2001-12-20

Hot om familjehemsplacering av mina barn

Den vårdnadstvist angående mina barn som pågått sedan våren 2000, har nu efter en vårdnadsundersökning av socialtjänsten lett till att de föreslår att barnen tas om hand av en annan familj.

Tingsrätten har hittills endast avkunnat en interimistisk dom i ärendet, där modern (således interimistiskt) tilldömdes enskild vårdnad. Därefter har socialtjänsten genomfört sin undersökning. Och den har jag fått delta i men det var efter den interimistiska domen ej obligatorium för det. Dvs det skulle ha varit enligt reglerna att inte ha med mig eller låta mig få veta ngt.

Utredningens uppgift är att utreda den förälder som har den enskilda vårdnaden, dvs i detta fall modern. Jag återger av hänsyn till henne inte så mkt av den kritik som kom fram, men eftersom de på allvar föreslår att ta barnen ifrån oss är det ju naturligt att man vill att den kritik som kommer fram inte skall vara missvisande.

För det första är det ju inte klokt att de fattar beslut om att ta ifrån mig vårdnaden som de gjorde interimistiskt utan att det först gjorts en utredning. När jag utan föregående utredning är utfasad så att säga börjar man utgående ifrån att modern inte klarar av det prata om att främmande människor skall ta hand om barnen.

I samband med att jag hade möjlighet att kommentera deras undersökning påpekade jag inte allt som var felaktigt i sak i deras beskrivning av mig delvis därför att jag koncentrerade mig på det som hade mer direkt med barnen att göra, och delvis därför att mitt minne tycks ha varit helt blankt beträffande sånt som rörde polisen, när jag hade tillfälle att kommentera det.

När de som utförde utredningen läste sina egna anteckningar tolkade de dessa som att jag skulle ha känt mig övervakad mellan 1980-92 vilket var väsentligen tvärtemot vad jag sagt.

Jag var mkt tydlig när jag berättade att det var en mkt drastisk och plötslig förändring i månadsskiftet juni/juli 1992.

Det är ju inte den utredningens huvudsakliga uppgift att gå in på alla detaljer i föräldrarnas liv. Men eftersom man föreslår så drastiska åtgärder som att ta barnen ifrån föräldrarna bl a med hänvisning till uttalanden om min psykiska hälsa, så har det naturligtvis stor betydelse hur man framställer mig. Jag brukar lägga mig vinn om att framstå som en person som är faktaorienterad, som hänvisar till erkända experter och vetenskapliga fakta, därest det finns och det gör det i fullt tillräcklig grad beträffande cybernetik och andra saker som jag tagit upp. Och därutöver söker jag föra ett logiskt resonemang.

Detta framgår inte av utredningen. Där står bara att jag tror att polisen misstänkte mig för narkotikabrott och att jag 'såg skuggor'. Jag vet inte vad de menar med skuggor men det förintar ju mitt vittnesbörd och det låter enbart förvirrat.

De tjänstemän det gäller har jag kritiserat rätt mkt men de har inte verkat ta så illa vid sig av det, utan på det personliga planet tycker jag nog att de jag haft att göra med är OK.

Resultatet är i alla fall att jag ingenstans framstår som vederhäftig när det gäller alla de saker som är kontroversiella, 'mind control' och den märkliga intensiva övervakningen jag utsatts för.

I slutorden i samband med förslaget om familjehem ovan sägs om båda barnen

'Han saknar stabila vuxna att knyta an till och identifiera sig med. Han saknar vuxna som är förutsägbara, som kan ge struktur och omvårdnad och som kan sätta gränser och lösa vardagens problem utan att väcka ångest och skuld hos dem.

För att kunna utvecklas till en välfungerande och trygg person bedöms X omgående vara i behov av en radikal förändring och hinner inte vänta.'

Observera att detta sägs formellt om den förälder som har vårdnaden. Det är vad man sade till mig när jag blev väldigt arg över att de påstår att de saknar stabila vuxna. I början av utredningen framgår att jag har väldigt lite umgänge med barnen.

Dvs påståendet ovan skulle egentligen inte gälla mig. Och att de föreslår familjehem som alternativ i stället för mig skulle vara en formalitet?!

Det ser helt oförnuftigt ut i mina ögon. Det är möjligt att det kanske blir rätsida på det till slut men det känns totalt åt skogen att man ens kan säga ngt så hemskt.

Här hör man om såna som vanemisshandlar och jag har aldrig gjort en fluga förnär.

Ändå kan det bli så här. Det är lätt att bli hatisk.

Tänk er själva. Att främmande människor skall ha mina barn. Och så får jag komma och träffa dem om jag är snäll.

Fy fan!

I bland är det på sin plats med svordomar. Hur skall jag kunna gilla människor som tar mina barn och kanske får betalt av skattebetalarna.

Dubbelt Fy Fan!

I utredningen förekommer också allmänna hypoteser om sk Maskrosbarn och resonemang som försöker tvinga in verkligheten i psykologers modeller.

De problematiserar allting hos barnen. Om de undersöker sin omgivning och är nyfikna och självständiga, då är det inte positivt utan ett tecken på att de är övergivna.

Och om det är så att de är annorlunda än andra barn så finns det ju genetiska skilnader som enligt vetenskaplig rön har större betydelse än miljön.

Och så skall man försöka fostra bort det så att det stämmer bättre överens med modellen.

