Debattartikel för Lärarnas Tidning

När skolans problem är så stora som i dag hjälper bara radikala lösningar, skriver Peter Tucker, Bild- och Formlärare vid Stockholms Stads Kulturskola.

Många skolor har stora problem idag, särskilt i vissa förorter till våra storstäder. Om ingenting görs nu, kommer dessa problem så småningom att överföras i ännu större skala också till det övriga samhället, när eleverna växer upp och blir vuxna.

Problemen visar sig i form av en skiktning bland eleverna. De studiemotiverade och väl uppfostrade å ena sidan, de skoltrötta och underpresterande, bråkiga och aggressiva å den andra. Med andra ord: vinnare och förlorare.

Idag växer den senare gruppen, en negativ utveckling som förstärks av skolans brist på resurser, av urholkning av skapande ämnen, lärarnas stressade arbetssituation och arbetslöshetens tryck på särskilt utsatta grupper i samhället, bl a invandrarfamiljer.

De flesta försök till en lösning har hittills stött på två förrädiska hinder som jag vill kalla schemat och nycklar. Därmed menas att kombinationen av låsta lokaler och bestämda, och begränsande tider och platser för kunskapssökande utgör ett fysiskt och mentalt "rutmönster" så monolitiskt och stelt att inget utrymme ges för den typ av åtgärd som har bäst chans att lyckas.

I stället för att undanröja detta rutmönster har skolans förhållningssätt blivit att förstärka det, genom t ex patrullerande vakter, identitetstvång, polisanmälan m m, och i värsta fall reglering av elever - allt kortsiktiga lösningar som gör det svårare att hitta fram till bestående förbättringar av skolans arbete.

Problembarn- och ungdomar - som inte sällan är begåvade men oerhört jobbiga, trivs inte med att vistas i ett rutmönster och reagerar då med att ständigt protestera. Däremot trivs de i en inlärningsmiljö som kännetecknas vad man skulle kunna kalla
"det fria flödet av skapande kunskapssökande".

Med "skapande kunskapssökande" menas en frivillig undersökning av verkligheten, där nyvunna kunskaper omedelbart tillämpas och gestaltas kreativt, t ex i någon konstnärlig/dramatisk form, eller genom att bygga någonting konkret med händerna. Med "det fria flödet" menas att den som undersöker uppslukas helt av upptäckandets rus och följer tanketråden fram till slutet, om nödvändigt i timmar, utan att avbryta arbetsprocessen.

Alla barn, även de mest splittrade och jobbiga, äger förmågan till denna typ av koncentration, men bara när det gäller saker de själva är djupt intresserade av. En lämplig arbetsmiljö för denna typ av kunskapsinhämtning är svår att skapa i en skolan där schemat och nycklarna härskar.

När skolan inte svarar mot elevernas förväntningar söker de "det fria flödet" någon annanstans, t ex på gatan, där kunskap om livets hårda villkor inhämtas kontinuerligt via ett rörligt och spännande samspel med människor och miljön runt omkring. För att locka problembarnen till att återigen delta entusiastiskt i skolans arbete (alla elever är entusiastiska i ettan och tvåan) måste skolan skapa en kompletterande arbetsmiljö till klassrummet, en miljö som liknar gatans. Och var hittar man "gatan" i skolans "stad", om inte i korridorerna?

I de flesta skolor är korridorerna ganska breda, med hallar och väntrum, där eleverna brukar vistas under rasterna, spela kort och snacka med varandra. Det är här framtidens skola kan skapas, parallellt med det som sker i klassrummen, och utan att störa den ordinarie undervisningen. De åtgärder som förslås här skulle kunna bli ett bra komplement, dels genom att lugna ner eleverna, dels genom att väcka ett nytt intresse för kunskapssökande till och med hos elever som lärarna betecknar som hopplösa fall. Framtidens skola i korridorerna bör därför uppfattas av lärarna som en extra resurs, inte som ett hot.

