Om dagen lever jag som en vanlig Svensson. Jag har man och barn och lägenhet och dubbelsäng och video och blommor i fönstret och ett arbete.
     Men om natten förvandlas jag. Då kliver jag in i dimman, äter upp små barn och skrämmer slag på odrägliga grannar, kvinnor och hundar.
     Det är inte många som vet om mitt dubbelliv. Min man ligger på rygg och snarkar hela natten och det är väl tur det. Vid frukostbordet frågar han alltid snällt hur natten har varit. Jag ler snällt tillbaka, men säger aldrig något.
     Han kommer aldrig att få veta något om mitt andra jag. Hur skulle jag kunna berätta om alla de hemskheter jag har för mig på natten, medan han ligger där och sover så fridfullt?
     "Men du drömmer ju bara", utropar ni säkert. Nej, jag drömmer inte. Jag vet att jag inte drömmer. Har ni inte läst i tidningen om den huvudlösa gamla damen, hon är inte så gammal förresten, i vit klänning som brukar gå runt skolan om nätterna och leta efter sitt huvud?
     Jag visste väl det. Det är nämligen jag som är den gamla damen i vit klänning. Förresten så är det mormors gamla avlagda nattlinne. Nej, jag har inte hittat mitt huvud ännu. Men vet ni, det konstiga är att huvudet sitter där det ska varenda morgon när jag vaknar...

Denna historia är författad av Ann-Sofie Flodin, dvs spökhusets ägarinna. Har du också en bra spökhistoria. Tveka inte att skicka den till mig