Om det är så att barn ärver vissa sociala beteenden måste det ju vara desto viktigare att det är ngn som vet och förstår därför att man själv har varit på ett liknande sätt.

En del av det som de beskriver som dåliga egenskaper hos barnen stämmer med omdömen om mig från när jag var 5 år. Och det är möjligt att det kan finnas ngt från modern också som går att känna igen. Dom har kanske dubbel ärftlig belastning dom stackars liven.

Säkert kan en främmande familj påverka i ngn ny riktning, men börjar man resonera i såna banor så är det inte många som går säkra för storebrors förädlingsplaner.

OK om det skall gälla alla, att man skall ge barnen en massa omväxling och olika erfarenheter.

Men de skall inte komma och klassa ner deras pappa så där.

Jag framställs inte enbart negativt i socialtjänstens utredning, men en psykolog bedömer mig vara manifest psykotisk etc pga av det som rör mind control, men jag vet faktiskt inte om socialtjänsten anser detta vara tungt vägande. Jag missade dessvärre ett möte på barnmedicin där jag hade haft möjlighet att möta den personen tidigare.

Alla som yttrat sig om mig i det avseendet har hänvisat till papper som de fått av andra och har inte kontrollerat med mig. Det har inte förekommit ngn dialog överhuvudtaget där det har funnits möjlighet att resonera utifrån fakta.

Och när man hänvisat till hemsidorna har man ändå inte läst ngt om faktabakgrund som jag tar upp.

Psykologen säger att min son sagt att pappa, dvs jag, har berättat att 'polisen jagar barn'.

På Tingsrätten, I samband med den interimistiska domen ovan berättade min motpart att sonen i stället hade sagt ngt annat, nämligen att 'polisen gör experiment med barn'.

Detta var så märkligt att jag genast slog larm om saken eftersom jag visste att han inte fått ngt sådant från mig och jag har ju varit observant på vad som händer med barnen pga mina egna erfarenheter. Finns det tydliga misstankar om att barnen blir manipulerade har jag bestämt mig för att slå larm och det gjorde jag i det fallet.

Finns det ngn som kan klandra mig för det?

Men senare efter att ha kontaktat psykologen bekräftade hon inte det som motparten sagt utan i stället det om att polisen jagar barn. Modern stod på sig, men jag har inte undersökt saken vidare.

Sonen har frågat mig flera ggr om polisen skall ta honom och då har jag sagt att det gör de bara om du har gjort ngt. Men från våren 2000 o framåt förekom det att vi föräldrar pratade om polishämtning både därför att myndigheterna nämnde det och i samband med att vi föräldrar grälade med varandra. Anledningen att jag tar upp detta är att psykologen faktiskt använder det som konkret exempel på hur mina tankar om mind control gör mig olämplig som förälder.

Dvs att sonen säger att pappa säger att polisen jagar barn skulle göra mig olämplig som förälder.

Man må säga sa Kalle Stropp.

Jag undviker att låta så små barn ärva mina kontroverser med myndigheterna.

Det är inte alldeles självklart vad som är rätt. Men jag undviker det i alla fall.

Däremot anser jag att jag måste tala med barnen när det talas om familjehem och modern fortsätter sin rabiata inställning till mig. Då kan jag inte säga till barnen att det är OK att de skall bo hos ngn främmande människa därför att mamma inte vill att de skall bo hos pappa och själv inte får ha dem.

Och att hålla tyst om det går inte heller längre när det går så här långt.

Modern själv och myndigheterna har båda kommit till, oberoende av varandra, att modern har svårigheter att ta hand om barnen. Modern blev ledsen när hon hörde deras slutsatser men hon var ändå beredd att ta intryck av vad de hade att säga.

Hennes inställning till mig är oförändrat negativ och hon säger sig vara absolut säker på att det är skadligt för barnen att vara med mig.

Men eftersom både hon själv och soc tycker att hon inte klarar av det så anser jag förstås att jag är det självklara alternativet.

Det är en sån situation när man känner en stark motvilja mot myndigheters sätt att fungera.

Människor kan vara vettiga som individer men systemet kan vara korkat ändå.

En organisations intelligens är inte enkelt relaterad till dess medlemmars intelligens.

Ngt i den stilen kommenterade cybernetikens fader Norbert Wiener. Han var redan på 1940-talet klar över att försöken att immitera naturvetenskaperna i de sociala vetenskaperna skulle komma att misslyckas. Han kunde ju inte veta då hur rätt han skulle få. Ett exempel på den typen av optimism som han kritiserade uppkom ju i och med B F Skinners ideer, som under lång tid satt sin prägel på beteendevetenskap och psykologi.

Wieners poäng var att det misslyckas därför att det i de sociala vetenskaperna är så svårt att separera det iakttagna från iakttagaren.

Det blir utrymme för en massa favoritideer som växlar från tid till annan, utan att någonsin förankras objektivt.

Men dessutom pekar Wiener också på den omständigheten att alla resonemang bygger på statistiskt osäkra urval i de sociala vetenskaperna. Speciellt gäller det givetvis när man söker tillämpa en teoretisk ide på enskilda individer som ju alltid är fallet i såna utredningar och bedömningar. Och i såna vetenskaper finns det ingen självkritisk medvetenhet om detta dilemma. Följden är tyranni och godtycke.

Myndigheterna har definitivt skadat barnen på det här viset.

Jag håller inte med dem som säger att rättegång är så skadligt i sig. Det viktiga är att det fattas ett välgrundat beslut. Och att det inte drar ut för länge på tiden.