|
Efter fikapausen och fotografering kickades (och trampades) det igång för färd mot Brottby. Det är faktiskt väldigt kul att köra moped på smala asfaltvägar, man upplever det som om det går fortare än det gör.
När vi passerat Brottby tog vi vägen mot Åkersberga. Efter ett tag beslöt sig Beglund och Charles-Ingvar för en genväg till Åsättra dit dom skulle. Enligt uppgift skulle man kunna ta sig till Åkersberga via Domaruddens fritidsområde med därtill hörande spår.
Strax efter att vi tagit av från allfarvägen upptäckte undertecknad att det började svaja betänkligt om bakdelen på mopeden. Punka. Perfekt när man befinner sig mitt ute i ingenting, långt bort från ära och redlighet.
Nu togs det något tokiga beslutet att köra ändå!!! Om man lutar sig framåt så slår det inte igenom. Hade jag vetat var vi egentligen befann oss skulle jag vänt omgående.
Nåväl, Blom trodde sig veta vart vi skulle ta vägen när vi väl kom till motionsspåren. Nu var det inte så enkelt. Spåren var endast markerade med olika färger och stor förvirring uppstod. Pojkarna med moderna mopeder fick i uppdrag att sondera terrängen. Vi andra konstaterade att inte ens mobiltelefoner fungerade här. Nu började det bli mörkt och vi trodde oss hittat vägen. Det är inte lätt att köra med punktering. Det är ännu svårare när det är en smal skogsstig man kör på. Och det blir snudd på omöjligt när det är beckmörkt och lyset är svagt.
Efter en evighet kom vi fram. Dock inte dit vi hade hoppats på att komma. Nej det visade sig att vi hade kört i cirkel, hela 5 km spåret, suck. Vi var tillbaka där vi hade startat. Nu hade innerslangen krupit ut och snott sig runt navet. Fick klippas bort med tång.
Det var bara att bita ihop och ta sig tillbaka till allmän väg (ytterligare c:a 6 km) och ringa till grannen som förfogar över en lastbil. Egertz (som hade trampat nog för hela året) och jag fick en behövlig skjuts hem.
Om det var ett elände? Nej då, man lär sig alltid något nytt. Ingen blev kvar i skogen och det var bra väder.
Vi är på rull igen, snart.
|
|
