Frihetsälskande, sanningssökande och självdisciplinerade svenskar

Om vi frågar en grupp svenskar får vi veta att vi är rädda för att visa känslor, att vi är en samling stela, introverta tråkmånsar, som gör sitt bästa för att måla vardagen grå. Men frågar vi någon med annan bakgrund kan vi få svar som:

"Svenskar är duktiga, arbetsamma och plikttrogna, men de är också präktiga: De tror sig veta bäst." ( intervjuperson i Göteborg)

"Svenskar är lite dumsnälla men rejäla och ärliga, de säger vad de tycker... de är 'raka', men lite fyrkantiga." (intervjuperson från Linköping).

Visst är vi hederliga och ärliga: Vi betalar vår skatt, vi passar tider och sköter våra arbeten. Vi värnar dessutom om handikappade och svaga. Och barnen - dem sätter vi i första rummet, så till den grad att vi vänder ut och in på oss själva - allt för att barnen skall ha det bra! Samtidigt som det i våra pannor står skrivet: skuld! Ingen annans stans cirkulerar så många dåliga samveten omkring. Och nog vet vi bäst! Åtminstone när det handlar om könsroller och barnuppfostran.

Starka folkliga ideal är friheten, rätten och sanningen. Sanningskravet vilar ännu tungt över svenskarna, lögnen fördöms med skärpa. Möjligtvis kan en "vit lögn" godtas emellanåt, underförstått att den är oskyldig och inte inverkar menligt på någon eller något. Och visst är det bra att kunna lita på andra, men det starka sanningskravet har en baksida, det ger näring till skuldkulturen.

"Sanningen håller färgen... Bättre lida för sanningen än belönas för lögnen" är två gamla svenska ordspråk, men sanningen vinner man inte så lätt: "Sanningen är en kostbar klenod, därför sparas den också sorgfälligt".

Mycket är förlåtet om man vill rätt. Det är den goda viljan som räknas. Rätten var under lång tid djupt förankrad i den svenska folksjälen, men rättskänslan håller på att luckras upp i takt med att demokratin urholkas. "Den nya adeln" - politiker och makthavare med fallskärmar och privilegier - och ökade klassklyftor bidrar till sönderfallet. Men maktövergrepp och orättfärdighet stod för motsatsen till den demokratiska staten - 1900-talets och framförallt efterkrigstidens Sverige. Kampen mot det orättfärdiga utgjorde länge socialdemokratins bålverk. Om svenskens rättspatos vittnar ordspråk som:

"Makt föder högmod, högmod föder fall... Makten räcker till morgondagen... Makten slutar vid helvetets portar."

Svensken är inte mycket för ritualer och nationella symboler, men länge var valdagen något av en symbol för den svenska demokratin; att rösta var att bejaka vår tro på den svenska samhällsstrukturen. Idag har tron på demokratin minskat, rättssamhället krackelerar, misstro och bristande tillit mot makten breder ut sig. Frihetstanken är förknippad med demokratin, "Frihet är folkets själ... frihet är torrt bröd " sa man förr. Uppfattningen om svenskarna som ett frihetsälskande folk är förknippad med en frihet som rymmer många dimensioner: individuell, kollektiv och samhällelig. Se vidare under begreppet frihet.