man inte lyckas reparera all brister är det kris, eftersom delar av resonemangen tycks fungera. Om inget stämmer kan man göra om allt men om en del stämmer är man mer låst.
Ingen vet säkert hur det slutar, men jag tycker det är oerhört högmodigt att tro att vi nu kan utesluta okända faktorer utöver den nu kända vetenskapen.
Observera att strängt taget all metafysik som inte går att motbevisa vetenskapligt ingår i detta enligt definitionen.
Jag förutser att detta kan uppfattas som en extrem hållning. Det leder till att det som vinner fullt godkännande som vetenskap blir lite men bra och för det fordras stringenta kvantitativa bevis. Och att det som tolereras i debatten blir mkt mer omfattande.
Om man inte gillar tanken borde man börja med att rensa ut mer än 90 % av det som idag godkänns som akademisk vetenskap. Där handlar det om att:
-Min metafysik är bättre än din!
-Nej det är den inte alls.
-Jo det är den visst.
-Nej.
-Jo etc etc

Man skall inte kunna försvara en vetenskap enbart genom att peka på ngt som är klart sämre.
När varje verksamhetsområde har klarat ut sina egna brister kan med rätta angripa andra med full kraft. Och då har man också en objektiv kritisk kvantitativ referensram.
Mkt av dagens akademiska vetande är encyclopediskt, dvs en stor mängd disparata fakta.
Även om det saknas en formell teori är en person med den sortens vetande klokare än dem som förespråkar diverse irrationella föreställningar. Och därför försöker de klokare att hålla rent mot den senare typen. Men den klokes klokhet kanske är mer undermedveten, den är en oformulerad följd av det encyklopediska vetandet. Först när den klokes klokhet är tydligare formulerad representerar den kloke vetenskaplig vetenskap. Detta är i många akademiska områden enklare att åtgärda än i det mkt komplicerade fallet nedan med evolutionsteorin.

Jag tycker att man, tids nog, kan kräva att evolutionsteorin är bevisad för åtminstone några mer komplicerade fall, speciellt såna som på ett avgörande sätt har påverkat de utvecklingslinjer som man antar har lett fram till människan.

Man skulle vilja studera naturen på plats i detalj och under lång tid, men den metoden kanske inte fungerar om små mutationssannolikheter spelar en roll. För då vet man från den kvantmekaniska teorin att observatören inverkar på det observerade på ett sätt som kan förändra resultatet jmf med om det inte observerades och registrerades.
Det är inte alls säkert att det är känsligt beroende av den sortens växelverkan, men det är möjligt att det finns situationer av betydelse där det spelar roll.

Man måste räkna med att det kommer överraskningar i vetenskapens utveckling, såna som skulle te sig lika överraskande för oss som våra moderniteter skulle te sig för stensåldersmänniskor.
Och än mer överraskande. En avlägsen framtids vetenskap bör överträffa allt som vi överhuvudtaget kan föreställa oss idag.

Kanske kommer det en dag när vetenskapen kommer fram till att det existerar en sort skapande agent i tillvaron. En egenskap som visar sig naturligt höra samman med allt som vi bedömer som komplicerade och välordnade funktioner både biologiskt och på andra vis.

