Det offentliga Sverige tål inte starka känslor.

Svenskhet är att inte visa starka känslor, varken positiva (lidelse, patos) eller negativa (smärta). Vi får i varje fall inte visa dem på arbetstid. De hör privatlivet till. En god svensk kan behärskningens konst till fullo, svensken undflyr situationer då någon öppet exponerar starka känslor av vrede, sorg eller glädje. Invandrarna med sin Annorlundahet och sina starkare emotionella reaktioner kan mot den bakgrunden komma att betraktas som "pjoskiga", ansvarslösa, barnsliga, och inte-vuxna medan det för svenskens del leder det till mental bakbundenhet, till snöpthet. Vår normalitetsuppfattning driver oss till kollektiva riter där det är tillåtet att visa starka känslor - vi gråter när vi får chansen helt enkelt: på filmer; vid idrottsevenemang; i samband med Palmemordet, Estoniaolyckan och Göteborgsbranden m m. Men inte ens i biomörkret går vi säkra, vi gör allt för att dölja våra svullna, rödgråtna ögon.

Även i den privata sfären kan det kännas förbjudet att vara emotionell.

"I min ursprungsfamilj var kravet på behärskning så stort att jag fortfarande inte vågar eller vill visa starka känslor för min man och på pappas begravning var jag den enda i familjen som grät öppet." (medelålders svensk kvinna)

Mot slutet av 1980-talet gjorde Daun, Mattlar och Alanen en jämförande undersökning mellan olika länder beträffande individers reaktioner och starka känslor. Forskarna fann bland annat att bara 55% av stockholmarna kände att de kunde kritisera åsikter som stred mot deras egna. Nästan hälften av svenskarna i undersökningen kände obehag av att umgås med människor som hade åsikter som stred mot deras egna medan bara 10% av finländarna och 4 % av danskarna i samma undersökning önskade undvika situationer med potentiell konflikt.