Nazityskland hade planerat noggrant för varje eventualitet och hade oftast mer än en flygplanstyp för varje stridsuppdrag.
Willy Messerschmitt var innan kriget impopulär hos nazistpartiets ledning. I början hade han stora svårigheter med att få igenom Messerschmitt Bf 109. Efter att det hade flugit för första gången i slutet av maj 1935 insåg snart ledningen att det var ett mycket bra plan för tiden. Det var så bra att det blev Luftwaffes enda jaktplan från 1937 till och med 1941. Tillverkningen av planet ökade år från år till det slutliga sammanbrottet 1945. Fw 190- som är det ända andra dagjaktplan att nämna, började tilldelas förbanden 1941. Det var överlägset i nästan alla avseenden. Det var visserligen tyngre men minst lika komplett och hade en otrolig förmåga att medföra kanoner, bomber och raketer. Medan 190 snabbt blev det främsta taktiska planet var fortfarande 109:an det bästa jaktplanet. I händerna på någon som var van vid dess besvärliga och ofta otrevliga karaktär var det dödsfarligt. De flesta av Luftwaffes skickliga piloter med 250 till 353 segrar var flög 109 under hela sin karriär. Luftwaffe använde även två andra, helt olika typer av jaktplan. Den ena var radarförsedda nattjaktplan och den andra jetplan. 109:or och 190:or lyckades skjuta ner några få nattbombplan men de mest framgångsrika planen för bekämpning av tunga nattbombplan var tvåmotoriga. Ju 88 var konstruerat som bomplan men det blev senare ett av världens bästa nattjaktplan. Det hade ett stort urval av sensorer som kunde hitta bytet i mörkret och förödande kanoner med bland annat en kanon som sköt uppåt in i bombplanens försvarslösa undersidor. I slutet av 1944 togs Me 262 med två jettmotorer i tjänst. Planet hade goda flygegenskaper men det kom för sent in i kriget för att kunna avvärja nederlaget. |