Med dagens vetande kan man inte hantera företeelser som spränger kända referensramar som tid och rum t ex.
Definitionen av evolutionsteorin ovan förutsätter implicit att den vanliga referensramen gäller.
'Utveckling' avser vanligen ngt som sker i linjär tid. Dagens vetenskap befattar sig inte med ngt annat i det som når ut i debatten.
Om man går in i en fördjupad betraktelse där tiden elimineras, försvinner samtidigt människan i sin vanliga form, som man vanligen föreställer sig oss. En dag kan vetenskapen kanske säga oss ngt meningsfyllt om detta men det är inte nu. Och om man tror att Gud på ngt sätt har formulerat det som står i religiösa texter, måste man räkna med att Gud har formulerat sig på ett sätt som människor kan förstå. Formuleringen anpassas efter publiken. Med civilisationens och vetenskapens utveckling blir det efter hand möjligt för oss att ta emot mer förfinade budskap.
Man kan tänka sig att alla religioners direkta ursprung är enskilda människors påhitt men likväl se det som ett budskap från en annan värld som tar sig det uttrycket. Och det synsättet förekommer väl här och var sedan länge.
Det är därför tolerans är viktigt. Så att man kan utveckla världen vidare i stället för att tvista.
Jag tycker man ser den sortens upplyst intuition hos många skapande människor, musiker etc.
Och samtidigt finns det andra som är fastlåsta i ett mörkt hat kring samma tema.
Att vi är så olika.
Låt alla världens barn lära sig spela och sjunga så kanske det blir bättre.
Jag tycker på fullt allvar att man skall offra en del tråkiga skolämnen och satsa på musik, för dem som gillar det åtminstone. Och annat skapande. För jag tror att det är ngt som kan ge människorna glädje vilket jag inte tror är fallet med alla andra skolämnen. Kanske skulle det finnas ett skapande tekniskt eldorado för de barn som gillade det att få hålla på med i stället för en del av skolan under sakkunning, diciplinerad och säker ledning. (Om man skall skapa effektivt behövs en bra verkstad och då kan det hända olyckor med barn så det måste vara ordentlig koll på säkerheten, men jag tror inte man kan överskatta det ekonomiska värdet för en nation som låter unga människors skaparkraft få fritt utlopp. De flesta potentiella uppfinnare skulle utvecklas mer om de fick tillgång till en riktigt väl konstruerad uppfinnarverkstad. Man kunde ha tävlingar eller andra sorters motiverande målsättningar. Det finns ju arbetsskadade eller långtidsarbetslösa fackutbildade människor som kunde vara instruktörer utan att deras lön kom från skolpengar. )
Det är säkert fördelar att lära av vuxna som utövar ngt riktigt som förebild.
Det är synd om alla barn som inte har några bra förebilder. Och nu har vi så få arbeten som passar för det. Dessa funderingar är inte så genomtänkta.
När jag ändå är inne på skolan så tycker jag att man skall kalla in (civilklädda?)värnpliktiga för att hålla ordning i skolan så det blir pli på alla busfröna.

Ordnung muß sein.

Jag tror att nästan alla vuxna anser att det är vansinnigt att ungar får göra som de vill i skolan. Ändå fortsätter missförhållandena.
Jag tror att många önskar att ngn beslutsför person gör ngt rejält åt detta.
Sverige lär vara bland de sämsta i Europa i detta avseende.
Och har inte detta missförhållande även betydelse för den allmänna brottssituationen, knark etc.

Jag funderar över om man skall automatisera produktionen i den takt som det är tekniskt motiverat och avskaffa så många arbeten som möjligt, så kan människor spela och idrotta i stället eller syssla med sånt som de vill.
Det är möjligt att det inte fungerar om det sker väldigt snabbt, men man måste våga tänka tanken. Det är egentligen det naturliga målet att vi avlastar oss från att slita för livets nödtorft.
- - -
Beträffande referensramar.
Orsaken att vi uppfattar världen som 3-dimensionell kan man se en förklaring till genom att studera teorin för elektromagnetism och hur den hänger samman med kausalitetsbegreppet. Där framkommer att 3 dimensioner har en särställning. Men alla de grundläggande begreppen som används i vetenskapen är sammanvävda. Det går inte ens att säga bestämt att ljus existerar objektivt, men det är enklast att säga så.
För fenomen som rör sig med exakt ljusets hastighet finns fn ingen utvecklad geometrisk referensram. Det är inte känt om det finns andra sk metriker som karakteriserar såna fenomen. Men rent matematiskt kan man förvänta sig att det händer ngt med referensramen. Ljus är med nu använda referensramar att betrakta som en singulär företeelse och singulära fenomen förekommer i samband med att ngn geometrisk referensram urartar. Urartningen av en referensram sker från ngt och till ngt annat och däremellan kan den ha urskiljbara egenskaper i det singulära området.
Dvs det kan i samband med ljus eventuellt förekomma tre olika referensramar, varav strängt taget bara en är känd. Den kända har en metrik med 3 rumsdimensioner och dessutom tid. De andra skulle kunna tänkas ha andra metriker och dimensionaliteter. En möjlighet är att den verklighet vi observerar i naturen är en mix av dessa tre och att de i så fall är implicita i dagens etablerade teorier men på ett sätt som är svårt att genomskåda.
I fysiken finns ju kända globala samband som inte riktigt passar in i en reduktionistisk världsbild.