Min tanke är att dela upp skolans korridorsystem i sektioner, där varje sektion blir hem för en viss aktivitet. Aktiviteterna ska ständigt vara tillgängliga för eleverna, när de inte vistas i klassrummen, t ex under rasterna, håltimmar och när skolarbetet har slutat för dagen. (Egentligen borde aktiviteterna vara tillgängliga dygnet runt, året om. Se vidare Daniel Quinn’s vision om den framtida skolan i hans bok Providence, efterföljaren till hans omtalade roman Ishmael).

Aktiviteterna skulle vara dels projektorienterade, dels ämnesorienterade och främst gälla kunskapsområden som behandlas i klassrummet. Arbetet kan även inrikta sig på ämnen som inte får tillräckligt utrymme i det ordinarie undervisningen, med andra ord, morgondagens ämnen, som ännu inte gjort sitt intåg i skolans sfär. .

Sådana ämnen är ofta tvärvetenskapliga eller tvärestetiska t ex Hjärnan och Medvetandet, ett av vår tids mest angelägna kunskapsområden, och tack vare senare forskning av stort potentiellt intresse även för den mest uttråkade elev. Ämnet som sådant existerar inte i skolan i dag, eftersom dagens undervisning grundas på kunskapsstoff från en tid innan hjärna-och medvetandeforskning gjorde sina största genombrott. Således behandlas ämnet idag ytligt och splittrat över ett flertal traditionella ämnen. I korridoren skulle dessa olika bitar samlas och fokuseras i en gemensam undersökning av människans främsta verktyg: hennes egen hjärna.

Aktiviteterna skulle ske i verkstads- och/eller diskussionsform och rikta in sig på att samla ihop elevernas egna funderingar och frågor. Svar skulle sökas och gestaltas på olika sätt, t ex i en konstnärligt utformad och ständigt förvandlande utställning gjord av eleverna själva.

Denna arbetsmodell kan i princip gälla alla nivåer i skolsystemet, men är naturligtvis mest lämpad för högstadiet och gymnasieskolan. Några exempel på tänkbara aktiviteter, utöver dessa som berör de traditionella ämnen: Våld - i skolan och världen, Miljön - i skolan och världen, Bildkonst - att teckna och måla, kanske på korridorväggen, Handverkstad - skapa egna smycken, laga/skapa egna kläder, Databås, Språkverkstad, Etniskverkstad, Körkortsteori, m m, m m.

Målsättningen är att skapa områden i skolan där elevorienterade undersökningar ständigt pågår, och där lusten och inte tvånget råder. Men eleverna behöver "guidas". Varje aktivitet bör skötas av en team av "aktivitetslärare", i syfte att bemanna aktivitetens "korridorhem" under så stor del av skoldagen som möjligt. För det mesta skulle dessa lärare komma "utifrån", specialister i ämnet, men även skolans lärare liksom föräldrar med speciella kunskaper samt konstnärer av olika slag bör engageras. Aktivitetsläraren bör ha karisma; utan tillgång till tvång måste eleverna istället lockas att delta i aktiviteterna. Traditionella kvalifikationer är inte så väsentliga; viktigare är nyfikenhet, entusiasm och förmågan att lätt få kontakt med barn och ungdomar.

De flesta med kunskap om skolans vardag efterlyser "fler vuxna i korridorerna", om skolan ska kunna lösa sina problem. Men dessa vuxna måste komma med någonting mer positivt än bara att agera vakter. Mötet med eleverna bör ske i samband med meningsfulla men frivilliga aktiviteter och underbyggas av en pedagogisk syn som lämpar sig för korridoren, skolans "gata". Denna pedagogik finns, men har utvecklats utanför skolans ramar, av "lärare" med många års erfarenheter av arbete med ungdomar på den riktiga gatan, ofta i samband med skapande projekt av olika slag. Det är dags att koppla ihop skolans pedagogik med gatans!

Man börjar naturligtvis smått, med ett par korridorsektioner och några aktivitetslärare. Men om experiment av detta slag skulle lyckas, finns goda möjligheter att hitta resurser för en fortsättning. Projekt skulle uppfattas som banbrytande, även i ett internationellt perspektiv, och vara värd betydande stöd från fonder o d. som värnar om skolans framtid.

När saker och ting börjar bli riktigt dåliga är en radikal inriktning den enda hållbara lösningen.

Peter Tucker

September 1998