|
|
|
Liksom i fråga om Sovjetunionen var utvecklingen av jaktflygplan i Japan nästan helt okänd. I London och Washington trodde man att japanerna endast kunde tillverka dåliga kopior av västmakternas flygplan. Man trodde även att deras flygvapen och flotta var utrustade nästan helt med biplan med fasta landningsställ. När de allierade piloterna mötte de japanska jaktplanen fick de inte bare enobehaglig chock, utan japanerna kom att betraktas som oövervinnliga. Jämfört med de allierades brokiga samling andra klassens jaktplan hade den japanska flottans A6M och arméns Ki-43 tillräkligt goda prestanda för att kunna segra. Det gällde speciellt flottans flygplan som hade en väldigt lång aktionsradie. I verkligheten var de japanska jaktplanens överlägsenhet bara marginell, men den förstorades i praktiken av den oerhörda psykologiska effekten och av likgiltigheten i deras motstånd. I juli 1942 hittades en A6M nästan helt oskadad men i upp-och-nervänt läge på en ö i Aleuterna och när den provflögs i Kalifornien märkte man att den långt ifrån oövervinnlig. Det var i Själva verket ett typisk jaktplan från 1937 med endast hälften så stor motoreffekt som den nya generationens amerikanska jaktflygplan hade. Det var byggt med en lätt konstruktion och dåligt skydd så att manöverbarheten och bränslemängden skulle vara skulle vara bättre respektive större.Därefter svängde pendeln plötsligt åt andra hållet. Både den japanska arméns och flottans officerare och de materielanskaffande myndigheterna fann att deras policy kanske varit ett misslyckande. De skaffade istället jaktplan där manöverbarheten och till och med pilotens sikt offrades för at man skulle få bättre prestanda och större eldkraft. Det var bara det att de planen blev färdiga alldeles för sent för att de skulle ha någon inverkan på kriget. |