Svenskar - Nordens Japaner?

"En fiende är för mycket och hundra vänner för få ... vänner äro viktigare än vatten, eld och bröd ... vänner i ryggen äro tre fästningar", lyder tre gamla svenska ordstäv. Svensken söker och prisar vänskapen, medan han i målande ordalag varnar för kiv och fiendskap. Svenskar sägs vara vänfasta och trofasta när man kommer under ytan. Problem och konflikter skall man däremot hålla sig undan, de är fel. Konflikter skall lösas med diplomati, genom kompromisser och överenskommelser där båda sidor vinner och ingen förlorar. Det var så den svenska modellen byggdes upp. Svenskar sägs vara frihetsälskande fredsförespråkare - för neutralitet - åtminstone önskar man undvika att konflikter löses med våld och vapen. Det konfliktundvikande svenska beteendet innehåller också en baksida: Det är inte ovanligt att en svensk som hamnar i konflikt känner skuld, känslor som i sin tur föder ångest.

- Svenskar är undfallande, tysta och kyliga, de håller med, säger några intervjuade invandrare medan intervjuade svenskar betraktar invandrarna som bråkiga, högljudda, opålitliga och stimmiga.

- De säger ja när de menar nej... de är så byråkratiska ... de har nog vatten i blodet, sa en finländare i svensk radio i mitten av 80-talet. Är svenskarna Nordens japaner? som någon slagkraftigt uttryckte det. Svenskar är måttfulla och tysta i umgänget med andra, de eftersträvar lugn och ro, de vill inte bråka. Att hålla inne med åsikter är för en svensk att ta hänsyn, inte att falla undan. Likaså, man pratar inte för sakens skull utan "väger orden på sin tunga" - det man sagt står man för etc..."Att tala är silver men tiga är guld" fick vi lära oss som små. Kanske inte så underligt att svenskheten tar sig uttryck i tystnad och försiktighet i vissa sammanhang, något som kanske misstolkas som kylighet eller avoghet. För svenskar är klokhet förknippat med eftertanke och framsyn medan fåkunnighet/dumhet innehåller det uppblåsta skrytet och den pratsamma tomheten. Den som vill komma i kontakt med svensken gör bäst i att inte tala med för hög röst, att hålla sina starka känslor i schack samt att iaktta "det rätta" avståndet.

Svenskar bjuder inte hem sina arbetskamrater. I Sverige skiljer vi på det privata och det offentliga livet. Människor från andra kulturer kan uppleva det som en oartighet, ett avståndstagande eller ett negligerande av den andre. Svenskens bristande intresse för arbetskamraten kan därför uppfattas som kyla. Men vi vill hålla isär de olika världen. Idag håller visserligen våra umgängesmönster på att förändras, vi tillbringar alltmer fritid på våra arbetsplatser, de blir den sociala punkt där vi möts, samtalar, diskuterar och har fest tillsammans. Och kanhända kommer de båda världarna att kunna förenas i framtiden och steget till hemmen bli kortare?