Det är inte säkert att naturlagar skall uppfattas som tecken på en blind ordning bara för att de delvis kan uttryckas i matematiska formler. Och om man använder vetenskapen som referens är det ju viktigt att man också redovisar vetenskapens svaga punkter. Vad som inte stämmer och vad som bara är hypoteser. Och gör man det på ett hederligt sätt är det rätt mkt som inte håller måttet. Bara en sån sak som Newtons mekanik som ju ofta tjänar som exempel på blind lagbundenhet. När man redovisar hur den överensstämmer med empiriska observationer så stämmer det ju väldigt dåligt där ute i rymden om man betraktar större områden. Och det är fortfarande inte den bild som redovisas.

Detta har jag berört tidigare, men jag saknar fortfarande en helt uppriktig redovisning av fakta i det som delges den intresserade allmänheten.
När man ärligt redovisar att Newtons mekanik (och även Einsteins teorier på samma gång) inte stämmer, då finns det inte mkt kvar av allmängiltiga naturvetenskapliga sanningar och blinda mekanismer.

Man måste ifrågasätta den befintliga vetenskapens världsbild om man skall kunna förbättra den.
En gång försökte jag publicera en uppsats om saken där jag gjorde en jämförelse mellan en vattendroppe och ett stormande hav. Den förra motsvarar de existerande teorierna och havet motsvarar det verkliga universum. Dvs de existerande lagarna motsvarar den mer lättbeskrivna vattendroppen med dess regelbundna form. Och skillnaden mellan en vattendroppe och ett stormande hav uttrycker på ett mer lättfattligt sätt hur stor diskrepansen är mellan teori och empiriska fakta.
Vi har principen med Occams rakkniv. Den som skär bort onödiga antaganden. En evolutionsteori som stämmer kvantitativt med alla empiriska observationer kräver ingen skapande agent. Därför är det rimligt att en del vetenskapsmän utgår ifrån det synsättet. Men det krävs också att de utsätter teorin för den jämförelsen med empiriska data.

Så länge man inte vet ngt kvantitativt är det en öppen fråga.
Occams rakkniv borde även obarmhärtigt skära bort den s k mörka materien i världsrymden. Det är den som krävs för att det skall bli överensstämmelse med Newtons och Einsteins teorier. Men i det fallet har vetenskapsmännens tilltro till Einsteins formler varit så stark att man frångår Occams ekonomiska synsätt och hellre inför en massa krångel.

På 1700-talet fanns phlogistonteorin, läran om det mystiska eldämnet.
- - -
Det jag har mest problem med är att de inte redovisar att det handlar om en vild hypotes, att det bara kanske finns ngn ny sorts materia som skall rädda de gamla teorierna. De inkörda varumärkena.
Och att de aldrig säger att det mkt väl kan vara så att de gamla teorierna var alldeles fel ute.

Det är som i politisk retorik.
Under de senaste åren har det i samband med att man redovisat resultatet av nya mätningar av universum förekommit idéer som innebär en del nytänkande men även där undviker man att redovisa att de gamla inkörda teorierna är i beknip.

Alla eliter verkar vara inne på att förtiga saker.